GOTT NYTT ÅR!

Familjen Mwari vill önska alla läsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR! Vill tacka alla fina läsare, alla som orkat med alla långa uppehåll!

Ni är bäst!

2.7 Tillbaka till vardagen.

Livet i Monte Vista var precis som det brukar. Danielle jobbade, Siri pluggade till att bli kock. Bära ut soporna, vika tvätt, äta mat.

Decan gillade det inte.

Hon trivdes inte med att ha så mycket folk runt sig. Hon spenderade den mesta av sin tid med Haruka och lärde henne olika trix. På nätterna hade hon börjat smyga ut igen.

Men en sak var annorlunda. Hon var förälskad. Hon kunde inte låta bli så hon skickade kärleksbrev till Xi som hittills, inte blivit besvarade.

Vad Decan inte visste var att det var en förändring på gång. Siri och Danielle satt i ett seriöst samtal om huset.

-Ja, jag tror du har rätt Siri. Det är nog bäst att bo kvar. Decan har ingen inkomst och vi har inte råd att flytta.

Men samtalet övergick snart i ett annat samtal som de haft ganska ofta det sista. Nämligen barn.

-Är du säker? Ska vi göra detta? frågade Danielle Siri som nickade.
-Jag är säker. Jag vill.
-Jag med, oh jag med. Jag vill ha barn. Vi har ju ett extra rum...
-Menar du din mammas? Men.. Är du säker?
-Ja, jag tror inte Decan bryr sig heller...

-Så vi gör detta? frågade Siri fylld av förväntan.
-Det gör vi!

-Decan, vi behöver prata. sa Danielle och Decan kände sig påkommen. Hade hon gjort något dumt nu?

-Vi, vi har bestämt oss för att skaffa barn.
-Eh... hur? Decan tittade förvirrat på dem.
-Genom adoption! sa Siri glatt
-Oh, så klart. Decan förstod att det är klart att de skulle adoptera.

-Vad säger du om att bygga om mammas rum? fortsatte Danielle.

Decan ryckte på axlarna. Hon brydde sig inte så mycket, det var mest bara ett tomt rum nu.

-Okej, men... då vet du! Vi kommer få vår son om ett par dagar!

Decan log stelt till svar. Klart att hon var glad för deras skull men hon gillade inte barn. Hon förstod sig inte på dem alls. Hon var lättad över att hon inte själv kunde få barn. För det hade doktorn sagt till henne redan som barn. Livmodern fungerade inte som den skulle och det var lika bra!

Senare på kvällen ringde Decans telefon igen. Hon blev stel. Är det bara någon som kommer lägga på igen?

Hon svarade och hörde först bara brus, hon tänkte lägga på när hon hörde en röst i andra änden av luren.

-Decan! Hör du mig?
- XI! Oh, ja! Jag hör dig!
-Bra! Det är lite dålig täckning, jag har en glad nyhet! Eller, jag hoppas du tycker det är en glad nyhet i alla fall. Det är så att jag berättade om att jag jobbar som professor i Historia? Ja? Och du minns de statyetterna du hittade? Ett museum i en stad nära din vill kolla på dem! Så jag ska åka med dem dit! och jag får några dagars ledighet så om du vill..

Decan tyckte om att han rabblade och pratade mycket, för då slapp hon. Hon skrattade åt hans många frågor och svarade
-KLART! Jag vill jättegärna se dig! När kommer du?
-Eh. I morgon! Xi skrattade på andra sidan luren.

De fixade de sista som behövdes planeras och bestämdes att de skulle ses i parken utanför Xis hotell.

De satt alla samlade vid bordet och åt frukost tillsammans. Danielle skulle iväg till jobbet och Siri skulle förbereda inför att barnet skulle komma!

-Vad ska du göra idag Decan? frågade Danielle.
-Jag ska träffa Xi.
-VA!? Varför har du inte sagt något? Vi vill också träffa honom! Siri nickade intresserat, de var verkligen jättenyfiken på denna man som fångat Decans intresse.

