2.12 Tvillingarna tar farväl.

Det var dags. De hade sålt alla Deacans saker, till och med skatterna hon fann i Shang Simala. Innan där splittade det på de pengar som fanns i hushållet så när Decan flyttar så har hon 10.000 simdaler. Det är mer pengar än vad hon någonsin sett. 

Xi hade köpt tomten på lån, så det väntades en räkning ganska snart, men de hoppades att de hade råd att betala den ganska snabbt (1.300 simdaler)

Hon stod och samlade in sina betyg och tavlor. 

"Den som minst troligt lämnar hemmet". Decan kunde inte låta bli att skratta. De hade haft rätt under andra omständigheter, men nu lämnar hon hemmet, med råge.

De samlades utanför för att ta farväl. Danielle suckade när det började regna och Siri fällde upp ett paraply men Decan som älskade regn och vatten log. Hon såg det som ett bra tecken. Det var sent, de hoppades att de kunde flytta mer obemärkt på natten och lite oväder hjälper bara till ytterligare.

De sade farväl ganska stelt och sakligt. Som om de skulle ses igen om ett litet tag. Men i luften hänge en känsla av sorg, Siri försökte hela tiden le men hade tårar i ögonen. Danielle sa först hejdå till Xi och främst Aurora medan Siri och Decan sa farväl.

-Du tar hand om dig nu va? Och skriv, om du kan. Men inte om det inte känns säkert. Har du mackor med dig? Och glöm inte...
-Det är okej. Tack, du behöver inte alltid tänka på allt. Ta hand om dig nu, lycka till med studierna.

Siri suckade och tårarna svämmade över när hon kramade Decan hårt.

Decan har alltid otur, och som om idag inte var en dag jobbigt nog så slog åskan ner, inte bredvid eller i Siris paraply utan rakt i henne.

-Vad!? Alla stirrade chockat på henne tills det insåg att hon var okej började alla skratta.
-Jag ska bara, duscha av mig snabbt, ge mig en minut. sa Decan och sprang in igen.

Xi passade på att prata extra med Danielle.
-Jag ville bara säga att, du är hennes gudmor, eller ja. Ni båda är det. sa Xi och log mot Siri. Detta var tydligen droppen och Siri brast i gråt på riktigt och gick in i huset.

-Tack, vi uppskattar det verkligen. Du håller ett öga på henne va?
-Aurora?
-Decan.
Xi skrattade,
-Jag förstod det, ja det kommer jag göra. Jag vet att hon är som hon är. Men det är viktigt för henne att känna sig fri och jag har inga problem med att vara hemma med Aurora och så, det löser sig. Det lovar jag.

Danielle kramade hans axel och gav sedan honom och Aurora en sista kram.

Taxin hade kommit och eftersom Decan nu var klar gick han i förväg med Haruka och Aurora och lät tvillingarna ta farväl ifred.

-Ta hand om dig.
-Ja, du med.
-Jag menar det Decan, du kan inte bara sticka iväg så där igen, tänk på din dotter.
-Förlåt för det Danni.

Danielle suckade lite irriterat men kramade sin syster stelt, men snart slappnade de båda av och höll varandra hårt.
-Jag kommer sakna dig.
-Jag kommer sakna dig med Decan, förlåt för allt.

De stod där ett tag, i varandras famn. Som när de var små.

Decan gick in i taxin och Danielle tittade efter dem och Decan lade handen mot fönstret och Danielle vinkade.

När taxin körde iväg tittade Decan på sitt barndomshem för, kanske sista gången. Danielle vände sig om och gick mot huset, hon gick in till sin familj, som nu krympt rejält i storlek.

2.11 Barn och post på väg!

Xi Yuan, Decans pojkvän har varit med ett tag, men eftersom de ofta pratar ensamma så har det inte framgått så mycket om honom som person.

Han är uppvuxen i Shang Simla med sina föräldrar och en lillebror. När Xi blev gammal nog flyttade hans föräldrar ut och han bodde ensam med sin lillebror tills att han gifte sig. Han bror flyttade ut till ett litet hus medan han bodde kvar i föräldrarhemmet.

Xi jobbar som professor i historia på stadens museum och jobbar delvis med att hitta och värdera artefakter i området. Han har stora kunskaper om kampsport och mediterar gärna. Han är lugn och stillsam som person och gillar att prata.

Han och hans bror har glidit ifrån varandra men när han flyttade gav han huset till honom och hans fru för att följa Decan och deras barn.

