onsdag 26 augusti 2015

3.7 "Var stark."

Våren hade kommit till Sunsetvalley!
Aurora gjorde ännu ett provgig på ett av stans hetaste inneställen. Hon hade tur, hennes snacket om hennes senaste spelning hade spridit sig och hon fick jobbet! Tredje gången gillt som en brukar säga!


Aurora skyndar hem för att berätta för Decan men när hon öppnar dörren hör hon hur Decan ropar,
-AURORA
-MAMMA?

Aurora sprang in och fick se det som inte fick hända.

-Aurora, du är stark, den starkaste jag mött. Vi kommer alltid vaka över dig, du vet det va?

Aurora nickade. Hon hade backat in i väggen och sedan glidit ner till golvet, där hon blev sittande och grät tyst.

Liemannen kom.

-Ett ögonblick, JAG SA ETT ÖGONBLICK! sa Decan bestämt till Liemannen som lyfte ett benigt finger. Det var både en varning och ett löfte om att få ett ögonblick.

-Aurora, ge aldrig upp. Var alltid försiktig, men se till att leva. Minns våra gener, och vad din pappa berättade om förbannelsen, det verkar som att det bara var skrock men Xi trodde verkligen på den. Och glöm aldrig, var stark.

Decans röst blev allt svagare, och även om Decan nog var en av dem få som vågade säga emot självaste liemannen kunde inte ens hon stoppa vad som skedde. Hon log när hon gick emot honom, hon skulle äntligen få återförenas med sin make.


Aurora bara satt där hon satt, i flera timmar. Hon fick ett sms om påminnelsen om att hon hade en spelning.

Hon suckade tungt, det lät som om sucken ekade mellan väggarna i det tomma huset.

"Det har hänt något, snälla ring mig" skrev hon i ett sms till Sam, för han svarade inte när hon ringde.

Hon reste sig upp och gick mot ytterdörren, där hon såg att Liemannen satt och betraktade henne. Aurora rös då hon märkte att hen följde henne när hon gick.

När hon öppnat dörren stannade hon i gaveln.

-Inte ÄN. väste hon mot Liemannen.

Det lät som om Liemannen skrockade under huvan men Aurora fortsatte gå, hon hade en spelning att göra.




Hon var sen.
Hon hatade att vara sen och ägaren till baren såg inte glad ut, hon log ursäktande och skyndade sig upp på scen.

När hon stod där och lamporna lyste på henne frös hon.
Hon bara stod där.

Musiken löd.
Hon kände tårana komma och såg hur publiken skruvade obekvämt på sig.

Hon tog ett djupt andetag.

"Glöm aldrig, var stark"

Orden ekade inom henne och hon såg sin pappas leende.
Hon tog ett andetag till och sjöng.
Hon grät och hon sjöng med mer kraft än vad hon aldrig gjort förut, och publiken skrek av glädje.


Hela kvällen var overklig.
Hon skakade händer, fick beröm, sålde skivor.
Men när hon kom hem såg hon att det hade kommit ny frost.
Huset kändes kallare än vad det någonsin gjort förut.

Till och med kallare än när de bodde i bara två rum utan isolering.

Hon hämtade sin mammas urna och satte ner den i marken bredvid sin pappas.
Hennes föräldrar var äntligen återförenade igen.

Tårarna kom igen och Aurora stod och betraktade det hela innan hon gick in.




Hon kände att hon behövde tröst och beslöt sig för att ta över sina föräldrars rum, hon lade sig i deras säng men det kändes inte rätt.

Hon tittade på väggarna. Hon skrek rakt ut och började riva ner tapeterna, hon sparkade på borden och grät och skrek om vart annat.

Det är inte rättvist!
Hur ska hon klara sig helt ensam?

När hon var klar såg hin de väggar som fanns under, de var i trä, och det var en tapet de haft när hon var barn. Hon beslöt sig för att sälja sin och sina föräldrars säng och skaffa en helt ny.

Rummet var nu lagom bekant och tryggt, men det var inte heller längre hennes föräldrars rum.
Hon lade sig för att sova och somnade så tungt som du bara kan göra efter du gråtit tills det inte finns några tårar kvar.



tisdag 25 augusti 2015

3.6 Att sjunga från hjärtat.

Aurora såg sig i spegeln.
Hon sörjde fortfarande, men idag var en viktigt dag. Hon skulle provspela för två olika personer och försöka få in extra pengar genom att stå och sjunga i parken på ett mindre event. De behövde pengarna, det var vinter så moderns trädgård gav inget att sälja.

Hon tänkte på sin pappa. Hon ville göra honom stolt.