Decan var så nervös så hon stod redan i trädgården när Xi ringde och sa att han var klar, hon ringde snabbt efter en taxi och skyndade sig till parken.

Decan var väldigt nervös till en början, men Xi gick fram och gav henne en hård kram.
-Vad har du under tröjan? frågade han och Decan tog fram en bukett hon hade köpt i en affär vid parken.

-Oh, vad fin du är, tack! De är underbara!

De gick runt i parken hela dagen tills att solen stod högt på himlen.

De betedde sig som kära gör mest, fnittrade och pratade om allt mellan himmel och jord. När de började bli uttråkade av att bara stå och titta på varandra tog Decan fram sin säckboll och de sparkade den till varandra. Xi hade aldrig sparkat säckboll innan men visade sig vara ganska duktig på det ändå!

Det börjadede bli dags för Xi att dra sig tillbaka till hotellet när Decan kom på något.

-Min syster och hennes flickvän är väldigt nyfikna på dig.
-Jaså? Det är inte så konstigt dock, ta en bild på oss innan du går så har du något att visa upp!

Decan tog fram sin smartphone och skulle ta en bild, precis efter hon tagit den kysste Xi henne och hon lät handen falla tillbaka och var bara fokuserad på ögonblicket.

Hon valde sedan att gå hem. Flera gången vände hon sig om och Xi stod kvar på samma plats och såg efter henne.

Han.
Han var bra han.

2.6 Decan kommer hem.

Decan tittade ut ur taxin och hade fjärilar i magen, hon var nästan hemma. Hon såg sitt hus där hon levt hela sitt liv.

Det hus hennes mamma byggt upp.

Ett hus hon älskade men ville lämna.

Så fick hon se något.

Haruka. Hon sprang ut ur taxin nästan innan den stannat och hon sprang emot en springande Haruka som hoppade upp i hennes famn och slickade henne i ansiktet.

-Oh jag har saknat dig, förlåt att jag lämnade dig.

-Dumma, dumma två bening. Lämna mig inte igen. Jag ska ju skydda dig.

-Förlåt, oh vad jag saknat dig. sa Decan igen och kramade den lilla grävlingen.

Sedan kom Siri och Danielle ut springande och Danielle såg rasande ut.
-VAD tror du att du håller på med?! Du kan inte bara sticka så där! Förstår du.. har du EN ANING om hur oroliga vi har varit?! Mamma hade gett dig rumsarrest för resten av livet och...

Hon slutade skrika och försökte krama Decan som tvekade en sekund, hon var inte så förtjust i att kramas egentligen men hon hade saknat sin tvilling så hon kramade tillbaka och höll henne hårt.

-Förlåt Danni.
-Förlåt Decan, jag vara bara orolig.
-Jag förstår.

Siri kom och medverkade i kramen.

-Du har tur Deccan, maten är precis klar! sa Siri och Decan log stort åt detta.

Den lilla annorlunda familjen gick in och åt och Decan berättade mer om sin resa, även om hennes brev var utförliga hade Danielle och Siri massa frågor.

-Var det Xi du såg vid flygplatsen?

Decan lyfte på axlarna. Hon visste inte. Hon insåg hur mycket lättare det var att kommunicera via text.

-Kommer ni träffas igen? Decan rodnade när Siri ställde den frågan, hon hoppades verkligen det men visste inte.

-Jag ska tvätta av mig resdammet och sedan sova i evigheter... sa Decan och Siri nickade och hjälpte henne med hennes väskor medan Danielle stod och såg fundersam ut.

-Vi kommer bo kvar här ett tag, okej?

Decan nickade. Hon ville säga åt dem att ta huset men vart skulle hon ta vägen? Hon var orolig för de skumma typerna som följde efter henne men visste inte vad hon skulle göra om hon var tvungen att stanna här för alltid.

