3.1 Ett smärtfyllt farväl.

Månen stiger över Sunset Valley. Sommaren är här och nätterna är svala och ljusa.

Haruka sover djupt efter att ha lekt med Decan hela dagen, och Xi ligger och viskar med Xi i deras säng för att inte väcka henne.

Men de är inte de enda som är vakna.

En utomjording springer tyst fram till familjen Mwaris hus och undersöker det från alla vinklar.
Personen tar fram en apparat som hen använder för att göra olika typer av mätningar. Apparaten verkade även spela in det utomjordingen sa med viskande röst.

Aurora som inte kunde sova var uppe och åt en macka och tyckte att hon hörde något, så hon gick och tittade ut genom hallfönstret och såg att det stod... någon i deras trädgård.

Aurora gick ut och utomjordningen stannade upp och vände sig om och gick emot henne. Hen hade stora svara ögon, grön hud, spetsiga öron... Hen hade något bekant över sig.

-Vem.... vem är du?
-Xksaijs SjhuI a'Sui?
-Jag förstår inte?

Utomjorden tittade stumt på Aurora ett ögonblick. Sedan verkade något gå upp för hen som tryckte på en knapp på sin dräckt.

-Nu? Förstår du nu? svarade en metallisk röst.
-Ja, vem är du?
-Jag är F'oxs. Jag undersöker en avvikelse på denna platsen.
-Avvikelse?
-Ja, du bland annat. Och en humanid till?
-Min mamma... sa Aurora.

Aurora blev rädd, vad kommer denna utomjording göra med henne? Vilken sida står hen på?

-Jag vet vem du är. sa F'oxs som om hen läst hennes tankar.
-Snälla, skada mig inte, vi har inte gjort något, vi...
-Ta det lugnt. Jag undersöker bara, jag känner till ert fall. Vi försöker skydda er, men ni försvann länge. Men jag vet inte om jag kommer rapportera in detta. Jag ska göra en uträkning för att se vad som kommer hålla er mest säkra.
-Tack, jag..
-Du behöver inte tacka. Jag gör mitt jobb. F'oxs skakade Auroras hand och gick sedan ner till stranden bakom huset. Aurora tyckte sig se ett snabbt ljus flyga förbi men hon var inte säker. Hon kände sig plötsligt sömnig och gick in för att sedan sova tungt resten av natten.

Dagen efter forsatte Aurora att träna på sina kampsportskills när hon hör att någon kommer upp bakom henne. Det var Sam! Hon blev överväldigad ett ögonblick då hon glömt av att de bestämt att han skulle komma hit idag. Och träffa hennes föräldrar.

Sam var nervös men Aurora lugnade honom. Hon visste att det inte var någon ide att hon var nervös och stressade upp sig hon också.

Decan tvättade av sig själv efter att hon badad Haruka som rullat sig i hennes trädgård och Xi satt och läste tidningen.

De tappade båda hakan när de såg att det stod någon bakom Aurora och alla satte sig vid köksbordet.
-Så. Det här är Sam. Han är min... vän. Vi gick på balen tillsammans. Vi tänkte fortsätta träffas, men jag ville att ni alla skulle träffa varandra.

Decan var den första som sa något vilket förvånade Aurora.
-Så, välkommen in i familjen då Sam!

Sam tackade och gnuggade händerna nervöst. Xi som annars brukar vara den trevliga och pratsamma muttrade mest och tittade strängt på Sam.

Aurora förstod att han var orolig och försökte lätta upp stämningen.
-Jag och Sam tänkte plugga nu sa Aurora och tog fram sina skolböcker, Xi och Decan förstod piken och gick ut i det fina vädret istället.

Utomhus ser Decan att Haruka beter sig konstigt och springer fram till henne och när hon når fram inser hon vad som är på väg att hända.

Hon skriker rakt ut och Xi kommer springande och ser vad som händer.
Haruka är på väg att lämna jordelivet.

Haruka vänder sig mot Decan och säger.
-Farväl tvåbening. Det kommer nog att komma någon i mitt ställe i framtiden, vem vet. Men min tid är över. Ta hand om dig och din valp.

Decan försöker svara men Haruka hör inte längre. Hon hälsar på Liemannen som om det vore en gammalvän.

Liemannen tar upp Haruka i famnen och viskar till henne. Decan hör inte vad de säger men Haruka skrattade sitt morrande skratt, vilket var en klen tröst, men ändå en tröst.

Liemannen öppnar ett ljus och kastar upp en pinne i det och Haruka följer efter.
Decan bryter ihop och Xi håller henne i sin famn.