Egenskaper:

• Modig
• Flörtig
• Händig
• Atletisk
• Sparsam

Favoriter: Fransk musik, Karlssonbonara, svart.

Xi hade bara stannat en dag när det helt plötsligt var dags, Decan var på väg för att äta frukost när det hände och Danielle och David hade precis åkt iväg. Siri försökte var lugn men försökte övertyga Decan att åka till sjukhuset.

-Vi måste åka, ingen föder hemma nu för tiden!

-Jag kan inte! Vem vet vem som kommer vara där! De kan ta barnet ifrån oss.

-Men tänk om något händer!

Xi försökte vara lugn men, ja, det gick inte så bra. Han var alldeles för uppstressad och hoppade mest omkring.

Som tur var gick allt bra och strax höll Decan sin dotter i sina händer. Hon kände kärlek inför sitt barn, men kände sig inte som en moder. 

-Aurora, ska hon heta. sa Decan. Hon var inte säker på vart hon hört namnet men tyckte att det passade.

Auroras egenskaper:

• Tungsovare
• Älskar Naturen

En förlossning är ansträngande för kroppen så hon gav snabbt Aurora till Xi som höll henne nära sig. Hon var precis på att börja gråta när Xi lade henne i sin famn och själv en vaggvisa hans mamma sjöng för honom när han var liten.

Aurora tystnade och tittade på honom. Xi kände en värme i kroppen han aldrig känt förut. Han kände hur han skulle göra allt i världen för att skydda henne. 

Han kunde inte låta bli att tänka på den där förbannelsen, men det var säkert inte sant. Det var ju ingen som visste eftersom alla barn som fötts efter den kastades var pojkar, men han brukade inte tro på sånt.

Senare på eftermiddagen klev Decan upp, hon smög ut i köket och drack direkt från juicepaketet och tittade ut igenom fönstret. Allt såg ut som vanligt tills....

De hade fått post.
Hon hade en känsla av att det var viktigt.

De hade alla kommit överrens över att hon skulle hålla sig inne tills de bestämt sig hur de skulle göra men nu struntade hon i det. Hon tittade sig snabbt omkring och sprang ut till brevlådan.

Bland posten fanns ett kuvert med hennes namn på, hon kände att det var något där i men kunde inte lista ut var det var men så fort hon sprungit in slet hon upp det och fann ett foto med adress. Hon förstod med en gång.

Det var detta hennes mamma pratade om.

Xi som satt och mediterade i rummet där Aurora sov hörde först inte när hon ropade på honom men ryckte till när hon höjde rösten.

-Oj, jag var visst långt borta. Har det hänt något?

Decan räckte fram kortet och han stirrade förvirrat på det.

-Vad... vad är det? Jag förstår inte?

Decan förklarade sin plan, och berättade om hur den ursprungligen kom från hennes mamma och hur utomjordingen Goel också var med på det hela.

Xi nickade.

-Det är enda sättet va?

-Jag tror det. på så sätt kan vi alla vara trygga...

När Danielle kom hem satte de sig alla vid bordet. David var på baletträningen men det var lika bra. De kom snabbt överens om att det var enklare att förklara för honom i efterhand.

Danielle och Siri avbröt inte när Decan berättade hur deras mamma sagt att hon fixat allt och att svaret skulle komma på posten.

-Vad kom på posten? frågade Danielle stelt. Hon gillade inte vart samtalet ledde.

Decan lade fram fotografiet som visade en vacker men nedgången tomt i en stad långt, långt borta.

Danielle tog upp och tittade på kortet.
Siri grät.
Danielle klappade henne på axeln.

-Finns det inget annat sätt? frågade hon men hon visste svaret. Hon frågade inte vad staden hette eftersom de visste att ju mer de visste ju sämre hade det varit.

-Kommer vi aldrig ses igen efter detta? frågade Danielle när de hade lämnat bordet och tvillingarna var ensamma.
-Jag hoppas det.
-Jag med, jag kommer sakna dig.

De omslöt varandra i en kram innan de gick åt olika håll. Det var saker som behövdes förbereddas inför flytten.

Fotografiet som kom med brevet:
På baksidan står det:

"Här är tomten, ni får den billigt då den stått tom länge. 
Släng eller sälj skräpet."