Decan sov tungt när hon hörde ett konstigt ljud. Hon flög upp i rädsla, vad var det för ljud?! Hon var förvirrad och det tog en stund innan hon insåg att hon var hemma i sitt rum, och ljudet... ljudet var hennes mobiltelefon!

Hon slängde sig efter den och såg att det var ett okänt nummer.

-Hallå?

Det var tyst.

-Hallå? Vem är detta?

Det hördes ett klick sedan avslutades samtalet.

Decan tittade förvirrat på telefonen, vem... vem var det egentligen som ringde?

2.6 Decans resedagbok: inlägg 2.

Hej Danni, Siri och älskade Haruka!

Dagarna här går snabbt, och jag trivs varje sekund. Jag är trött på kvav värme, jag längtar till berg och vind. Staden är stor, men det är inte många som bor centralt så det är ofta ganska tomt i centrum vilket jag trivs med.

Grottan som Xiang bad mig utforska var tråkig, den var inte alls speciellt djup och det kändes tydligt att det var en turistattraktion. Men idag när jag handlade träffade jag en kvinna som verkade känna till något verkligt mystiskt.

Det verkade finnas någon gång i museet där hon jobbade men ingen hade lyckats hitta in i gångarna. Hon sa att jag skulle få komma och kolla ikväll, jag är så spänd!

Oh, jag glömde berätta. Jag gjorde något pinsamt idag. 

Jag var tvungen att gå och kissa efter att jag hävt i mig massa vatten, (jag testade en VÄLDIGT stark soppa) så sprang in på toa. När jag kommer ut möts jag av en kille som tittar förvånat på mig.

-Eh, jag gick in i fel  toalett va?

-Ja, men det gör inget, du är turist va?

Jag fnittrade till svar. Fnittrade. Jag fnittrar inte, blev förvånad över mig själv. Men han var så snygg att jag inte visste vad jag skulle säga.

Vi stod och pratade i säkert en timma när det kom in en annan man på toaletten och vi sprang ut skrattandes.

Vi stod och pratade om allt och inget. Han berättade om sitt liv, han är professor i historia och har hittat massa spännande platser i Shang Simla. Jag var totalt fängslad.

Jag som annars brukar ha svårt att prata, speciellt med främlingar berättade mycket om mig själv också. Och sen..

Jag kysste honom.

Helt impulsivt.

Och han kysste tillbaka.

Oh föresten, jag glömde säga vad han heter! Han heter Yuan Xi. Fast Xi är förnamnet, de presenterar sig nämligen med efternamnet först.

När solen började gå ner och affärerna stängd tittade han lurigt på mig och frågade om jag gillade att bada, jag nickade blygt och han sprang bort till en av de fantastiska dammarna som finns i staden och tog av sig allt utan underkläderna och hoppade i.

Och vet ni vad? Jag gjorde likadant. Vi badade tillsammans och hade jättekul tills att det var dags för mig att ta mig till museet. 

Jag kommer åka hem snart, men jag vill verkligen inte. Jag saknar er, men, jag trivs så bra här. Xi är fantastisk.

Det var tråkigt att säga hejdå till Xi men vi ska försöka träffas innan jag åker i övermorgon. Jag hoppas vi kan det.

När jag gick till museet var jag jättenervös, det var så spännande att vara där efter stängning! 

Och det tog inte alls lång tid innan jag förstod hur jag skulle göra, genom att lyfta på en golvruta som skiljde sig från de andra så fann jag någon slags knapp som aktiverade en trappa genom att stå på den.

När jag väl kom ner så kom jag till ett rum med låst dörr. Det var så spännande, ingen har varit här på evigheter!

Det fanns en slags nyckelformad tavla vid dörren men jag hittade ingen nyckel. Jag tänkte precis ge upp när jag vid trappan såg ett hål i väggen.