De har vandrat tillsammans så länge och så långt. Decan kan inte förstå att det redan är slut.

Decan och Xi fixar en gravplats till Haruka nära dammen, här brukade hon jaga insekter och rulla sig i leran vid dammen.

Här är hennes sista vila.

Decan stannar kvar vid Harukas gravsten och Xi går in och tar Aurora åt sidan och berättar vad som hänt.

Aurora går fram mot Sam som tar emot henne i sin famn. Han var verkligen hennes bästa vän. En fantastisk trygghet.

Sam stannar ganska länge, och äter till och med en tyst middag med familjen innan han ska ta sig hem. Han följde Aurora till sitt rum och sa att han hittar ut själv, på vägen ut möter han Decan.

-Du har ett bekant utseende.
-Oh...
-Det är okej, jag är bekant med.... personer långt, långt bortifrån om du förtstår vad jag menar.
-Är du? Menar du att ni... också är... inte helt härifrån?
-Ja, men Aurora får berätta själv när hon känner sig redo. Jag behåller din hemlighet tills du vill dela med dig av den.
- Tack jag... Visste inte hur jag skulle berätta det men nu känns det enklare.

Sam går mot ytterdörren men stannar ett ögonblick.

-Jag beklagar verkligen vad som hände med Haruka, hon verkade vara en trevlig grävling. sa Sam och lämnade sedan huset.

-Det var hon. Det var hon verkligen. sa Decan ut i luften.

Dagen efter flöt långsamt på, det var tystare än någonsin i huset. Decan fick ett samtal från sin chef som undrade om hon akut kunde åka på en resa i hennes ställe och Decan säger att hon återkommer snart.

Hon pratade med Xi om det som säger att en resa skulle göra henne gått, Aurora har Sam som kan hålla henne sällskap om hon tyckte det var okej att de åkte.

Xi gick upp till sin dotter och frågade om det var okej, vilket Aurora lovade. Hon hade nog tyckt det varit skönt att vara ensam ett tag ändå.

På kvällen åkte taxin iväg, och Decan suckade.
Xi hade rätt. En resa gör dem nog gott.

Aurora gör inte mycket kvällen efter att hennes föräldrar åkt. Hon åt middag framför tvn och somnade sedan framför den.

När solen sakta började stiga upp över Sunset Valley igen och torka upp nattens regn stod någon utanför dörren. Det var en polis. Eller i alla fall en man klädd som en polis som undersökte först dörren och sedan gick runt huset.

Men vad han gjorde gick inte att se.

3. Aurora får veta sitt ursprung och gör ett val.

Solen stiger och Decan vaknar med ett ryck.

När hon går ut ur sovrummet ser hon att Xi somnat i soffan med telefonen i handen. Haruka sitter på golvet och ger henne en menande blick.

-Vad?

-Gå upp. svarar Haruka trött, efter att Decan hade somnat hade hon letat efter Aurora i natten, hon kände sig alldeles för gammal för sånt här.

Decan gick upp och såg sin dotter ligga i sin säng i en balklänning.

En våga av lättnad och avslappning svepte över henne mer ersattes snart av ilska.

-VART HAR DU VARIT?!

Aurora vaknade med ett ryck och såg sig förvirrat omkring. Hennes mamma var arg, mer än arg. Ursinnig.

-jag. eehh..

-Har du en ANING om hur länge vi letat efter dig? Polisen är indragen! Det lilla skydd du hade är nu förstört.

-Jag var ute.

-VART? Förstår du inte hur farligt detta är? Och vart har du fått kläderna ifrån?

-Jag köpte den, på nätet. Jag var på bal. Med Sam.

-På bal? PÅ BAL? Hur kan du göra något så omoget? Alla har varit utomsig av oro på grund av dig!

-Ja, det var omoget! FÖR JAG ÄR OMOGEN! Jag är en tonåring, hela mitt liv har jag varit i detta huset och på denna tomten. Jag vill leva! 

-Men det är för farligt!

-Vem bryr sig! Pappa har berättat om hur du rymde till Shang Simala och hur din familj var orolig, så du ska inte säga någonting!

Decan blev tyst.

Det var sant.

Hon hade gjort exakt samma sak, och hon rymde ut på kvällarna nästan varje natt. Men det är skillnad! Eller?

Xi hade vaknat av skriken och sprungit upp och fått syn på sin dotter.
Med ögonen fulla av tårar hade han kramat henne hårt.

