torsdag 11 september 2014

1.25 Vårkänslor

Det är en speciell dag för Sophia för idag fick hon ett samtal av stadshuset, hon hade vunnit ett pris för sina många år i branschen!

Sophia har uppfyllt sin livsönskan och uppnått nivå 7 inom stylistyrket!





Hemma i familjens Mwaris hus var Decan och Haruka upptagna med att lära varandra trix. Även om det mest var Decan som lärde Haruka trix.

Efter en stund av skoj så tittade Haruka på Decan med en allvarlig blick.

-Varför är du inte i skolan? Du har varit hemma ganska mycket de sista.
-Vet inte. Vill inte gå dit.
-Det är väl viktigt med skola för er?

Decan nickade. Hon trivdes inte i skolan. Hon har aldrig trivts där.

-Jag är trött på skolan,jag är trött på den här staden!

Haruka satte sig bredvid hennes ben och lutade sig mot det. Decan satte sig på golvet bredvid Haruka. Hon trivdes med henne, hon var en av de få personer hon vill vara med, den enda utanför sin familj.




Decans telefon ringde.
-Skit! Det är mamma, hur vet hon?

Haruka utstötte ett ljud som lät som en blandning mellan en grymtning och ett morr, Decan kollade förvånat på henne och insåg att hon skrattade åt henne.

-Skadeglad man kan vara då! *hmpf*. sa Decan innan hon svarade.

-Jag vet att du inte är i skolan för att jag är i skolan nu. sa Sophia. Hon lät mer ledsen är arg, vilket är värre.

-Din systers ceremoni är idag.
-Skit! sa Decan igen
-Svär inte unga dam! Men se till att skynda dig hit.

Danielle har länge varit med i debattföreningen och fick ett pris för sitt deltagande, hon var överlycklig! Hon lät inte sin systers suriga humör förstöra stämningen, för allt gick bra för henne nu!




Snart skulle de ta studenten, hon hade inte berättat det än men hon och Siri hade en plan. De ska flytta ihop efter studenten och söka jobb tillsammans. Men hon var inte säker på hur hennes mamma skulle ta det.

Men hon ville bli en politiker, och då behöver hon jobba hårt. Hur ska hon kunna göra det om hon inte ens har ett eget hem?



Danielle tog farväl av sin familj som åkte hemmåt, hon förstod att de antagligen skulle börja bråka så fort de kommit hem och var glad att hon slapp det.

Siri stod en bit bort och log mot henne. Hon älskade hennes leende!

-Är du reda för vår dejt? frågade Siri.

Danielle nickade stort och tog Siris hand.

De begav sig till festivalparken, eftersom det fortfarande var vår var det kärlek i luften. De skrattade och åt massa glass. De beslöt sig även för att undersöka hur bra par de var tillsammans!




"Ni är ett ganska bra par" 

Danielle tittade förskräckt på skärmen och Siri började skratta åt hennes reaktion.

-Men seriöst Danni, tror du den vet hur bra vi är tillsammans?

Danielle började skratta och kände att hon önskade att dagen aldrig skulle ta slut.




Kvällen började närma sig sitt slut och snart stängde parken. De spenderade den sista stunden med att dansa tillsammans.

-Det är snart din födelsedag, och snart tar vi studenten, vill du fortfarande fullfölja vår plan?




Danielle tog Siri i sin famn och lutade henne bakåt och såg djupt in i hennes ögon innan hon kysste henne.

-Är det svar nog? sa Danielle och log med hela ansiktet.

Siri bara fnittrade.




Paret tog ett kort i fotoautomaten tillsammans och när Danielle kom hem visade hon bilden för sin mamma.

Sophia tittade på bilden och hennes ögon fylldes av tårar. Hon var så lycklig att hennes dotter funnit kärleken.

Danielle skruvade på sig.
-Behåll det.
-Är du säker?
-Hundra. Jag vill att du ska ha det.

Sophia kramade sin dotter och kände sig stolt. Hon hade två starka döttrar och hon visste att snart skulle ena flyga ifrån boet.