Jag tvekade, men kände att det var nu eller aldrig och stoppade in handen. Först var det massa insekter, Haruka du hade blivit glad, du hade kunnat äta upp dem allihop, men jag tyckte det var lite otrevliga.

Men när jag kände efter igen så hittade jag nyckeln till dörren!

På andra sidan var liknande pussel och jag hittade jättegamla mynt som jag samlade in för att lämna till museum, de måste ju ha nytta av dem!

Men till slut kom jag inte vidare, jag såg att det var en dörr men hittade ingen mekanik som öppnade den. Jag tänkte precis ge upp när jag såg en hacka som låg på en hög med gamla stenar. Och hör och häpna, man såg att det var en likadan golvplatta som jag sett innan så jag hackade fram den och fick äntligen upp dörren.

På andra sidan fanns ett rum utan fortsättning. Jag har nått det sista rummet i den underjordiska gången. Men det känns ändå som om det saknas något. Kvinnan som jobbade här, jag minns inte hennes namn just nu, hon sa att de trodde att det skulle finnas något speciellt här då byggnaden som museet låg i, var gammal, man trodde till och med att en kejsare bott här en gång. 

Jag satte mig vid kanten till en slags brunn och funderade. Jag hade ju kommit så här långt...
Jag fick en impuls, jag slängde ner en av mynten i brunnen och önskade att jag kunde hitta skatten som fanns här.

Jag tittade på när myntet sjönk och sjönk. Och sedan sögs det åt sidan. Det var en gång! Under vattnet.

Jag visste att jag inte borde, det är för farligt, men jag har kommit så här långt. Jag som annars brukar vara rädd av allt greps av modet vi läste att äventyrarna hade när vi va små Danni, kommer du ihåg?

Så jag gjorde det. Jag hoppade i. Jag drogs in i en slags ström och trodde jag skulle drunkna när jag kom upp i en likadan brunn som den jag hoppat in i. I rummet jag befann mig fanns två kistor. Den första innehöll lite krimskrams men den andra såg speciell ut, och det var den. Den hade flera stycken statyetter som såg väldigt dyrbara ut, jag lade dem försiktigt i väskan och insåg nu att jag inte visste hur jag skulle ta mig tillbaka.

Jag var trött och hungrig. Jag åt lite portabel mat (som är riktigt äcklig i vanliga fall men okej när man är hungrig) och lutade mig sedan trött mot väggen. Och ni kommer inte tro vad som hände då, väggen gav vika! Jag kom in i det första rummet, det med trappan igenom någon slags hemlig dörr! Jag var så glad att jag trodde jag skulle svimma.

När jag kom ut insåg jag varför jag var så trött, det var redan eftermiddag. Det var min sista dag. Jag skulle resa tidigt i morgon bitti och jag har inte ens besökt tennarmén eller sökt efter ruiner!

Jag skyndade mig till kvinnan som gav mig uppdraget, hon hade redan åkt hem för dagen men hon blev jätteglad över mina upptäckter och skulle åka raka vägen till museumet med dem. Hon frågade om jag ville ha skjuts någonstans men jag skakade på huvudet.

Jag ville gå längst med muren, titta på ruiner och till sist besöka tennarmén innan jag åkte. 

Jag gick lugnt på muren, det var inte många här idag. Jag förstå varför den kallas Simlas fantastiska mur, för den är verkligen fantastisk.

Man kan gå ner på flera ställen vilket är tur för att klockan var mycket och jag var helt slut efter ha varit vaken hela natten.

På vägen till tältcampet som fanns utmarkerat på min karta hittade jag ruinplats där man kan leta ruiner, så jag passade på. Dock var det samma som med grottan jag berättade om, bara en turistgrej, men det var roligt ändå.

Jag sov väldigt tungt och länge den natten, men vaknade innan solen. Jag hade pratat med Xi innan jag lade mig och han var ledsen över att han inte kunde komma då jobbet höll honom upptagen. 