-Förlåt pappa.. viskade Aurora
-Schh, det är okej. Vi tar det sen.

Decan tittade på dem och insåg att hon grät. Hon gick ner och satte på kaffe.

Vad är de för liv de lever? De kan inte alltid leva så här.

Aurora smög ner och tog lite mat från kylskåpet.
Hon hörde sina föräldrar gräla i rummet bredvid så hon smög.

Hon hade fått utegångsförbud. Inte för att det gjorde någon skillnad. Hon antog att det var det enda hennes föräldrar kunde komma på.

Telefonen vibrerade i hennes ficka, det var Sam som skickat ett sms. Han skrev att han var ledsen över allt som hänt men det var inte Aurora.

Hon hade varit på bal. Som alla andra i hennes ålder.
Det var värt tusen utegångsförbud.

Dagen efter stod bussen och tutade utanför.

Aurora försökte smita ut med hennes föräldrar stod utanför dörren och väntade så hon gick in igen och satte sig och surade. Det var inte rättvist! Det finns inga "monster" i världen, vad är det ens som är så farligt? Alla andra får ju gå ut!

Xi och Decan pratade med varandra, de kom inte fram till någon direkt lösning.

-Hon kan inte vara instängd för alltid, du vet det. Hur hade du känt dig?

Decan suckade och tittade in i Xis ögon. Han hade rätt, men vad ska de göra då?

-Vi måste berätta allt. Om min förbannelse och din...

-Förbannelse. Det finns inga andra ord för det. Min mamma blev lurad. 

Xi såg ledsen ut. De bara stod där och tittade på varandra. De visste inte vad de skulle ta sig till.

Dagarna gick på som vanligt...

Tills det hade gått en vecka efter vad som hänt, Aurora satt mest och surade i sitt rum. De lät henne smsa och prata med Sam i telefon, så länge i alla fall. Tills de kommit på vad de skulle ta sig till.

Det blev Decans födelsedag. Aurora var fortfarande lite stel mot sin mamma men kunde inte vara sur på sin mammas födelsedag.

De åt sushi till middag, som alla älskade, och innan Decan blåste ut ljusen sjöng Xi för henne. Aurora skämdes lite över sina föräldrar men Decan log mot Xi och kysste honom, hon var lycklig. Hon älskade sin familj.

Decan blev väldigt lik sin mor när hon blev äldre, hon fortsatte att fläta håret så att öronen inte syntes, men hennes orangea hår hade nu blivit gråare än Xis, men det gjorde inget. Hon var fortfarande lika stark som innan.

När alla satt sig för att äta tårta så uppstod det en tystnad.
Decan suckade och tittade sedan på Xi.

-Det är dags.

Xi nickade och Aurora kollade frågande på sina föräldrar.

-Det hela började långt innan du var född. Det började med min mamma, Sophia. Sophia föddes i en familj i Appaloosa plains. Hennes föräldrar kom från olika länder men träffades och blev förälskade. Hennes pappa var duktig med hästar så det flyttade till Appaloosa för att kunna tävla med dem. De fick två barn, Abeje och Lamar.

-Men mormor Sophia då?

-Precis. När Sophia föddes döptes hon till Lamar för att hennes föräldrar trodde att hon var en pojke. För att på utsidan såg det ut så. Den enda som förstod Sophia som barn var hennes mormor som kallades Nan. När Nan dog blev det för mycket för Sophia, ingen i hennes familj förstod sig på henne, och hon ville leva sitt liv som den hon var. Inte den de trodde att hon var.

Hon flyttade till Monte Vista, där hon genomgick en operation som gav henne en utsida som matchade sin insida och tog namnet Sophia.

-Men. Hur kunde du födas då?

-Jag kommer dit. Det kom en läkare som gav Sophia en dryck som skulle göra så att hon reproducerade sig med sig själv, men det var inte hela sanningen. Det var även gener från en befolkning från en annan planet. Sophia födde två döttrar, tvillingar. Mig och min... Min syster, Dani.

-Syster?

-Ja, Danielle. Hon har bara vår mammas gener, och gifte sig med en underbar kvinna som hette Siri och adpoterade en son. Vi skulle inte kunna få barn så vår läkare, men i efterhand vet vi inte om hon bara ljög... Jag träffade Xi och vi blev gravid med dig. Då berättade min mamma att det var folk ute efter dig och mig, på grund av våra gener. Du verkar inte ärvt mina öron, men det är mitt blod i dina ådror så vi var tvungen att fly hit.

Aurora satt tyst en stund.