2.10 Till världens ände.

Hösten var här. Haruka var inte den enda som var överlycklig, Siri älskade också hösten. Danielle älskade Siri, så var glad bara hon var glad och Decan brydde sig inte särskilt mycket om årstider. Det var positivt att det inte var lika kvavt, men det var allt. 

Siri och Danielle var inte bara lyckliga över hösten, utan även för att David var hos dem. David var lite blyg och stel i början men slappnade av ganska snabbt och var som barn är mest. Lekandes, skrattandes och överallt hela tiden!

Här är David i sitt nya rum! (Sophias gamla)

David tyckte att skolan var okej, men tyckte läxorna var tråkiga. Siri brukade sitta med honom så att de blev gjorda. 

De upptäckte snart att det gick bättre att göra läxorna utomhus än inomhus, kanske för att man kom ifrån den tråkigamiljön. Siri som själv älskade att dansa var glad att David också gjorde det. Hon hade själv aldrig dansat balett men tyckte det var kul att titta på honom när han tränade och försökte göra samma sak som honom.

Mycket var frid och fröjd, men inte allt.

Decan spenderade mycket tid i sitt rum. Hon mådde inte bra, varken psykiskt eller fysiskt.

En kväll gick Danielle in för att väcka Decan för det var dags för middag. Hon kom in precis när Decan var på väg upp men stannar och blir stel i kroppen.

-Decan vi ska äta n....

Hon stirrade ut igenom fönstret och såg en man där. När han såg att han var betraktat stack han snabbt därifrån. 

-Vad sjutton var det? sa Decan och Danielle ställde sig beskyddande framför sin syster medan hon spanade ut igenom fönstret.

-Jag vet inte, men han stirrade på det, ska vi ringa polisen?

Decan skakade på huvudet. Det var inte första gången någon spanat på henne. 

-Jag tror de vet.

-Vet vad? frågade Danielle och tittade sedan förskräckt på hennes mage.

Hon bet sig i läppen och man såg hur hon tänkte så det knakade. Decan betraktade och kände att hon verkligen tyckte om sin syster egentligen. De var bara alldeles för olika. Men, hon var den smartaste person Decan kände.

-Jag vet inte vad vi ska göra, men vi måste komma på något snart. Så fort barnet är fött är ni båda i fara, om inte innan där.

Decan åt med familjen och Siri sa inget om att hon var distraherad utan bara tittade på Danielle som gav henne en blick som sa "vi tar det sedan" och sedan skötte hon och David samtalet.
Danielle var väldigt intresserad av allt vad David sa. Hon dyrkade honom. Decan visste inte att Danielle tyckte om barn men nu var det väldigt tydligt.

Decan kände hur magen knöt sig.
Hon gillade inte barn.
Hon förstod inte hur man skulle bete sig eller vad de ville ha.

När hon ätit klart ringde hon Xi, hon var tvungen att berätta nu. Magen hade svällt ytterligare och det gick inte längre att dölja.

Om "de" nu var henne på spåren så var hon tvungen att göra något åt det. Xi var en bra person, när Decan sa att de var tvunga att prata tog han sig tid även om det var en hel tidszon emellan dem. När hon sa att det var viktigt lovade han att komma om några dagar, så fort jobbet tillät.

Decan som inte kunde få ro gick ut. Hon vågade inte lämna tomten men kände sig instängd inomhus.

Hon vandrade runt på tomtet när hon såg ett ljus och hörde ett konstigt ljud. Ett susande. Det lät bekant men hon förstod inte varför. Hon kunde verkligen inte placera ljudet, det lät nästan som en tekokare.

Hon gick runt huset och såg en konstig farkost, och.... en utomjording.

Hon har träffat utomjordingar förr, var det samma kvinna som hennes mamma kände? Kvinnan såg henne inte, utan fällde bara upp ett paraply och började utforska tomten.

Decan smög på kvinnan, och hörde hur Haruka i sin tur smög på henne. Haruka lämnade inte Decan sida för en sekund.

Kvinnan gick bakom hörnet men stannade sedan och sa:

-Jag vet att du är där. 

Rösten lät ihålig och annorlunda, men den lät inte arg.

-Förlåt, jag.. Vad gör du här? 

-Jag letar efter dig. Jag antar att din moder berättat om din bakgrund?

Hon var väldigt rakt på sak, men det var något Decan gillade. Hon hade aldrig förstått varför man skulle gå som katt runt het gröt.

-Ja, och nu har det skett. Det som inte skulle kunna ske.