Han lovade att han skulle besöka mig i Monte Vista eller så, och jag hoppas det blir så. Även om risken är stor att vi aldrig hörs igen.

Jag gick i ungefär en timma innan jag kom fram till tennarmén och behöver jag säga att den var fantastisk? Det var en hel armé av tenn! I mänsklig storlek! Eftersom det var så tidigt på morgonen var ingen där så jag kollade länge och nära på allt som fanns där.

Tills jag hörde ett tutande.

Det var min taxi.

Jag gick långsamt mot bilen. Mina saker hade hämtats upp på hotellet.

Chauffören gav mig ett brev som lämnats åt mig av museet, när jag öppnade fanns ett kort brev där de tackade mig för min tjänst och en bunt med pengar.

Jag kände tårarna rinna.

Jag vill inte lämna Shang Simla redan.

När jag gick in i planet och satte mig tittade jag ut en sista gång och tyckte mig se Xi stå och vinka till mig från flygplatsen, men det kan nog inte varit möjligt. det var nog önsketänkande.

Får se om brevet hinner hem innan mig, Jag skrev det på planet och skickar det i ett byte. Tar ju ett tag att komma hem.

Vi ses snart, förlåt igen för att jag bara stack.

Kram

Decan.

2.5 Decans resedagbok: inlägg 1.

Hej Danni, Siri och Haruka.

Förlåt att jag bara stack men jag tänkte att jag skulle skriva brev om hur det går på min resa.

Idag har jag varit på äventyr, det finns nämligen en anslagstavla där man kan göra små uppdrag för stadens museum!

Åh, ni skulle se hur fint det är här. Alla hus har fantastiska tak och naturen är underbar. Det är inte heller så fasligt varmt som hemma. Alltid avskytt värmen och här är det svalt och skönt.

Jag såg på anslagstavlan att de behövde en grotta utforskad, så jag sökte upp personen som skrivit anslaget. Han hette Xiang, av honom fick jag en karta och blev ombedd att ta med mig vatten och mat för det kunde ta ett tag att utforska hela grottan.

Oh, jag glömde ju säga, här är det nästan ingen som kör bil! Nästan alla cyklar. Det gör att luften är mycket friskare än i vår stad.

Men nu hinner jag inte skriva mer. Ska utforska staden mer under kvällstid då man slipper massa folk.

Ta hand om varandra.

Kramar
Decan

2.4 Decans flykt.

De satt alla samlade vid köksbordet. Decan hade hittat en bit tårta som hon åt till frukost, Siri skrattade lite åt det men inte på ett elakt sätt. Hon såg inte elakt ut när hon skrattade mer som om hon tyckte att det var lustigt.

Det var många som tyckte Decan var lustig, men hon hade vant sig vid det. Decan harklade sig innan hon försökte tvinga ut orden.

-Jag måste komma iväg lite.

-Vart ska du? frågade hennes syster.

-Jag vet inte, bort...

-Har du varit hos alkemisten? Där finns ju massa spännande saker.

Decan insåg att hennes syster inte förstod vad hon menade, men hon tänkte lyda hennes råd. Hon hade följt med deras mamma dit många gånger, det var ett trevligt äldre par som ägt den förut men nu hade deras dotter tagit över.

Alkemiststugan låg bara några gator bort, men Decan väntade tills det var lite senare på kvällen innan hon gick. Hon gillade inte hur folk i staden tittade på henne. Det hade blivit värre sedan hon slutade skolan, det var som om hon blivit mer mystisk när hon inte längre var synlig för allmänheten.

När hon öppnade stod det en ung blond kvinna där inne. Decan hade glömt av vad hon hette, men hon var ägarnas dotter.

-Hej! Välkommen, är det något speciellt du söker eller vill du bara titta? Kanske låna våra verktyg?

Decan lyfte på axlarna. Hon kände sig inte så bekväm, hon ångrade sig. Hon såg Haruka igenom fönstret, hon hade följt efter henne som vanligt. Hon brukade tycka om det men just nu ville hon bara vara helt själv.