-Det är mycket att smälta in... jag börjar nu förstå er rädsla och allt men de kan ju inte hitta oss här? Eller hur?

-Det är inte allt. sa Xi. Aurora tittade stumt på sin pappa när han fortsatta sin berättelse.

-Min farmor... Hon blev tillsammans med fel man. En annan kvinnas man rättare sagt. Kvinnan var en häxa och kastade en förbannelse över henne och sa att varje flicka som föds med hennes blod kommer att förbannas på det ena eller andra sättet och möta ett svårt öde. Vi vet inte om det är sant, för hon fick bara söner och min pappa lika så. Så... ja. Vi har gjort allt för att skydda dig, men vi kan inte skydda dig för alltid.

Aurora reste sig och gick till sitt rum och såg att hennes föräldrar höll om varandra. Det var så mycket som hon förstod nu.

Dagen flöt på och det var tyst i huset.
Morgonen efter tränade i Kampsport när han hörde en harkling bakom sig.
-Lär mig, jag vill kunna försvara mig. sa Aurora.

Xi nickade glatt, hon hade aldrig visat direkt intresse för kampsport innan och ville lära henne allt han kunde. Det skulle få honom att känna sig mycket lugnare om han visste att hon kunde slåss.

Efter någon timma kom Decan ut. 

-Vad sägs som en match, GUBBE? sa hon utmanande.

-Haha, kom an du bara! sa Xi och de ställde upp sig emot varnadra.

Aurora kollade en stund när de sparrade mot varandra, och även om hennes mamma hade tränat mycket var Xi mycket mer erfaren och vann.

Hon gick in för att äta lunch och hennes föräldrar stannade kvar. Decan smekte Xis kind och tittade in i hans ögon.

-Jag trodde aldrig jag skulle träffa någon som dig. sa hon.

-Låt oss spara detta ögonblick, sa Decan och tog ett foto på dem.

Xi som var lika förälskad som första gången svepte ner Decan i en djup kyss.

Efter en stund tog Decan sig loss och tittade allvarsamt på Xi.

-Det är dags för något jag aldrig trodde skulle hända.

Decan gick ner på knä och Xi titttade förvirrat på henne när hon tog upp en ask.

-Vill du gifta dig med mig? och Decan hann knappt avsluta frågan innan Xi svarat Ja och tog henne i sin famn för att kyssa henne igen.

Aurora stod och såg allt i sitt rum. Hon kände en tår längst med kinden.
Skulle hon aldrig få uppleva detta?

Hon tänkte på sin familj, och hur starka kvinnor som funnits i den, hon gjorde ett val.
Hon skulle kämpa. Hon skulle leva. Kosta vad det kosta vill.

Aurora tog upp telefonen och slog in Sams telefonnummer.
-Hej Sam, vill du komma hit? Det är dags att du får träffa mina föräldrar.

2.26 Aurora försvinner.

Våren är i full blom och Xi fortsätter att träna hårt, kampsport var något han älskade att göra. Det påminde honom om sin barndom och hur hårt han slet när han var liten.

Och bara för att man är gammal så betyder det inte att man inte kan vara i god form!

Decan stod och tittade ut över havet, hon älskade denna tomten. Hon älskade detta landet, detta klimatet.

Hon var trött på Monte Vistas kvava värme och njöt av att se vinden och se havet kasta sig mot klipporna.

En skarp smärta fyllde Decans bröst. Hon saknade Danielle. Hon undrade hur det var med Siri och deras son David. Hon visste att detta var det bästa för alla men hon undrar ibland om detta verkligen var enda sättet. Det verkar ju inte som om de var i någon fara.

Kunde hennes mamma haft fel?

Decan var inte den enda som var i djupa tankar.
Aurora stod i köket och var något förtvivlad.
Hon hade köpt en klänning och ett par skor på faktura för balen. Men hon har inga pengar så hon kan inte betala den. Så hennes föräldrar kommer se räkningen och hon vet att de inte har råd egentligen...

Skulle hon verkligen göra detta? Vad skulle hennes föräldrar säga om de visste vad hon planerade?

Aurora skakade på huvudet. Hon har gjort sitt val, hon tittade på klockan och såg att det snart är dags och hon får passa på medan hennes föräldrar inte var inne.

Det är inte helt och hållit hennes fel! Det är klart att hon vill leva! Alla andra ungdomar ska ju på balen varför skulle inte hon få gå?