Dock var det inte enda presenten som Danielle hade med sig. Hon hade funnit två dyrbara ägg när hon och Siri hade gått på äggjakt. I själva verket hade de funnit 4. De andra två (som var värda lite mer) hade Siri tagit med sig hem, de skulle bli starten i deras nya liv sedan.

Sophia var så glad att hon inte visste vad hon skulle säga, men detta var bara ett ytterligare bevis på att hon snart skulle förlora sin dotter.




Utanför huset hände andra saker. En nyfiken tvättbjörn hade tagit sig till deras tomt.
Haruka som låg i soffan satte sig plötsligt upp och gick ut och tittade på den på avstånd.

Sedan närmade hon sig misstänksamt.




-Angus. Vad gör du här?
-Oh, Haruka, bor du här? Jag visste inte att du var ett.. husdjur.. mehmehmeh.

Haruka morrade långt ner i strupen.

-Tyst med dig kattdjur! Du vet mycket väl varför jag är här.
-Klart jag gör, jag är väl inte dum.
-Så vad vill du då?

Angus gick retsamt fram emot soptunnan och välte den och skrattade igen.

-Det är saker i rörelse. De kommer snart komma hit. Du borde se till att ta bort din människa om ett tag. De kommer försöka fånga henne och ta henne här ifrån.
-När? sa Haruka, detta var inte nytt för henne. Hon visste att de skulle försöka skada Decan, hon skulle inte låta dem göra det.

-Vet inte säkert. Efter att hon blivit vuxen. Du kommer märka när i förväg. Var så säker på det.

Angus vände sig om och gick och Haruka morrade igen.

Hon hatade verkligen tvättbjörnar.




Haruka kom in igen och återvänte i soffan, Sophia satte sig bredvid henne.
-Du är inte en vanlig grävling är du?

Haruka spelade dum, som alltid. Sophia hade ändå inte kunnat förstå henne.

-Du är en duktig grävling. Och du gör Decan glad, det är det viktigaste. Hon är inte som andra och jag vill att hon ska vara säker.


"Det vill jag med." tänkte Haruka. Hon kastade en sista blick på Sophia och gick sedan och lade sig i Decans rum. Hon måste skydda henne.







onsdag 10 september 2014

1.24 Ung kärlek.

När Sophia kom hem stod Siri utanför.

-Siri, dig har jag inte sett på ett tag! Är det ingen som öppnar?
-Jag har faktiskt inte hunnit knacka ännu.
-Är allt okej med dig? Sophia märkte att Siri undvek hennes blick och skruvade nervöst på sig.

Sophia öppnade dörren och ropade på Danielle.



Danielle satt i köket och spelade på sin telefon. När Siri kom in föll hon nästan av stolen. De hade inte talat med varandra sedan de kysstes. I skolan hade Danielle försökt hålla sig borta från henne.

-Danni, jag... Jag ber om ursäkt. Jag blev bara så överrumplad av allt som hände. Du är min bästa vän och jag vill inte förlora dig.

"Friend zooned" tänkte Danielle och log matt. Hon var glad över att hon var här, hon var hellre vän med Siri än att inte träffa henne alls.



Siri tittade ner i golvet och Danielle betraktade henne. Siri tittade upp och hennes kinder var rosig som om det vore varmt och hon flackade försiktigt med blicken.

Siri böjde sig sedan fram och kysste Danielle som blev väldigt chockad men glad över vad som hände.



Siri frågade till och med om Danielle ville vara mer än vänner, om de skulle vara ett par. De fnittrade och viskade i köket. Sophia som satt i soffan hörde dem och log åt deras unga kärlek och gick för att ta ett bad istället.

Decan som höll på att busa med Haruka i vardagsrummet stannade kvar. Hon var avundsjuk på sin syster. Hon ville också att någon skulle säga så till henne. Raquell hade inte pratat med henne sedan sist, hon trodde att hon tyckte lika mycket henne som hon gjorde men Raquell hade bara varit undvikande.

Ett rykte på skolan gick att hon hade skaffat pojkvän.