-Vi vet. Men vi är inte dem enda. 

-Vad ska jag göra? Jag vill inte att barnet ska komma till skada, och jag vill verkligen inte utsätta min syster och hennes familj för skada. Kan du hjälpa mig? 

-Ja det kan jag.

-Men hur? Vad ska jag göra?

-Försvinna.

Decan tystnade och stirrade på kvinnan. Vad menade hon? Hur skulle hon... 

-Om jag lämnar staden kommer de söka efter mig, men kommer de lämna Danielle och hennes familj i fred? 

-Vi kommer självfallet hålla ett öga på dem. 

Decan skakade hennes hand och log.

-Tack, jag är tacksam men.. Hur ska jag försvinna? 

-Det får du fixa själv, men vi kommer sopa undan dina spår så de inte finner er.

 Samtalet började ta slut och kvinnans farkost kom tillbaka och Decan förstod att det började bli dags att ta farväl.

-Vad heter du? frågade hon

-Goel. Hon sträckte fram sin hand igen och skakade den. Sedan gick hon mot farkosten. 

-Vilka är "dem" förresten? ropade Decan efter henne.

Goel stannade upp en sekund och vände sig om.

-Dåliga personer. Mer svar än så fick hon inte.

Decan gick in och bytte om. Hennes kläder var dyngsura eftersom det hade regnat medan hon samtalat med Goel. Hon tänkte gå och lägga sig när hon såg en skugga i köket. Nej, det var inte en skugga, det var ett ljus?

Hon gick dit och såg en ande.

Hon var inte helt ovan vid andar. Hon hade hängt mycket på kyrkogården och sett många på avstånd eller när de spökade i föremål. Men aldrig så här nära.

Det var hennes mamma.

Hon sprang fram och kände hur ögonen tårades. Hon började berätta allt som hänt men var inte säker på om hennes mammas ande förstod. Andar var bara en vag avbild av den levande människan.

Sophia tröstade och lugnade henne men kommenterade inget över allt hon berättade.

-Mamma, vad ska jag göra? Goel sa att jag måste försvinna, men jag vet inte hur, jag vet inte vart.

-Jag har fixat allt. Jag har fixat allt. Vänta på posten. Sophias röst lät avlägsen.

-Vad menar du? Jag förstår inte...

-Vänta på posten. Där kommer svar.

Solen började stiga och Decan förstod att tiden snart var ute.

Sophia lade handen på Decans kind och tittade på henne.

-Jag kommer alltid vaka över er.

Sedan lade hon handen på Decans mage och viskade till barnet. Decan log, hon kände hur mycket hon saknade sin mamma och förbannade hennes död. Men nu kände hon sig ändå lugnad av att få träffa i alla fall hennes ande.

Sophia försvann i ett dis.

Decan tog ett djupt andetag.

Vad som en måste göras, måste göras. Hon var tvungen att skydda sin familj. Hela sin familj.

På andra sidan världen satt Xi i sin trädgård.

Han mediterade.

Han hade kommit till insikten att han var tvungen att lämna denna platsen, och han kommer aldrig komma tillbaka. Han bara kände det på sig. 

Han hade packat sin väska lätt och skänkt bort sina ägodelar. Huset som gått i arv, fick hans bror. De var bra vänner men hade glidit ifrån varandra det senare åren.

Det var dags. Han skulle vidare.

Kvällen efter där var han framme vid Decans hem.

Han såg henne bakifrån och tittade med ett leende på hennes stora hår.

Han gick fram emot henne, eftersom det snöat under dagen hörde hon hans steg och vände sig om. Han tappade hakan när han fick syn på henne.

På hennes mage.

Han släppte väskan och Decan tittade skamset ner i marken.

Han lyfte upp hennes haka och tog henne i sin famn. 

-Var inte ledsen, jag fixar allt som behöver göras, vi kommer bli en lycklig familj!

-Hade du lämnat allt om jag bett dig om det? Flytta till en annan plats och bara börjat om, utan att fråga varför?

Han tittade djupt in i hennes ögon.

-Jag har redan lämnat allt. Jag följer dig till världens ände.

Hans blick for till magen och han lade sin hand på magen,

-Er. Jag följer er till världens ände.

2.9 Osäkerhet.

Decan kunde inte sova.
Hon mådde illa och kände sig svullen och konstig i kroppen. Hon tittade på klockan. Det var nästan morgon.