Hon tittade sig i spegeln. Hon rättade till sitt bruna hår. De ljusa nästan orangea slingorna syntes inte så tydligt längre, de syntes mer förr, när hon var liten. Aurora såg både sin pappa och mamma i sitt utseende. Hon fick dålig samvete, mest för sin pappas skull. Hon hatade att ljuga för honom.

Men hon vill vara som alla andra. Hon vill vara fri.

Utanför stod en limousin, Sam hade tydligen slagit på stort! Hon hoppade in i och insåg att hon var ensam, så klart blev hon hämtad först.

Mängder av känslor strömmade över henne men främst spänning och iver. Hon ska på bal!
MED SAM!

Klockan var mycket.
Decan såg ut över tomten.
Vart var Aurora? Hon hade inte sett henne på nästan hela dagen, det är ju inte helt ovanligt men hon hade en känsla i magen av obehag.

Decan gick ner till stranden och insåg att Aurora inte var där. Hon sprang tillbaka upp och ropade och kollade hemma igen men ingen var där. Xi var på biblioteket.

Hon försökte ringa Auroras telefon men det var ingen som svarade. Hon gick ut i sin trädgård och försökte ta det lugnt, hon petade i rabatten och ringde Xi istället.

-Hej, jag ska snart...
-Aurora är borta.
-Va? Sen... är hon inte på str..
-Jag har SJÄLVKLART kollat på stranden hon är inte där. Och det ser inte ut som hon varit där heller. Vad ska vi göra?
-Jag ringer en taxi och börjar åka runt i staden. Stanna du hemma och vänta ifall hon kommer hem, jag kontaktar polisen också.

Decan gick fram och tillbaka i rabatten ett tag till tills att hon gjorde mer skada än nytta. Hon gick och satta sig i sängen med Haruka brevid sig.

-Tror du hon är okej?
-Det måste hon vara, förlåt, jag hörde inte när hon smög ut...
-Det är inte ditt fel gamla grävling sa Decan och klappade Haruka.

Haruka har blivit gammal, Decan med för den sakens skull. Hon kunde inte hålla reda på allt.

Efter många timmar somnade Decan och Haruka sida vid sida.
Xi åkte fortfarande runt i cirklar och polisen hade nu slagit följe med honom.
De hade frågor angående att de aldrig hört talas om henne innan, och undrade varför hon inte gick i skolan men Xi sa att det fick vänta.

De måste hitta deras dotter nu.

Det hade precis börjat ljusna och Decan sov djupt, stressen och oron hade gjort både henne och Haruka helt utslagna.

Xi satt på polisstationen och gick igenom bitar om varför de flyttat dit och varför Aurora inte gick i skolan.

Aurora hade precis blivit avsläppt efter att ha spenderat natten med Sam. Under balens gång hade de dansat allt närmare och till slut kysst varandra. Berusad av nya känslor och sin första kyss glömde Aurora av tiden. Hon var så trött när hon kom hem att hon knappt tog sig upp för trappan och slängde sig på sängen.

Hon hade inte en aning om hennes föräldrars oro.

På sin byrå ställde hon fotot som fotografen tagit på dem och log när hon somnade med klänningen på.

Om hon visste vilka problem hon ställt till med hade hon nog inte somnat så lätt...
Eller om hon visste vilka konsekvenser denna kvällen skulle ge.

2.25 Auroras tonårsfest!

Aurora var själv för första gången och det kändes först väldigt konstigt men också spännande och nytt.

Ett av villkoren till att Aurora skulle lämnas själv var att hon tog hand om trädgården. I form av att skörda och vattna i alla fall. Hon såg att vissa växter behövde beskäras men hon vågade inte röra dem. Precis när hon försöker klura ut hur sprinklern fungerar ringer hennes mobil och hon svarar.

-Sam?

-Hej! Är du ensam hemma nu?

-Ja! Det känns så konstigt... oh, OJ!

Sprinklern satte igång och blötte ner henne.

-Är allt okej?

-Ja, jag... Jag snubblade bara! Oh nej var för sa jag så?! Tänkte Aurora.

-Men vad sägs om att ha en liten fest?

-Fest? Men jag känner inga andra än dig!

-So? Vi kan ha en fest!

Aurora funderade på det och det var verkligen en superbra ide!

-Ja! Men kom hit om två timmar!

-Bra då ses vi då?

Aurora skyndade sig in.
-Oh nej! Hon såg att handfatet hade gått sönder igen och skvätt vatten över hela golvet och insåg att hon inte ens städat badrummet.