-Haruka. Jag önskar att jag inte såg ut så här. Jag önskar att jag såg ut som alla andra.
-Varför då ens? Du är ju finare än de allihop. Såna där tvåbeningar brukar ha konstiga platta ansikten utan ordentliga öron, du ser ju ut som en ska.
-Men jag är inget djur.
-Du är ingen människa heller.
-Delvis! sa Decan uppgivet.
-Bara delvis.




Decan gick in på sitt rum och när Danielle såg att vardagsrummet var ledigt så gick hon och Siri och satte sig och kollade på tv. De satt i var sin enda av soffan.

Siri tittade på Danielle med ett lyft ögonbryn.

-Är det inte nu du ska låtsas gäspa?

Danielle skrattade och la armen om Siri. hon var lyckligare än vad hon varit på evigheter.




När Sophia ropade att det var Danielles tur att gå ut med skräpet vände hon sig om ännu en gång och granskade Siri. Det var som en dröm. Hon hade tyckt så mycket om henne sedan första stund, och nu var de ett par.



När Danielle var ute så kom Sophia in och log mot Siri.
-Du ser gladare ut?
-Det är jag, jag är glad att du tar det så lätt.. att vi är liksom...
-Jag är bara glad att ni är glada, all kärlek är vacker.

Sophia skulle gå och läsa när Siri bad henne stanna.

-Förlåt, men. Du är stadens bästa stylist, inte sant?
-Haha, jag är tacksam för dina fina ord, men det vet jag inte. Men det är många som uppskattar vad jag gör. Känner du någon som behöver hjälp?
-Ja, jag har sparat ihop lite pengar, vet att det kanske inte täcker hela men..
-Du får det gratis, vänta ett ögonblick.



-Det enda skillnaden jag tycker du ska göra är att sätta upp ditt går så man ser ditt fina ansikte!
-Oh tack, det är den finaste frisyren jag haft. tack för din hjälp!

Sophia log varmt emot henne när hon gick ut för att säga hejdå till Danielle.

-Ja, ung kärlek alltså. Sa hon till sig själv.




Sophia hade äntligen byggt en ordentlig hall där man kan ta på och av sig ytterkläderna, hemmet är äntligen på väg att bli som hon vill ha det.





torsdag 4 september 2014

1.23 Danielles chansning.

Sophia muttrade i köket. Alltid är något trasigt! Hon ville hinna fixa diskmaskinen innan hon åkte iväg till jobbet för att hon skulle sova borta över natten, bara en natt denna gången.

Hon tyckte det var lite jobbigt att lämna tvillingarna men förstod att de måste få känna att de kan ta ansvar också.





















Sophia tittade sig i spegel, hon granskade sitt gråa hår. Hon hade först tänkt färga över det men hon hade slutit en pakt med sig själv för länge sedan om att sluta färga håret och nu tänkte hon stolt bära sina grå lockar.

Hon hade lite dåligt samvete över att åka bort igen, men hon lovade sig själv att hon skulle göra något trevligt med tvillingarna när hon kom hem igen.





















Decan och Haruka hänger lite i Decans rum, de har tänkt att gå till festivalparken för att ha något att göra. Innan de gick passade Decan på att posera i sin vår outfit i sitt rum. Hon har målat en fondvägg där hon kan spraya sina favorit alster.





















-Jag vägrar!
-Du har inget val! ska vi in till staden så måste du ju ha koppel, i alla fall när vi är vid vägen.
-ALDRIG!
-Polisen kan komma och ställa till med problem annars.

Haruka morrade surt men lät Decan sätta på henne halsbandet Sophia hade köpt. Haruka var ett fritt djur som var van att springa fritt och brukade vanligtvis håll sig borta från vägar. Men eftersom det skulle till festivalparken var vägen närmast.

Haruka tittade på Decan när hon dansade, hon förstod inte alls vad det skulle vara bra för! Decan som var vad glad över att det var så lite folk passade på att släppa loss lite!


