Hon gick på den svåraste provspelningen och fick inte jobbet. "Kom tillbaka när du övat mer" fick hon till svar, det gjorde ont men hon vägrade ge upp.

Nästa provspelning gick bättre, hon skulle få sjunga på scen för första gången! Lyckan över detta gjorde det mycket enklare och roligare att stå och sjunga i parken, där hon tjänade in nästan 300 simdaler!


Decan drog sig undan även om Aurora var hemma, mer än tidigare.
Det kändes hela tiden som om hon letade efter Xi, hon kom på sig själv ropa på honom, sträcka sig efter honom, och möttes av luft.

Hon försökte läsa på biblioteket men fann ingen ro. När hon kom hem hittade hon en sista potion av Xis vårrullar och ris, hon åt det långsamt medan tårarna strömmade ner för hennes ansikte.

Hon hörde hur Aurora kom hem och log mot henne, men sa inget. Aurora såg glad ut, men det verkade som om hon kom på varför det var så tyst hemma och leendet bleknade. Hon gick rakt in i badrummet för att duscha sig varm.

Decan gick ut i trädgården och märkte att all snö regnat bort, hon gick till Xis gravsten och grät och sörjde högt.

-Vad ska jag göra utan dig? Det är så tomt, jag trodde inte det var möjligt att känna sig så här ensam...


När Decans tårar var slut gick hon in och lade sig.
Då visade det sig att det finns krafter starkare än döden.

Xi kunde inte lämna sin fru ensam och Decan sprang och mötte spöket, det var bara en skugga av vad Xi varit men en skugga var bättre än ingenting.

Efter ha viskat och kramats så sparrade de tillsammans en stund, Xi vann igen, 2-1 till Xi nu, och Decan skrattade och njöt av att låtsas som att allt var som vanligt, om så bara för en stund.


Att träffa Xi gav Decan ro, det kanske var egoistiskt men hon längtade till den andra sidan. Hon längtade efter att få återse sin make igen. Hon älskade sin dotter, men det var alltid Xi och Aurora som stod varandra närmast.

Decan spenderade tid i regnet med att meditera, det gav henne ro. Det gav henne styrka att fortsätta.


Decan använda sin sorg för att sjunga, och idag hade hon sin första spelning i Festivalparken. Hon hade även lite skivor med sig som hon tänkte försöka sälja efteråt.

Aurora sjöng från hjärtat och tänkte på sin pappa, hon skulle göra honom stolt och spelningen blev lyckad.

Ägaren till parken blev väldigt imponerad, och Aurora skulle komma tillbaka redan i morgon!
Innan Decan begav sig hem så sålde hon flera skivor till dem som var i publiken, hon kände sig som en riktigt sångare... som om hon var på väg någonstans!


 När hon gick upp på scen blev hon automatisk befordrad vilket betydde nya scenkläder, något som hon aldrig skulle haft råd med själv. Hon hade sin mormor Danielles halsband på sig. Hon hade aldrig träffat henne, men hon visste att det var en stark människa. Som hon inspirerades av!


Decan var knappt hemma alls, precis som sin dotter. Aurora begravde sig i arbetet och glömde av allt annat. Hon sov eller åt knappt. Det hjälpte henne hantera sorgen och det hade blivit som en besatthet hos henne.

Idag hade hon bjudit in Sam att kolla. De umgicks innan och det var trevligt att bara träffa honom en stund. Hon visste att han hade ett ton med tålamod som alltid väntade på henne, hon vet inte om hon själv hade klarat av det.

Efter spelningen träffades de igen och Sam var helt överväldigad.

-Du var helt fantastisk.
-Tack Sam, det betyder mycket för mig.
-Jag sa ju aldrig att jag skaffat ett nytt jobb, jag har bestämt mig för att börja med musik, du har inspirerat mig till det!

Aurora blev så lycklig över detta, lyckligare än vad hon varit på länge. Äntligen hade allt börja gå bra igen, och hon hoppades verkligen att det skulle hålla i sig...



onsdag 19 augusti 2015

3.5 En fin dag med oväntade avslut.

Aurora ville ha en liten fest, Sam hade inte träffat hennes föräldrar på länge så hon frågade om han ville komma över på middag senare.

Sam tackade ja och Aurora gick för att prata med sin mamma, hon satte sig vid bordet där hennes mamma åt lunch.

-Kommer han över?
-Yes, han kommer lite senare. Behöver ni hjälp med matlagningen?
-Det är nog din far som lagar mat, och han kör bara ut oss ur köket om vi försöker!

De skrattade lite tillsammans och brast ut i asgarv när Xi kom ingående i köket.
-Vad skrattar ni åt?
-Inget! sa de båda i kör, och Xi blinkade åt dem och gick ut för att hämta tidningen.

