Våren hade kommit till Sunsetvalley!
Aurora gjorde ännu ett provgig på ett av stans hetaste inneställen. Hon hade tur, hennes snacket om hennes senaste spelning hade spridit sig och hon fick jobbet! Tredje gången gillt som en brukar säga!
Aurora skyndar hem för att berätta för Decan men när hon öppnar dörren hör hon hur Decan ropar,
-AURORA
-MAMMA?
Aurora sprang in och fick se det som inte fick hända.
-Aurora, du är stark, den starkaste jag mött. Vi kommer alltid vaka över dig, du vet det va?
Aurora nickade. Hon hade backat in i väggen och sedan glidit ner till golvet, där hon blev sittande och grät tyst.
Liemannen kom.
-Ett ögonblick, JAG SA ETT ÖGONBLICK! sa Decan bestämt till Liemannen som lyfte ett benigt finger. Det var både en varning och ett löfte om att få ett ögonblick.
-Aurora, ge aldrig upp. Var alltid försiktig, men se till att leva. Minns våra gener, och vad din pappa berättade om förbannelsen, det verkar som att det bara var skrock men Xi trodde verkligen på den. Och glöm aldrig, var stark.
Decans röst blev allt svagare, och även om Decan nog var en av dem få som vågade säga emot självaste liemannen kunde inte ens hon stoppa vad som skedde. Hon log när hon gick emot honom, hon skulle äntligen få återförenas med sin make.
Aurora bara satt där hon satt, i flera timmar. Hon fick ett sms om påminnelsen om att hon hade en spelning.
Hon suckade tungt, det lät som om sucken ekade mellan väggarna i det tomma huset.
"Det har hänt något, snälla ring mig" skrev hon i ett sms till Sam, för han svarade inte när hon ringde.
Hon reste sig upp och gick mot ytterdörren, där hon såg att Liemannen satt och betraktade henne. Aurora rös då hon märkte att hen följde henne när hon gick.
När hon öppnat dörren stannade hon i gaveln.
-Inte ÄN. väste hon mot Liemannen.
Det lät som om Liemannen skrockade under huvan men Aurora fortsatte gå, hon hade en spelning att göra.
Hon var sen.
Hon hatade att vara sen och ägaren till baren såg inte glad ut, hon log ursäktande och skyndade sig upp på scen.
När hon stod där och lamporna lyste på henne frös hon.
Hon bara stod där.
Musiken löd.
Hon kände tårana komma och såg hur publiken skruvade obekvämt på sig.
Hon tog ett djupt andetag.
"Glöm aldrig, var stark"
Orden ekade inom henne och hon såg sin pappas leende.
Hon tog ett andetag till och sjöng.
Hon grät och hon sjöng med mer kraft än vad hon aldrig gjort förut, och publiken skrek av glädje.
Hela kvällen var overklig.
Hon skakade händer, fick beröm, sålde skivor.
Men när hon kom hem såg hon att det hade kommit ny frost.
Huset kändes kallare än vad det någonsin gjort förut.
Till och med kallare än när de bodde i bara två rum utan isolering.
Hon hämtade sin mammas urna och satte ner den i marken bredvid sin pappas.
Hennes föräldrar var äntligen återförenade igen.
Tårarna kom igen och Aurora stod och betraktade det hela innan hon gick in.
Hon kände att hon behövde tröst och beslöt sig för att ta över sina föräldrars rum, hon lade sig i deras säng men det kändes inte rätt.
Hon tittade på väggarna. Hon skrek rakt ut och började riva ner tapeterna, hon sparkade på borden och grät och skrek om vart annat.
Det är inte rättvist!
Hur ska hon klara sig helt ensam?
När hon var klar såg hin de väggar som fanns under, de var i trä, och det var en tapet de haft när hon var barn. Hon beslöt sig för att sälja sin och sina föräldrars säng och skaffa en helt ny.
Rummet var nu lagom bekant och tryggt, men det var inte heller längre hennes föräldrars rum.
Hon lade sig för att sova och somnade så tungt som du bara kan göra efter du gråtit tills det inte finns några tårar kvar.