-Jag. Jag blir galen av att vara hemma men jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bara komma iväg.

Kvinnan bakom disken lyssnade tålmodigt och bad henne komma närmare.

-Har du funderat på att resa?

Decan kliade sig nervöst i nacken, klart hon hade funderat på det. Men hon vågade inte.

-Jag har tänkt väldigt mycket på det men jag vet inte om jag vågar. Jag har aldrig lämnat denna staden.

-Vet du vad du behöver? Du behöver en putt i mot rätt håll. Vet du vad? Du får denna för halva priset. Den kommer ge dig lite extra styrka.

Drycken var onödigt dyr även på halva priset men Decan kände hur de kröp i skinnet på henne, hon måste iväg.

Hon köpte den och mötte sedan Haruka på utsidan.

-Du jag tänker ta en taxi till parken, vill du med?

Haruka kliade sig bakom örat och nickade sedan.

När de kom fram till parken försvann Haruka. Decan kunde höra hennes prassel men kunde inte se henne. Det fanns mycket spännande för en grävling här.

Decan tog fram sin lilla kasse med sprayflaskor och passade på att spraya lite. Det var skönt och befriande. Samtidigt fick hon fjärilar i magen av det, hon kunde åka fast.

Hon stannade upp när hon hörde en bil, det var en mörk bil som kom rakt emot parken och började sakta in. Decan tog föregivet att det var polisen och försvann snabbt där ifrån med Haruka i hälarna.

Men det var inte polisen. Det var en mörk bil med tonade rutor.

Decan vaknade sent dagen efter, hennes syster och Siri var båda hemma men hade varit ensamma länge.

Decan satt i köket med flaskan framför sig.

Hon tittade på den. Länge. Men tillslut  drog hon ett hårt andetag och såg sig omkring, ingen var där. Förutom Haruka som såg trött på henne. Hon tyckte inte om hennes ide alls.

Hon ställde sig upp och korkade upp flaskan och svalde snabbt dess innehåll. Det var sött och oljigt men inte kväljande. Det kändes varmt i kroppen och hon kände sig pigg och stark.

Hon visste vad hon skulle göra.

Hon gick till datorn och hittade ganska snabbt vad hon sökte. Det var som om drycken inte bara gjorde henne stark utan även gav henne tur. Hon lyckades hitta vad hon behövde billigt och ringde sedan efter en taxi.

Hon ropade på sin syster men fick inget svar. Hon kom på att de åkt för att handla, men det kundes inte göras något åt. Hon var tvungen att agera nu.

Hon skrev ett kort brev.

Kära Dani och Siri.

Jag måste bort.

Har beställt biljetter och är inte säker på när jag kommer hem.

Snälla ta hand om Haruka.

Med kärlek

Decan

-Jag gillar inte det här. Det är farligt. 

-Jag måste. Det brinner i alla fibrer i min kropp. Jag kan inte vara kvar.

Decan lyfte upp och kramade och pussade på Haruka. Hon brukade morra och bita efter henne men nu lät hon henne hållas. Om än mer för Decans skull än för Harukas.

Men när taxin rullade fram och tutade kramade Decan henne en sista gång och Haruka slappnade av.

Så lågt att Decan inte kunde höra viskade Haruka ord som hon ändå inte förstått. Decan kände det som om en varmvind gick igenom kroppen.

-Var försiktigt. Decan nickade till svar.

Decan kände tårarna bränna när Haruka skällde efter henne. Haruka var arg, eller snarare frusterad över det hela. Hon hade lovat att inte lämna hennes sida men hon kunde inte stoppa henne. Hon var inte en dum tvåbening som kunde brotta ner henne.

Decan grät tyst i taxin och visade flygbiljetterna för chauffören som fattade vinken och körde till flygplatsen.

Snart var det för sent för att ändra sig.

Kapitel 2.3. Danielle har en dag fylld av glädje.