-Mamma, förresten. Det är något jag vill berätta för dig... Aurora tog ett djupt andetag.
Decan lade ner gaffeln och såg henne i ögonen.

-Angående att du sjunger på stan?
-Hur.. Men... har Pappa sagt något eller?
-Jaså! Xi vet? Bah, den lurefaxen, han har inte sagt ett ord. Men jag hörde det när jag var i stan. Och, ja. Bar försiktig, det vet du ju. Men jag förstår att du vill skaffa dig en karriär, så kör hårt.

Aurora kramade sin mamma och mötte sin pappa i hallen.
-Gick det bra? Hur tog hon det?
-Men, hur visste du?
-Äsch, jag kände på mig att det var dags för dig att berätta det bara.
-Pappa... tack för att...
-Nej, du behöver inte tacka. Gör bara mitt jobb vettu. Xi blinkade åt henne igen och gav henne en  snabb kram.


Likt Decan förutspått fick de inte hjälpa till i köket, utan satt vid matbordet och pratade och skojade med Sam. Xi inflek i mellanåt i deras samtal och skrattade med dem. Det var en underbar vinterdag.

Efter de ätit började Xi dansa med Decan och Aurora och Sam följde efter dem. När de alla var riktigt varma bestämde de sig för att ha ett snöbollskrig!

-Nähä ni! Jag fixar efterrätt sålänge! sa Decan, som blev så stel i lederna av kylan.


De åt alla efterrätt tillsammans, och satt och slökollade på film när Xi skulle ställa undan maten som var kvar.

Helt plötsligt blev det kallt i rummet.
Xi insåg med en gång vad som skedde.
-Decan! ropade han och kollade storögt på sin fru.

Decan flög upp ur soffan, skrikandes medan Aurora blev alldeles stel.
-Sam, du måste gå. Sa Aurora lågt och Sam försvann, detta var ett tillfälle för familjen.


-XI, nej. Inte ännu! ropade Decan förtvivlat.

Men hon kunde lika gärna försöka vrida tillbaka tiden.
Liemannen var här.
Decan och Aurora grät otröstligt medan den svarta skepnaden kom från från intet.


Liemannen talade med Xi men ingen kunde uppfatta vad han sa.

Xi tittade på sin familj, och sa några sista ord.

-Aurora, var försiktig, men sluta aldrig leva. Jag älskar dig.
Sedan tittade han på Decan och fortsatte:

-Decan, min älskade. Tills vi möts igen, du är den starkaste människa jag träffat. Lär Decan allt du kan. Jag väntar på dig...

Hans röst var som en svag vind eller som ett eko... och det som fanns kvar av honom försvann likt rök.

Liemannen försvann några sekunder efter, men innan han drog såg det ut som han tittade på Decan, och hon fick en obehaglig känsla i magen.


De grät länge, och Aurora satte på te som de drack i tystnad.
Till slut orkade de inte mer för denna kvällen.

De skulle ta godnatt, när Decan äntligen öppnade munnen, hon berättade om hur hon och Xi träffades och om höjdpunkterna i deras liv.


 När de träffades i Simala.
Startade familj, i ett annat land, långt borta.
När de byggde ett eget hus från grunden.
Dagen då de ingick äktenskap.
Och hur även om de åldrades, blev skröpliga tillsammans, så hade de aldrig tråkigt.


De ordnade en grav till honom i hörnet av trädgården, under palmer mot havet. 
Aurora planetade bambu vid graven vilket fick Decan att snyfta in i halsduken.
Det var som en påminnelse om hans hemland.

Aurora började gå in när hon märkte att hennes mamma stannade kvar.
Hon kramade henne igen, och gick sedan in ensam.

Decan ville vara själv ett tag.



Aurora gick och la sig och det var tidigt på morgonen så hon somnade tungt innan huvudet nuddat kudden.

Hon hörde inte när hennes mamma gick in och lade sig i med en av Xis tröjor på sig, kramande hans kudde.

Hon hörde inte när dörren öppnades igen och någon främmande bröt sig in i deras hem.

Så tungt sov hon, att hon inte hörde när kvinnan stod och betraktade henne.
Skrattandes...


söndag 16 augusti 2015

3.4 Ett omen?

Vintern var nästan här, och livet var lugnt i Sunset valley. 
Decan var på väg till biblioteken när Xi sa att han hellre ville vara hemma och vila. Decan kände en tyngd på sina axlar. De var gamla nu, det är normalt att vara trött men ju äldre hon blev ju mer orolig blev hon över hur deras dotter Aurora skulle klara sig. Hon visste att Xi kände samma sak.