När det närmade sig kvällen kände Decan att någon knackade henne på axeln, det var Danielle!

-Danni! Vad gör du här?
-Ska träffa Siri om en stund, frågan är väl snarare vad du gör här själv? Danielle började dansa med samtidigt som hon pratade med Decan.

-Är inte själv. sa Decan och nickade mot Haruka.
-Åh.. okej. Sa Danielle och ryckte på axlarna. Hennes syster var minsann inte som andra men just nu orkade hon inte bry sig mer om det.

När låten tagit slut sa det hejdå till varandra och Decan letade efter lite påskägg! Eftersom det började bli sent hittade hon inte så många. Hon hade hittar fler om inte Haruka han först och åt upp dem!



































Innan Decan och Haruka skulle åka hem passade Decan på att spraya lite. Hon var helt inne i sin egen värld och märkte inte ens att en älva smög sig på henne. Älvor var en väldigt ovanlig syn i Monte Vista. Älvan skrek "BU!" precis bakom Decan, som flög runt av rädsla.

Älvan bara skrattade åt henne och kastade en förtrollning som fick Decan att skaka av köld.

-Hörrududu! Så gör man faktiskt inte! sa Decan, men när älvan bara fortsatta skratta hoppade Decan på henne och ett slagsmål bröt ut.


































Haruka sprang fram och skällde på Decan som slutade slåss men var segraren i striden.

-Högst omoget av dig, du ska ju hålla låg profil!
-Bah, ibland måste man försvara sig själv!
-Sa du något? sa den sura älvan.

Decan såg påkommen ut, hon insåg att det bara är hon som förstår vad Haruka säger. Hon räckte ut tungan mot älvan och började gå hem med Haruka lunkande vid hennes sida.





















En bit bort bestämde sig Daniella att ta en chansning. Hon hade inte sagt något till någon men hon hade fått känslor för Siri. De hade haft väldigt roligt och Danielle kände att det var dags, så hon tog mod till sig för att kyssa Siri.

Men det gick inte som hon tänkt sig. Siri puttade bort henne och skrek:

-Vad håller du på med egentligen?! och sprang därifrån.

Danielle stod kvar och såg hur Siri gick iväg. Hon ville bara sjunka igenom jorden. Det var så pinsamt och plågsamt. Hon trodde Siri kände likadant för henne...

Hemma på tomten lekte Decan med Haruka men stannade upp när hon kände som en kall fors över sig. Det var som om hon stod bredvid sin syster i det kalla regnet och kände hur hennes hjärta gick sönder.

Haruka tittade frågande på henne men hon bara skakade på huvudet. Vad det än var så hade hon en känsla av att Danielle var ledsen, men hon tänkte vänta tills hon kom hem för att fråga vad det var som hänt.



Haruka luktade illa, väldigt illa. Decan lyckades efter mycket om och men övertyga henne om att ta ett bad. Och när hon väl kommit ner i vattnet verkade hon tycka att det var skönt att få bada lite!



Familjen har även fått en liten gäst, en slags påsktomte som bestämt sig för att utforska deras hem!


måndag 1 september 2014

1.22 En ny i familjen.

Det var ganska sent och Danielle hade tagit en paus från studierna. Hon var så nära att få stadens största stipendium.

Hon spenderade inte så mycket tid hemma nu mer utan var mest på biblioteket, men nu var hon i en av stadens gallerier. Hon trivdes här. Bland skulpturer och tavlor.

De människor som var här var lugna och stillsamma, och var väldigt trevliga emot henne. Hon älskade sin familj men de hade inte samma ambitioner här i livet.





När hon kom hem var både hennes mamma och syster hemma och hon längtade redan tillbaka till galleriet. "Jag vill bara ha ett eget hem, de får komma och besöka hur mycket de vill bara de är mitt egna". Danielle kände sig samtidigt egoistisk när hon tänkte så, men det var inte på grund av egoism. Hon ville bara vara självständig.





