-Detta är ingen bra ide. sa Haruka som stod och tittade på när Aurora kämpade med att fixa handfatet.

Aurora ryckte till, hon hade aldrig riktigt pratat med Haruka innan. Haruka pratade lite med henne när hon var barn men det var länge sedan nu. Hon trodde bara Haruka pratade med hennes mamma.

-Nej det är det inte.
-Jo det är det, du borde inte släppa in honom du vet inte vem han är. Eller vad han är för den sakens skull.
-Vad menar du med det?

Haruka tittade stumt på henne ett ögonblick innan hon gick ut i trädgården.

Vad menade hon med "vad han är"? tänkte Aurora och försökte skrubba rent handfatet och torka av golvet samtidigt.

Men det spelade ingen roll hur mycket hon skyndade sig, helt plötsligt ringde det på dörren och hon sprang och öppnade.

-Hej Sam!
-Så jag ska äntligen få se ditt hem!
-Ja, välkommen!
-Jag tyckte mig se en grävling i trädgården? Ni kanske ska ringa någon som tar hand om det?

Aurora skrattade och förklarade att det var Haruka, och att hon bodde med dem. Om Sam tyckte det var konstigt så dolde han det väl. Det är ju inte så vanligt att man delar hem med en grävling.

Efter att de pratat och ätit pannkakor så satte Aurora på stereon och Sam började dansa och Aurora gjorde honom sällskap.

Hon hade inte märkt att det blivit blött på golvet men Sam skojade om att det var som att dansa i en vattenpöl och skvätte omkring vattnet, Aurora skrattade och gjorde likadant. Hon hade aldrig haft så här roligt förut!

Efter ett tag var det inga fartfyllda låtar kvar utan kom en långsam melodi och Aurora tog tag i Sam och drog honom emot sig.

Han verkade inte bry sig om att hon råkade trampa honom på tårna eller det faktum att det var hon som förde. De var upptagna med att fnissa och titta på varandra.

Helt plötsligt kom Haruka inspringande och skällde. Aurora tittade surt på henne.
-Haruka! Haruka sluta! Du skämmer ut mig!
-De kommer. sa Haruka och Sam tittade skrämt på henne, men Aurora förstod att hon inte hade tid att förklara just nu.

-Sam, du måste gå nu. Snälla spring.
-Men varför, kan jag inte bara få träffa dina föräldrar så kanske de förstår...
-Nej! Sam du måste gå. GÅ! Nu! Hon puttade Sam mot dörren och när han såg hur pressad hon var kramade han bara hennes hand innan han sprang.

Aurora såg sig om.

Hon hade inte städat. Hon hade lovat att städa för då skulle de äta pizza när hennes föräldrar kom hem. Och om de kom hem och sett att hon inte städat kommer de undra vad hon gjort hela dagen!

Hon torkade snabbt av golvet och handfatet i köket och städade klart badrummet så snabbt hon bara kunde.

Innan hon var klar körde det in en taxi som stannade vid tomten.
Hade Aurora städat klart? Skulle hennes föräldrar märka det?
Såg det Sam som cyklade förbi dem på vägen?

2.24 Decan och Xis resa.

Decan stod i sin trädgård och njöt av dagen. Hon var nervös inför morgondagen men hon försökte att inte tänka på det just nu.

All fokus på plantorna, de behövde det. Och familjen behövde pengarna plantorna tjänade in.

I morgon skulle och Xi åka bort. De skulle vara borta i två nätter för att åka och lämna över örterna Decan hade planterat.

Men det betydde att de var tvungna att lämna Aurora ensam.

I två dagar.

Aurora var så upptagen med sina känslor att hon inte tänkte sig för, så när Sam ringde så svarade hon även om hon stod i hallen.

De pratade och skrattade och fnissade att hon inte först märkte att hennes mamma öppnade dörren men hon slängde snabbt på luren.

-Vad.. vem pratade du med? frågade Decan och tittade på sin rodnande dotter.

-Jag pratade med... med mig själv. 

-Med dig själv? Decan såg misstänksam ut.

-Ja, alltså. Jag låtsades att jag pratade med någon... Jag hade tråkigt det är fånigt jag vet...

-Nej men förlåt, det var inte meningen att störa dig! sa Decan lättat. 

Den kvällen gick Aurora återigen till stranden men det var inget konstigt med det. Men hon fick kämpa hårt för att inte avslöja sin glädje.

När hon kom ner stod Sam där och hon sprang fram och de kramades snabbt och klumigt.
-Hur var det i skolan? frågade Aurora.

