Över 500 besökare! :D

Ni är himla fina alla ni som läser <3

1.21 Sophias förklaring.

De satte sig vid bordet tillsammans och Sophia var nervös. Hon önskade att hon tagit denna diskussionen för länge sedan.

-Jag får nog ta det hela från början, vet ni vad transexuell betyder? Sophia tittade på Danielle som nickade och sedan på Decan som nickade också.
-Bra, det sparar en del tid. Jag föddes för i en stad som heter Appalosa Plains, och min mamma föddes i Zimbabwe som är ett land i Afrika, men det har jag berättat för er innan. Men vad jag inte berättat är att jag föddes som pojke, och mitt namn var Lamar. Jag flyttade hit till för att göra en könskorrigerande operation, efter jag har levat flera år som kvinna. Jag har också ätit hormoner i flera år och det gör jag fortfarande.

-Men, det betyder att du saknar livmoder? sa Danielle.

-Precis. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna få barn, eftersom jag var så fattig var jag rädd att en adoption inte skulle gå igenom. Men Sara som ni känner väl hade en... kollega, som kommer från en annan planet. Denna kollegan ingick i ett forskar team som hade dna från en utdöd civilazion, och på den planeten fanns det inte biologiska kön på samma sätt som här. Så att alla kunde bli gravida. Jag fick en dryck som gjorde mig gravid med er. Danielle, i ditt fall vann mitt dna, du är skapad helt av mig. Men, i ditt fall Decan, vann det andra. Där av din ögonfärg, ditt födelsemärke och öron.

Sophia fortsatte att berätta om vad den kvinnliga utomjordingen hade berättat för henne. Att de båda var sterila och att om de skulle kunna få barn vill de åt det till varje pris.

Tvillingarna hanterade det hela på olika sett. Danielle satt tyst och frågade sedan allt om det hon undrade över och gick vidare. Hon förstod att något var annorlunda med deras familj och blev mer intresserad ur ett vetenskaplig synpunkt. Hon bestämde sig för att åka till biblioteket och ta reda på allt hon kunde om utomjordingar, dna och liknande.

Hon tänkte att hon kanske skulle höra av sig till den vetenskapliga föreningen i staden och se om hon kunde jobba lite extra.

Decan däremot satt tyst en stund och reste sig sedan och gick ut.
Det var redan mörkt och stjärnorna hade börjat synas. Sophia såg oroligt efter Decan när hon gick men förstod att hon nog ville vara i fred, och lät henne gå.

Decan gick till en träddunge och tittade ut över himlen. Hon ville väl inte ha barn egentligen, men att få veta att man inte kan var ändå sorgligt. Känslan av att hon varit bevakad det sista var nu inte lika löjligväckande, nu fanns det en möjligthet att hon faktiskt var det.

Hon tittade upp på himlen och funderade på vad hon fått höra om sitt folk.

"Mitt folk. Det har funnits ett folk som nästan ingen vet om, och jag är en del av dem. Det är en ensam tanke men också en betryggande tanke. Nu vet jag varför jag sticker ut. Det ska bli min styrka istället för min svaghet."

Det prasslade till i en buske och Decan vände sig snabbt om efter ljudet men såg inget. Det var bara en låg buske som ingen kunnat gömma sig i.

Hon sprang tillbaka hem, hon ville vara med sin familj.

Sophia höll på att greja i huset när hon kom hem.
-Var det kallt ute? frågade hon när Decan tagit av sig ytterkläderna och Decan nickade.

Tänkte att vi skulle äta lite middag, det är nämligen min födelsedag idag och, ja... Jag tänkte att vi kunde fira lite vi tre. Decans ansikte lyste upp i ett leende och hon kramade sin mamma hårt.

-Jag bryr mig inte om vem du föddes som, du är min mamma och jag kommer alltid älskar dig.

Familjen åt tillsammans, först åt de pizza och sen blev det tårta. De hade på låg musik i bakgrunden och började sedan dansa och skoja tillsammans.

Sophia hade inga problem med att bli äldre. Hon hade haft ett bra liv.

Sophia blev äldre och fick gråa slingor i håret, men hon ville inte längre färga sitt hår, så hon lät dem vara kvar. Hon tog fram det guldhalsbandet hon ärvt av sin mormor och beslöt sig för att bära det oftare igen.

Hon var vackre än någonsin. 

1.20 Profetian.

Decan vaknade mitt i natten.
Det var som om hennes hjärna arbetat ut en plan medan hon sov.
Hon skulle rymma.

Hon hade läst många berättelser om folk som rymde för att de blev dåligt behandlade men det var inte anledningen till att hon rymde.