Siri var nästan alltid hemma hos familjen Mwari nu för tiden, Danielle trivdes i att ha henne nära och det var skönt att ha någon där.

Decan och Danielle träffades sällan. Decan spenderade dagarna i sitt eller deras mammas rum och nätterna var hon ofta ut och gick med Haruka. Danielle oroade sig lite, hon visste att Decan lätt... hamnade i trubbel.

Även om hon inte vill erkänna det själv var hon inte bara orolig för sin systers skull, utan även för sin egen. Hon klarade sig bra som politiker och ville bli borgmästare en dag, då kan man inte ha skandaler i släkten.

Decan visste att hennes syster försökte prata med henne, men hon kände inte för det. De var systrar, men de var länge sedan de var vänner. Hon älskade sin syster och trivdes med att ha henne i närheten men det räckte så.

Hon tyckte att Siri var trevlig också även om hon fick en konstig känsla i maggruppen när hon tänkte på hur ofta hon var här. Hon kände på sig att det kommer ske en förändring snart och hon var inte redo för det.

-Jag är hemma! ropade Danielle. Decan svarade inte. Hon var fokuserad på att tvätta en morrande Haruka. Haruka var inte förtjust i att bada men hon stank.

-Stilla då!

-BAH! Morr. Hmph. Är jag inte ren ännu?

Efter badet gick de en promenad. Det gjorde det nästan varje dag, eller ja, varje dag och varje natt. Haruka visste var man gick för att slippa människor och Decan föredrog Harukas sällskap fraför en människas.

Danielle stod framför spegeln och övade på morgondagens tal, om det lyckades skulle hon bli befordrad. Hon visste det.

Hon kände sig pressad. De hade pengar, det var inte det som oroade henne egentligen, det var att pengarna kunde ta slut. Alla pengar som deras mamma hade hade satts in på ett separat konto. Danielle sa det inte högt men det var Decans konto. Danielle förstod att det skulle bli svårt att hitta ett jobb till systern så hon behövde dem.

Danielle hade lite pengar undangömt, men de var inte tillräckligt för att köpa det huset hon och Siri ville ha. De ville så gärna bo ihop men det var så mycket med allt just nu.

Danielle hörde dörren gå igen, hon kunde äntligen slappna av. Hon kollade på klockan. Klockan var bara halv 1, så hennes syster hade nog kommit ihåg att hon skulle upp tidigt dagen efter.

Decan smög sig in. Hon var säker på att Danielle sov och inte hörde hennes smygande steg.

Haruka hade visat ett ställe i skogen där det fanns massvis med frön som Decan plockat på dem. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra med dem men hon sparade dem. Det var spännande att ha massa hemliga frön som ingen visste vad de var.

Sömnen tog övertaget innan Decan ens lägga ner huvudet på kudden, men hon vaknade till flera gånger. De senaste dagarna hade hon haft en känsla av att hon blev iakttagen, men eftersom det aldrig någon där.

Eller?

Men Decan hade rätt i att känna sig iakttagen.

Sophia svävade omkring i huset. Ibland gjorde hon saker som hon gjorde när hon levde, som att torka av bänken eller plocka undan böckerna. Men ibland stod och bara och betraktade sina döttrar.

Även efter döden var hon orolig för dem, men så är det nog med alla föräldrar.

Haruka morrade åt spöket.

-Haruka, det är jag! Sophia! rösten lät långt borta.

Haruka tittade misstänksamt och gick sedan fram och luktade. Hon sa inget, hon hade säkert inte förstått vad hon sagt ändå men de tittade på varandra i samförstånd och nickade lätt innan de skiljdes åt.

 Tvillingarna satt och åt lunch, det var rester från dagen innan då de beställt hem mat. Ingen av dem var varken speciellt duktiga eller intresserade av matlagning. Som tur var hade de en hel del mat i frysen.