Haruka hade redan gått upp och tassade omkring i huset och Decan gick upp och kollade vad hon gjorde.
-Vill du följa med ut en sväng?
-Är du säker på det? Jag gillar det inte. Det är konstigheter i luften.

Decan lät sig inte hindras så Haruka följde efter henne ut. De gick om kring tills det sakta ljusnade och Decan hittade ett ställe som var perfekt för en gatumålning som staden beställt.

När hon kollade upp insåg hon vart hon var.

Det var som om hon hade gått dit undermedvetet.
Det var sjukhuset.


Hon gick in, det hade precis öppnat så hon fick snabbt en tid.

Doktorn som undersökte henne kollade i hennes journal och tog prover. När de kom tillbaka tog han upp en telefon och lämnade rummet. Innan dörren for igen hörde Decan några ord.

-Det är jag, det har hänt. Ni måste komma.

Decan kände sig orolig till mods och tog på sig ytterkläderna för att gå när en sköterska kom in.
-Vad sa doktorn? Decan rykte på axlarna till svar men sköterskan tog upp provsvaren och log stort.
-Men grattis! Har ni försökt länge?
-Försökt vad då? Decan var förvirrad men kände hur det rann en kall kår längst med ryggen.
-Du är ju gravid!

Decan staplade ut.
Hon minns inte hur hon tog sig hem men Haruka måste hjälpt henne.

Vad skulle hon göra nu?
Hon skulle ju inte kunna bli gravid?

Hon smsade Xi och sa att de var tvungen att prata och att det var akut, men fick inget svar. Hela dagen gick, och hela kvällen utan svar. Men strax innan hon skulle lägga sig hörde hon någon som skrek till utanför.

Hon sprang ut och såg att Xi blivit omringad av zombies.

-Schoo! Sho! iväg med er! Decan ropade på dem och de flydde undan henne. Det sista hade det börjat dyka upp zombies vid fullmåne, ingen visste varför men de var för de mesta inte farliga så staden var inte jätteintresserade av att satsa för mycket pengar på det hela.

Xi som aldrig sett en zombie hade däremot nästan blivit överrumplad.

-Vad gör du här? frågade hon.
-Jag var på väg hem men när jag fick ditt sms tog jag en omväg.
-Jag trodde du åkte för flera dagar sedan!
-Nej jag blev inkallad på väg till flygplatsen och har jobbat nonstop med att sätta upp en utställning. Men strunta i det nu. Hur är det med dig?
-Bra, jag bara... jag bara undrar vad du tycker om barn?

Xi stelnade och tog ett steg bakåt.
-Jag gillar barn, men ska nog inte ha några egna. Jag vet inte om det är sant men min mormor fick en förbannelse över sig som sade att varje flicka som föddes skulle få ett komplicerat liv och hade ett svårt öde framför sig. Jag vill inte ta den risken. Hur kommer det sig att du frågar? Xi såg orolig ut ett ögonblick.
-Nej jag vet inte. Decan fick panik, vad skulle hon säga? Xi såg lugnad ut av hennes svar.
-Du berättade att du inte kan få barn, är det därför du är ledsen? Det behöver du inte vara, vi fixar det ändå. Vi kan adoptera, eller skaffa hundar eller vad du än vill! Men jag trodde att du inte ville ha barn?

Han tog Decan i sin famn och hon kände sig trygg, men hon kunde inte berätta. Inte ännu.
Som hon förstod det var hon väldigt tidig i graviditeten, för tidigt för att säga att det skulle överleva. Dessutom, så kunde det faktiskt bli en pojke...

2.8 Danielles och Siris son.

Dagen efter att Xi kommit till Monte Vista spenderade han tillsammans med Decan som visade honom runt i staden. Eller ja, hennes favoritplatser som kyrkogården och stranden.

Han lade märke till hur folk viskade och stirrade på henne. Det var till och med någon som gapade efter henne och mjauade.

-Folk är idioter.

-Jag vet. Är så tröttsamt bara, jag ser ut så här. Det kan jag inte rå för men jag vill bara... smälta in.

Xi tog hennes han och kramade den hårt. De spenderade resten av dagen borta från folk där de kunde vara i fred och mysa.

När det började närma sig kvällen föreslog Xi att de skulle åka hem till henne. Decan blev lite stel, men hon vill att hennes familj skulle träffa honom så det tog sig hem till henne.

Danielle var ute och krattade och gick snabbt fram och hälsade.