Hon kände sig instängd, som ett djur i bur. Hon var tvungen att ge sig av. Nu.

Decan gick upp, tog sin ryggsäck och tog med lite mat från kylskåpet innan hon smög sig ut. Först gick hon på tå, men snart sprang hon så fort hon kunde.

Strax efter att Decan lämnat tomten syntes ett konstigt ljussken på himlen och Sophia vaknade upp. Hon tyckte att hon hörde något som small till. Som om ytterdörren slog igen.

Hon tog på sig kläder och gick och kolla men dörren var låst. När hon öppnade dörren såg hon fotspår i snön som såg färska ut. Hon skulle precis följa dem när hon hörde steg bakom huset. Hon gick dit och fann en kvinna där... hon såg precis ut som mannen som gav henne drycken som gjorde henne gravid.

Smal och kort med spetsiga öron och svarta ögon. Huden var blekt grön.

-Vem... vem är du? Vad gör du här? frågade Sophia den främmande kvinnan.
- Mitt namn är inte viktigt. Du är Sophia Mwari? Född Lamar Maghwa?

Sophia fick en konstig känsla i kroppen när hon nämnde hennes födelsenamn. Det var ingen som använt det på väldigt många år.

-Det är jag, men hur vet du det?
-Det är inte viktigt. svarade kvinnan kort, hennes röst var metalisk och ekande och lät väldigt kall. kvinnan gick närmare Sophia och började prata lägre.
-Jag jobbar på den... avdelning.. som du har träffat förut. Som gav dig dina barn. Och det är därför jag är här. Den yngre. Med öron? Hon är viktig. Sara har berättat om deras dna? Att dne äldsta är helt och hållet som du medan den yngre är... annorlunda? 

Sophia nickade.

-Då antar jag att hon berättade att de båda antagligen är sterila? hon sa det mer som ett konstaterande än en fråga och Sophia suckade och nickade igen. Hon önskade att hon pratat om allt detta tidigare men hon visste inte hur hon skulle få det på tal.

-OM den yngre inte är det, så kommer hennes barn ha väldigt spännande gener. Inte för dig, inte för henne och inte ens för oss. Vi har redan generna. Men det är en grupp som vill ha tag i dem. De som utrotade T'sungé.

När Sophia såg frågande ut förklarade kvinnan framför henne att det var så befolkningen hade hetat. De hade blivit utrotade på grund av en dispyt mellan två folk som var äldre än vad någon kunde minnas. Till slut vann den andra "gruppen" som hon kallade dem. De hade en profetia som sa att om de offrade ett av T'sungé's barn så skulle de bli oövervinnerliga.

-Jag, vad ska jag göra?
-Skydda henne. Berätta om vad jag sagt, så att om det skulle visa sig att hon skulle kunna få barn. Inte skaffar barn. Okej?

Sophia nickade igen och kände att hennes kinder var kalla och blöta av tårar. Kvinnan framför henne lade handen på hennes axel och såg henne in i ögonen. Sophia såg vad som skulle kunnat vara medlidande, innan hon gick iväg mot vägen. Sophia såg inte hur hon tog sig därifrån. Det blixtrade till sen var hon borta.

På andra sidan staden satt Decan på en bänk. Hon hade tagit av sig jackan då hon blivit varm av allt springande. Hon var ganska högt upp på Monte Vista och slagit sig ner på en kyrkogård.

Det var något med stämningen här hon gillade. Hon var ensam, det var tyst och lugnt.

Framför henne fanns en stor byggnad som såg väldigt intressant ut. Efter en stund gick hon fram till den och undersökte den noggrannare och upptäckte att dörren inte var låst. Så hon öppnade den försikigt. Den gled upp med ett typiskt knarrande ljud.Det var så mörkt där inne att hon knappt såg något alls men hennes lust för äventyr tog över hennes tankar för logik så hon gick in för att undersöka det hela närmare.

Strax efter att hon stängt dörren hördes ett pulsande ljud kombinerat med ett flåsande.

-Hon e ju inte här ju? sa en mans röst.

-Tyst me dig, dumskalle. Hon kan höra dig.

De båda, personerna (som båda hade ett konstigt utseende) stod tysta och sniffade i luften.

-ARHH. skrek kvinnan. -Hon var ju här precis. Vi måste få tag i henne okej? Detta är första gången hon lämnar huset obevakat och då tappar vi bort henne. De andra kommer inte bli glada när de får höra det här.

De både personerna pulsade iväg i snön och bort till en bil med ett bekant utseende.. det var samma bil som upprepade gånger kört utanför familjen Mwaris hus...