Sam berättade om det vanliga skollivet som inte intresserade honom men Aurora insöp varje ord och ställde frågor om vad alla gjorde, hade på sig eller såg ut.

-Det är väldigt stjärnklart i kväll. sa Sam och tittade upp på himlen. Hans ögon fylldes av något som såg ut som längtan när han betraktade himlen. Aurora tittade också upp. Det var en vacker kväll men hon förstod inte vad han såg som var så fantastiskt.

Sam satte sig ner för att kunna titta utan att bli yr och Aurora satte sig på stranden bredvid honom. När hon satt sig ner märkte hon hur satte handen på Sams hand och de tittade på varandra och rodnade.

De satt tillsammans så en stund och när kylan blev allt mer påtagligt satte de sig närmare varandra.

Efter ett tag kände båda att det började bli dags att ta sig hem även om ingen vill gå.

Sam böjde sig fram och började viska i Auroras öra.

-Vill du göra något helt galet?
-Vad?
-Vill du gå på balen med mig?

Aurora ställde sig upp och tittade ut mot havet och tuggade på sin läpp medan hon tänkte. Vad skulle hennes föräldrar säga om de fick veta detta? Men, tänk att gå på bal, med Sam!

-Ja, ja det vill jag. Sa Aurora och vände sig om.
Sam kramade henne hårt och nära.

-Du har gjort mig väldigt lycklig. sa Sam lågt in i Auroras hår. Hon log och höll honom hårt. Hon ville kyssa honom men vågade inte riktigt.

Den natten kunde Aurora knapps sova alls, och var lite snuvig efter att ha varit ute så länge i kylan, När Xi ropade på henne och inte fick svar gick han upp och såg att hon sov som en stock och nös till i sömnen.

Han pussade sin dotter på pannan innan han åkte.
-Gör inget dumt nu, vi är så oroliga för dig.

Decan stod ute på trädgården och tittade upp mot Auroras rum.
-Hon kommer klarar sig va?
-Jag är här och vaktar henne. svarade Haruka.
-Du? Haha, du är bara en skruttig gammal grävling!

Haruka morrade halvt på skoj och halvt på alllvar och nafsade efter Decan.

Decan lyckades precis få undan benet och skrattade tillsammans med sin bästa vän.
Hon skulle sakna Haruka på resan men visste att det var bäst om hon var med Aurora.

Decan och Xi satte sig i taxin och körde iväg, nu fick det bära eller brista.

2.23 Aurora får en ny vän.

Decan stod och förberedde frukosten och fnittrade åt något Haruka sa till henne när Aurora snabbt gick förbi dem och raka vägen in i badrummet.

Decan tänkte fråga vad hon hade för planer för dagen men såg att Aurora vaknat på helt fel sida och tänkte att det var bäst att låta bli.

Aurora gjorde sig i ordning tog på sig kläder, Hon gick ut och ställde sig på verandan.

Det regnade, så hon väntade tills hon fick syn på skolbussen.

Hon kunde höra Vicke ropa på henne, men hon var trött på att andra sade till henne vad hon skulle göra så när bussen kom sprang hon ut till den.

Bussen var tom som vanligt men hon var ändå väldigt nervös. Hennes plan var att bara stanna till lunchtid innan hon skulle ta sig hem och äta så att hennes föräldrar inte misstänkte något. 

Men vad hon inte räknat med var att hon skulle träffa någon...

-Du är inte ny, visst har du varit här förut? sa en kille med långt hår som hela tiden föll i ansiktet på honom.

Aurora stelnade till på skolgården. Hon trodde att hon alltid lyckats vara där obemärkt.

-Det är lugnt, jag ska inte berätta din hemlighet. Jag har ingen att berätta det ändå... han skrattade nervöst.

Aurora tittade upp på killen och såg att han såg annorlunda ut, hon kunde först inte sätta fingret på vad det var förrens hon insåg att han hade väldigt stora ögon. 

Han slog ner blicken och lät håret falla fram igen.

-Vem är du? frågade Aurora.

-Ingen alls egentligen. Men den stora frågan är vem du är?

-Aurora. svarade hon och vände sig om. Hon ångrade sig, detta var inte en bra ide och hon måste hem nu.

-Vänta, snälla...

Det var något i killens röst som fick henne att stanna och vända sig om.

-Får jag träffa dig igen?

Aurora tänkte efter. Detta var inte en bra ide, henne föräldrar hade blivit väldigt arga om de fick veta... OM, de fick veta.