Deacan gick förbi sin syster på vägen ut. Hon såg att hon var djupt i tankar och tänkte att hon skulle låta bli att störa. Snart skulle de bli lämnade ensamma igen och Decan ville inte att det skulle bli dålig stämning i mellan dem. Sophia var borta mycket nu för tiden, fullt upp med jobbet. Men tvillingarna klarade sig bra. Decan trivdes med att vara ensam hur som helst.

Tvillingarna hade tillsammans sparat ihop till ett teleskop som de hade längst bort på hustomten. Danielle var endast där om det var några speciella händelser på gång men Decan hade börjat vara där allt mer. Eftersom hon var strängt förbjuden att smita ut på kvällarna så var detta det näst bästa.

När hon stod där och tittade på stjärnorna längtade hon ut dit. Till en plats där hon hörde hemma, hon var så upptagen av sitt tänkande att hon inte hörde pulsandet i snön.

-Hörru!

Decan ryckte till av chock och såg sig förvirrat om kring.

-Ve-vem där?

-Här nere, tvåbening.

Decan tittade ner och fick se något konstigt djur ståendes bredvid henne. Hon böjde sig fram för att klappa det när det bet i luften bredvid henne.

-Hörru! Jag är inte ditt husdjur som du kan pilla på. Akta dig om du vill ha kvar fingrarna!
-Vad är du för något?
-Hmpf! Typiskt tvåbeningar att vara oförskämda. För det första borde du snarare fråga om VEM jag är och inte vad. Men eftersom du verkar urbota korkad kan jag berätta att jag är en grävling.
-Oh! Decan hade läst om grävlingar för länge sedan men visste inte att de fanns i hennes närhet. Hon tittade frågande på grävlingen som fortsatte prata.
-Ja, jag kan prata. Ja, alla grävlingar kan de, om de vill det vill säga. Få som är intresserade av att prata med din typ. Och mitt namn är Hrukka.
-Haruja? frågade Decan då det mest lät som ett skall blandat med en hostning.
-Hrukka!
-Ha-haruka? upprepade Decan.
-Aja, om det är det närmaste du kan så får det duga!



































-Vad gör du här? hur kommer det sig att du pratar med mig? aldrig träffat någon som du förut!
-Låt oss säga så här, jag vet vem och vad du är, även om du inte presenterat dig. Jag är här för att se till att du inte hamnar i bråk eller i trubbel. Du förstår, vi grävlingar är väktare av ordning. Vi ser till att övernaturliga väsen inte tar kol på varandra och så där. Och du, du är ett gränsfall som vi inte vet vad vi ska göra av. Så jag ska se till att vara din skugga och skrämma bort dina fiender.

Decan var förvirrad, hon var inte säker på vad hon skulle säga så hon frågade helt enkelt om Haruka ville följa med henne in. Haruka nickade.

-Är du redan inne Decan va.... vad är det där? Sophia kollade förvirrat på Haruka. Danielle som fortfarande satt och läste tittade upp och granskade Haruka ganska ointresserat och svarade istället för Decan.
-En grävling. sa hon kort.

Sophia tittade strängt på Decan som låtsades vara väldigt intresserad av valvet hon stod i.

-Hm, ja. Okej. Men du får ta hand om honom själv.
-HENNE morrade Haruka men Sophia verkade inte höra henne.
-Det är en hona mamma, sa Decan försiktigt. Hon hade hoppats på att smyga in med Haruka i sitt rum.

-Oh, förlåt. Men ja. Se till att ta väl hand om henne då. Jag vill inte se massa sönder bitna saker.





















Decan gick in i sitt rum och visade Haruka runt.
-Och ja, det här är alltså mitt rum. Om du vill kan du sova i fotöljen... Decan vände sig om och Haruka satt redan i den nämnda fåtöljen.

Eftersom det var ganska tidigt tänkte Decan att det kanske var dags att krypa till kojs så hon gick och lade sig. Haruka satt hela tiden och tittade ut igenom fönstret och när Decan hade somnat betraktade Haruka henne en stund.

När Decan sov djupt och stjärnorna stod högt på himlen lade sig den lilla grävlingen vid namn Haruka ner och somnade.