Sophia har upptäckt att Decan är borta och har ringt polis. Nog för att hon hade varit orolig över hennes försvinnande i vanliga fall men nu var hon extra orolig.

-Ni måste hitta henne! Hon kan inte kommit långt! nästan skrek Sophia i luren. 

Hon beskrev hennes utseende men när hon nämnde öronen förstod polisen vem det var, det var inte första gången de var i kontakt med henne. När Sophia lagt på satte hon sig på sängen.

Hon kände att hon saknade sina vänner. Giovanna hade hon inte hört av på länge och sedan hon blivit befordrad jobbade hon knappt på salongen. Sara hade varit borta spårlöst ganska länge nu, hon visste inte ens att hon levde och... hon saknade sin familj. Även om de var osams när hon åkte. De vägrade acceptera henne. De bara trodde att de hade en sjuk son, inte en dotter i fel kropp.

-SKIT. svor Decan högt när hon såg polis bilen närma sig. Aldrig fick hon vara i fred!

-Hörru, unga fröken! Din mamma är orolig för dig! In i bilen med dig så skjutsar jag dig hem, okej?

Decan suckade högt och gick med arga steg mot bilen och satte sig tungt.

Det var en ung polis som försökte prata med Decan men Decan bara satt med armarna i kors och tittade ut igenom förnstret.

-Varför rymde du då? Trött på att bo hemma?

Decan ryckte på axlarna. Det var ju inte därför. Hon älskade sin familj, det var staden hon hatade. Alla elaka personer i skolan, alla som stirrade på henne på gatorna, folk som viskade bakom hennes rygg.

Sophias rädsla hade hunnit övergå i ilska när Decan kom hem och hon var rasande när hon kom innanför dörren.

Decan försvarade sig inte ens utan skrek tillbaka att hon borde få mer frihet! Att hon var trött på att känna sig instängd.

Efter en stund ångrade Sophia sig och kramade Decan hårt och länge.

-Förlåt, jag blev bara så rädd. Jag trodde något hade hänt dig. Snälla gör inte så igen?

-Förlåt mamma. Jag borde inte bara smitit ut så där...

Sophia torkade en tår på kinden och tittade på sin dotter. 

-Är du hungrig? frågade hon.

När Decan nickade tog Sophia fram och värmde några pannkakor åt henne. Hon började gå mot sovrummet när hon vände huvudet mot Decan och sa:

-Du förstår att du har utegångsförbud va?

Decan nickade och ville egentligen säga "what ever!" till svar till sin mamma men ville inte ställa till med mera bråk.

Dagen efter fanns det massor med hussysslor att göra för Decan. Danielle hade åkt iväg med sina kompisar för att shoppa men Decan fick skura toaletter, vika tvätt och tvätta bort tags. Hon hade visst "råkat" tagga lite var på huset något som inte alls var uppskattat av resten av familjen.

Hon muttrade surt för sig själv men ville inte ha utegångsförbud längre än nödvändigt så hon stod ut med det.

Solen hade långsamt börja gå ner när Danielle kom tillbaka. Hon gick fram till Danielle och började prata med henne.

-Nu räcker det, märkte du inte hur rädd mamma var igår? DU måste börja bete dig som en VUXEN! Annars kommer vi aldrig få någon frihet. Förstår du inte hur det här går ut över mig? Mamma kan aldrig lämna oss själva och hela stan får veta att du rymt och ställt till med massa bråk. Jag behöver mitt stipendium och tänk om jag inte får det för jag har en galen syster!

Decan bara tittade bort.

Hon visste att det skull komma. Hon hade väntat på det. Men det gjorde ändå ont. Hennes syster menade vad hon sa, hon var ambitös och skulle komma långt och ville inte ha en syster i vägen för hennes karriär. Men Decan, vad skulle hon göra? Hon var inte speciell eller duktig på något sätt, jo på att spraya saker men det tjänar man inga pengar på. 

Hon önskade bara att hon... var någon, någon som inte bara var freaket med konstiga öron...

De gick in tillsammans och Danielle var inte längre lika arg på Decan. De brukade gå över när hon fått säga vad hon behövde. Hon var inte bara arg på sin syster, också orolig. Det är farligt att gå ut ensam på natten på det viset.

De satte sig och tittade på tv tillsammans. Det var ganska tryckt stämning men de småskrattade båda åt programmet de tittade på.

Sophia gick och ställde sig bredvid dem och såg fundersam ut. Danielle tittade upp och förstod att det var något på gång. Stämningen som långsamt hade börjat bli avslappnad blev återigen spänd som en gitarrsträng.

-Vi måste prata. Om er pappa, om mitt förflutna och er framtid. Jag borde berättat allt för länge sedan...