-Okej, möt mig vid stranden längst ut på den norra udden. Vet du vart det ligger?

-Vid den gamla övergivna Sea Side-tomten?

-Den är inte övergiven! sa Aurora något förnärmat och skyndade sig hem.

Hon hade tur och lyckades komma hem innan någon hade lämnat hemmet. Haruka sneglade på henne och Aurora visste att hon visste att hon gjort något hon inte får. Men böjde sig ner och kliade henne på magen tills blicken mjuknade. Haruka var för gammal för att orka bry sig om allt här i världen.

-Vart har du varit? frågade Xi över tidningen.
-På stranden, jag har kollat på stenar och snäckor, till ett slott jag bygger. Jag ville simma men det är för kallt...
-Oh ja, du får nog vänta ett tag till så du inte blir sjuk.

Aurora slängde i sig lite lunch och gick sedan mot ytterdörren
-Ska du ut igen?
-Jaaa pappa! Jag vill bygga klart!
-Har du gjort dina läxor?

Aurora suckade. "SKIT! Det hade jag glömt av" tänkte hon. Hon försökte komma på något att säga medan hon tuggade på insidan av kinden.

-Äsch, gör dem i kväll då. Men bara för idag! sa Xi. Aurora kramade honom, hennes älskade lättlurade pappa!

När hon kom ner till stranden stod han där.
Och hon kände ett pirr i magen som hon inte känt förut.

När hon stod bredvid honom räckte han fram handen.
-Mitt namn är Sam
-Mitt är Aurora.
-Vilket annorlunda och fint namn. sa Sam uppriktigt och Aurora rodnade och tittade ner i marken.

De båda tonåringarna pratade länge om allt och inget och kom sedan in på serietidningar något som Aurora tyckte om att läsa på plattan, det visade sig att Sam också var ett stort fan av serietidningar.

-Brr. Det börjar bli kallt sa Sam.
-Ja förlåt att vi inte kan gå in, jag... får inte ta hem folk.
-Det är okej, jag gillar inte att ta hem folk heller, min pappa är... speciell.
-Hur så
-Äsch, vi kan ta det en annan gång.

Aurora som satt i sanden bredvid Sam tittade ut över havet och var tyst en stund. Det började bli dags att gå hem.

-Min mamma är inte heller som andra. Så jag tror jag förstår.
Sam nickade.

-Aurora?
-Ja?
-Hur kommer det sig att du inte går i skolan?

Aurora kramade sina knän och tänkte efter. Hon hade insett att det inte fanns några faktiskta monster i världen, att det snarare är så att hennes föräldrar var överbeskyddande över henne av andra anledningar. Fast efter att ha läst tidningar har hon märkt att människor också kunde vara monster, kanske var det de som de menade?

-Ja... Jag gör bara inte det. Egentligen får jag inte lämna tomten alls. Förutom att jag får komma hit då. Jag har spendera större delen av min barndom vid denna stranden.
-När du inte smitit iväg till skolan då? sa Sam.
-Haha, ja förutom de dagarna.

Aurora reste sig upp och Sam förstod att det var dags att gå.

-Får jag träffa dig igen?
Aurora rodnade och nickade.

De bytta telefonnummer innan Sam tog en omväg därifrån.

Aurora hade precis kommit innanför dörren när Xi kastade en sträng blick emot henne och hon förstod vad han menade och gjorde sina läxor med en gång. Dock var hennes tankar någon helt annanstans.

När hon var klar och ätit middag drog hon sig tillbaka i sitt rum med plattan. Hon bestämde sig för att kolla upp några serier som Sam hade tipsat om.

Det var precis efter att Aurora hade bytt om till pyjamas när hennes telefon plingade till hon kastade sig över den och visst var det Sam som smsade och sa att han hade haft det trevligt idag.

-Du borde inte göra det där. hördes en röst bakom henne.

-Vicke! Du skräms. Aurora hade inte märkt att Vicke stod precis bakom henne.
-Du borde inte smita iväg, dina föräldrar har sagt att du inte får.
-Men jag KAN inte leva instängd här längre, jag är snart vuxen jag vill leva!

Vicke såg ledsen ut.
-Förlåt Vicke, du är fortfarande min bästa vän.
-Inte länge till, du behöver mig inte längre. Det är nog dags för mig att dra mig vidare snart.
-Vicke, snälla

Vicke kramade Aurora innan hen gick tillbaka till dockform.

Att bli vuxen är inte lätt och Aurora kunde inte somna, hon låg bara och såg ut över havet.
Vad skulle hon ta