-Hej! Danielle heter jag, jag är Decans tvilling.

-Hej, mitt namn är Yuan Xiaoli, men som du kanske vet kallas jag Xi.

-Kul att se dig! Danielle ställde de vanliga frågorna om vad han jobbade med och så och fick snart sällskap av Siri som var så nyfiken att hon nästan sprang fram till dem.

Xi skötte det hela exemplariskt, han tyckte att Decans familj var trevlig men han sneglade hela tiden på Decan, för hennes hår var fantastiskt i kvälls solen och hade samma färg som höstlöv.

Eftersom Danielle och Siri snart skulle bli föräldrar så hade de ändå tänkt att ta en utekväll och de passade på nu när Xi var på besök så att de skulle få huset för sig själva.

Decan var överlycklig. De tittade på film nästan hela dagen, beställde pizza och bara allmänt umgicks. De hade inte haft så mycket tid till att bara vara förrens nu.

Senare på kvällen frågade Xi om han fick låna duschen, den på hotellen fungerade inte som den ska och Decan visade honom vart duschen fanns.

Efter en stund kom hon på att hon inte gett honom handduk och öppnade dörren för att ge honom den, men han hade redan gått in i duschen. Hon kunde inte låta bli, så hon passade på att göra honom sällskap och de tog en lång gemensam dusch.

De var vakna långt in på morgonen men tillslut somnade Xi i hennes mammas säng (som fått fungera som gästrum) och Decan skulle gå för att hämta in sina sängkläder för att sova på golvet bredvid honom men hade somnat i sin egen säng med kläderna på.

Dagen efter vaknade hon med ett ryck av att Siri spelade musik i köket och lagade frukost. Hon tittade på klockan och såg att klockan redan var 10, Xi skulle åka hem idag. Hon sprang in i sin mammas rum men såg att sängen stod tom.

Han hade redan åkt.

Hon gick med släpande steg in i köket och mötte Siri som (som vanligt) var på strålande humör.

-Se inte så ledsen ut! Han försov sig och sprang härifrån för att hinna med sitt plan, han lovade att ringa så fort han kunde.

Decan kände sig lite bättre, det är klart. Han missade faktiskt nästan planet så det var förståeligt att han inte hann säga hejdå.

Decan märkte att handfatet i köket läckte och öppnade upp skåpet för att fixa det medan Siri fortsatte med våfflorna. Helt plötsligt ringde Siris telefon och hon bara släppte allt hon höll på mig och stirrade på telefonen och tittade sedan på Decan.

-Svara då! skrattade Decan som förstod vem det var som ringde.

-Ja det är Siri, svarade hon med ett gigantiskt leende 

-Hej det var Lenny från socialen, vi tänkte meddela att papperna är redo och att ni har en son som heter David, när passar det att jag kommer?

-När som helst, jag studerar så är hemma nästan hela tiden när min flickvän jobbar.

-Fungerar nu?

Siri blev överlycklig.

-Nu passar alldeles utmärkt.

Siri och Decan stod och stirrade ut igenom fönstret, de hade burit fram de lådor med saker de hade till David. Det var lite leksaker från när Decan och Danielle var små, men också helt nya sängkläder och affischer och kläder. Kläderna låg överst.

Decan gillar inte barn alls, men hade gjort sitt yttersta för deras skull. Som tur är var det ju inte hennes barn i alla fall.

Helt plötsligt stannade en bil och en man klev ut följt av en pojke. Pojken, som var David sprang i förväg mot huset och Lenny följde efter med kopior av alla viktiga papper.

Strax efter hälsningsfraser och pappersutgivning gick Siri fram mot David och kramade honom som direkt besvarade kramen. Hon hade helt glömt av att hon bara hade på sig nattlinne.

David som var ett barn som barn är mest var jätteglad över sina nya kläder och tog på sig dem med en gång, när han kom ut ifrån badrummet satte han och Siri igång med att göra om Sophias rum.

Decan stod i bakgrunden och tittade på, men även om hon sagt att det var okej blev det för mycket så hon och Haruka smet ner till den tomma stranden som fanns i närheten av huset.

Davids egenskaper:

• Våghalsig
• Opassande
• Konstnärligt

Davids favoriter:
Strandparty, vegetarisk chili och blå.

David är ett barn fyllt av energi som inte alltid vet vad han ska göra av all energi. Han älskar att dansa och går i balett. Han vet inte ännu vad han vill bli när han blir stor men listan är lång och innehåller allt ifrån dansare till mästerkock till astronaut!