- Decan, jag och Siri vi.. hon tystnade. Hon visste inte hur hon skulle få fram orden.
- Du vill att hon ska flytta in. sa Decan kort.
- Ja, hur visste du det? frågade Danielle men Decan mara ryckte på axlarna. Hon gillade det inte riktigt men gjorde det hennes syster glad så kunde hon väl stå ut.

- Är du okej med det?
- Det är ditt hem också.
- Det är inget svar Decan.
- Nej, nej men det gör inte mig något.

Det var inte helt och hållet sant men hon hade ändå egna planer att tänka på.

Danielle gick och lade sig, hon hade inte fått svar från jobbet i fall hon blivit befodrad eller inte ännu, de skulle ringa henne i morgon.

Hon lade sig i sängen och tänkte, att det är nog sista gången. Hon hade tänkt åka och köpa en dubbelsäng som hon visste att Siri gillade i morgon. Som en present i fall hon ville flytta in.

Oh jag hoppas verkligen hon vill, vet inte vad jag gör om hon säger nej. tänkte hon oroligt.

 Danielle vaknade med ett ryck när telefonen ringde, hon flög upp ur sängen och kollade på mobilen, det var jobbet.

- Det är Danielle. Danielle bet sig i läppen och höll handen hårt knuten av nervosistet.
- Hej, jag stör inte va? Danielle hörde att det var chefen och skrattade nervös åt vad hen hade sagt.
- Nej, nej så klart inte jag... jag väntade på att det skulle ringa.
- Bra, bra, ja men jag ville bara meddela att ditt tal var utmärkt, du får en befordran!

Danielle tackade och så fort hon lagt på skrek hon ett lycka tjut och hoppade upp och ner av gläjde.

När hon fått på sig kläderna mötte hon Decan, hon var fortfarande påklädd och eftersom hon inte var någon morgonperson misstänkte Danielle att hon varit vaken hela natten.

- Jag har blivit befordrad! sa hon högt till sin syster.

Decan log tillbaka men såg lite konfunderad ut vad hon skulle säga, hon sa grattis och gav henne en klumpig och ovan kram. Danielle kramade tillbaka och höll sin syster hårt en kort stund.

Det var dessa stunder hon saknade sin syster som mest, även om de bodde i samma hus träffades de sällan.

 

De släppte varandra när det knackade på dörren. Decan gjorde ingen ansats till att öppna utan gick in och lade sig i sängen med kläderna på, Haruka orkade inte ens hoppa upp bredvid henne utan somnade på govlet.

Det var Siri. Danielle berättade nyheten och Siri hoppade också av glädje! Danielle tänkte att det bara var en sak som kunde göra dagen bättre så hon tog allt mod till sig och frågade om Siri vill flytta in.

Siri rodnade och svarade så tyst att Danielle inte först hörde, skräckslagen tittade hon på Siri som nu sa "JA" med högröst och hoppade in i henne famn.

-Låt oss ta en bild! sa Danielle och tog upp sin mobil.
Första bilden på dem som sambos.

De skulle bo ihop.
På riktigt. Danielle trodde att hon skulle svimma, detta var den bästa dagen sedan innan hennes mammas bortgång.

Siri och Danielle spenderade dagen med att packa Siris saker, Siris föräldrar verkade glada men också ledsna över att deras dotter skulle flytta.

På vägen tillbaka hämtade de upp dubbelsängen och Siri tappade verkligen hackan när hon såg vilken det var.

Den var dyr, för dyr egentligen. Men det var det värt när hon såg Siris lycka.

Men alla delade inte deras glädje.

Utanför hemmet satt Decan och pratade med låg röst med sin mammas gravsten.
Haruka var inte med henne. Här ville hon vara ensam.

Haruka satt i Decans fönster och betraktade henne på avstånd.

- Så ja. Nu har jag sagt allt och lite till. Det var bara en sak till. Jag åker snart. Så snart som möjligt. och jag vet inte om jag kommer tillbaka.