Decan kom fram och hittade en avancerad bok om trädgårdar och slog sig ner och läste, men hon kände sig ensam. Det var en ovanlig känsla för henne. Hon brukade trivas men saknaden av Haruka fanns fortfarande där.

När hon skulle gå hörde hon några ungdomar prata högt.
-Men har du sett den nya gatumusikanten? Aurora tror jag hon heter! Hon är jättebra, mycket bättre än de gamla vanliga musikanterna som en sätt förut.
-Ja, jag har faktiskt sett henne, hon är ny va?

Decan stannade upp, ja. Aurora hade varit frånvarande allt mer, hon hade alltså börjat sjunga på stan. Hon suckade och begav sig hemåt, det kanske var lika bra? De hade varit trygga här, ingen verkar känna till att de bor här och Aurora måste skaffa sig en karriär. Hon kan inte leva instängd hela livet, hon är sin mors dotter och Decan vet hur hon själv kände över att vara instängd.

Väl hemma hörde hon Xi sparra på baksidan, hon smög sig fram för att överraska honom men han hörde henne och attackerade först. De sparrade ett tag och Decan vann, nästan.

-Kom nu gamling, så tar vi en dusch och sover igen. Jag trodde du redan lagt dig? sa Decan till Xi.
-Det hade jag, men jag kände att jag ville skingra tankarna lite.

Decan kysste sin man och tog hans hand för att gå in.



Det var tidig morgon och Aurora hörde sina föräldrar sova tungt, när hon öppnade dörren så såg hon att den första snön hade kommit. Den var vit, mjuk och ren.

Vilket fick henne att känna sig ännu sämre till mods. Hon hatade att ljuga. Hon måste berätta vad hon gör för sin mamma.


Det blev varmare över dagen och den lilla snön som kommit hann smälta bort, men det var en bitande kyla i luften som antydde att den kommer komma tillbaka snart.

Aurora satt hade sjungit i parken ett tag innan hon begett sig för att försöka plugga lite om sociala medier innan hon skulle träffa en kvinna på intervju.

Sociala medier, det är var en behöver kunna för att lyckas! tänkte hon för sig själv, men hon kunde inte slappna av.

När hon träffade kvinnan Ann i festivalparken var hon väldigt nervös men svalde ner det hela.
Hon gav henne ett smakprov på vad hon kunde och Ann blev nöjd över vad hon såg!

-Du får en anställning! Du börjar på en gång.

Det betydde att Aurora nu behövde sjunga ännu oftare, vilket hon älskade. Men det pushade ännu mer på att hon var tvungen att berätta för sin mamma. Hon jobbade hela dagen och när hon kom hem var hon för trött.

Familjen åt mat tillsammans och Decan frågade inte vad hon hållit hus alls, vilket hon brukade. Anade hon något?


Senare i veckan var snön tillbaka, och nu verkade den vara här för att stanna. Auroras föräldrar var borta mycket, hotellnätter, middagar och liknade. De verkade för första gången, vad Aurora kunde minnas, avslappnade. En kan inte vara orolig hur länge som helst.

Aurora har tagit sitt eget löfte på allvar och passar in sitt förhållande med Sam på sin lediga tid, samtidigt som hon umgås med sina föräldrar när de väl är hemma.

Men idag skulle de till badhuset så Aurora sa helt enkelt att hon skulle träffa Sam i stadsparken och de bar henne bara hälsa honom.

Detta var så nära ett normalt liv som Aurora någonsin har haft.

I parken åkte de skridskor, hade snöbollskrig och bara umgicks. Sam var lite nedstämd, hon visste att det var för de inte träffades så ofta längre. Men hon tänkte att hon skulle försöka ta sig mer tid till honom, hon älskade honom trots allt.

Efter deras dejt passade Aurora på att jobba lite extra.
Hon försökte få in pengar så att hennes föräldrar skulle slippa tänka på det, de hade tagit hand om henne hela livet, nu var det hennes tur.


När Decan och Xi kom hem från badhuset var de fortfarande röda i ansiktet av värmen i batun, de skämtade med varandra och åt snacks i sängen medan de tittade på en film på plattan.

Helt plötsligt petade Xi på Decan och pekade mot andra sidan rummet.
Det var Haruka! Eller, Harukas spöke om inte annat. De båda satt helt tysta medan Haruka sniffade omkring och lade sig i sin hundkorg som Decan inte lät någon slänga.

Hon var glad över att se sin kära vän men fick samtidigt en känsla om att det var en varning. Något kommer hända snart och Haruka hade tagit sig från andra sidan graven för att vakta dem.

Var hon bara fåning, eller var det faktiskt ett omen?