Rummet fylldes av mängder med färger, och David verkade snabbt funnit sin favoritleksak, en nallebjörn i form av en älva och började förklara för björnen (som tydligen hette Ruth) vad alla saker i rummet var. När Siri sedan visade David runt i huset följde Ruth med till varje rum.

Decan och Haruka kom tillbaka när rundturen var slut, Decan hälsade snabbt och försökte hålla sig i bakgrunden men David var nyfiken på henne och frågade med en gång om hennes öron.

-Varför har du såna öron? frågade han, det var inte en elakt fråga, utan en oskyldig och uppriktigt fråga.

-Öhm. Jag är född sån.

-Lite som en katt!

Decan suckade, ja som en katt.

-Oh, vilka fina stora ögon du har.

Decan stelande till, hon hade faktiskt annorlunda ögon. Stora och gröna, Xi brukade alltid prata om hennes ögon.

-Tack, öhm. Jag måste gå nu, kul att ses. sa Decan och smet iväg men Haruka stannade kvar.

-Va, vad är det? frågade David Siri.

-Det är Haruka, hon är en grävling och Decans bästa vän, hon kan vara lite surig men har ett hjärta av guld. Haruka tittade på henne med en hård blick men morrade inte för hon ville inte skrämma barnet.

Barnet tog försiktigt fram handen emot henne och hon luktade på honom, främst för hans egen skull så han förstod att hon inte var farlig.

Han klappade henne försiktigt och hon lät honom.

-Hon tycker nog om dig! säger Siri. Haruka satte sig ner bredvid David och lät honom överösa henne med kel. Haruka, från skillnad från Decan, älskade barn. Det var ju hennes uppgift som grävling att hålla koll på ungar. 

Det var bara att Decan behövde extra vakt som gjort att hon stannat kvar här.

Danielle kom hem tidigt från jobbet och de åt alla middag, men Decan hade inte alls någon matlust idag. Hon kände sig svettig och illamående och gick och lade sig och sov ganska tidigt.

Hon vaknade mitt i natten och var alldeles febrig och illamående. 

-Just typiskt, nu har jag blivit sjuk också. sa hon till Haruka som sov i fåtöljen med alla tassar i vädret. Hon fick bara ett hummande till svar då Haruka sov djupt.

Decan gick ut och tog lite luft och lutade sig mot väggen.

Illamåendet växte och hon hann inte ens vända sig om innan hon spydde rakt in i busken.

Hon kände hur hon sakta mådde lite bättre men stannade kvar och lät de få regndroppar som fanns i luften svalka henne innan hon gick in och lade sig igen.

Sophias ande steg upp ur sin grav. Hon var inte längre helt Sophia, mer ett minne av Sophia.

Men hon stod länge och betraktade sina döttrar, Decan längst. Som om hon även efter döden visste att hon behövde extra stöd.

Hon gick sedan fram till datorn och började skriva. Men, kan spöken ens skriva på datorer? Vad var det hon skrev egentligen? Någon som är viktigt nog att få henne ifrån sin grav i alla fall.

GOTT NYTT ÅR!

Familjen Mwari vill önska alla läsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR! Vill tacka alla fina läsare, alla som orkat med alla långa uppehåll!

Ni är bäst!

2.7 Tillbaka till vardagen.

Livet i Monte Vista var precis som det brukar. Danielle jobbade, Siri pluggade till att bli kock. Bära ut soporna, vika tvätt, äta mat.

Decan gillade det inte.

Hon trivdes inte med att ha så mycket folk runt sig. Hon spenderade den mesta av sin tid med Haruka och lärde henne olika trix. På nätterna hade hon börjat smyga ut igen.

Men en sak var annorlunda. Hon var förälskad. Hon kunde inte låta bli så hon skickade kärleksbrev till Xi som hittills, inte blivit besvarade.

Vad Decan inte visste var att det var en förändring på gång. Siri och Danielle satt i ett seriöst samtal om huset.

-Ja, jag tror du har rätt Siri. Det är nog bäst att bo kvar. Decan har ingen inkomst och vi har inte råd att flytta.

Men samtalet övergick snart i ett annat samtal som de haft ganska ofta det sista. Nämligen barn.

-Är du säker? Ska vi göra detta? frågade Danielle Siri som nickade.
-Jag är säker. Jag vill.
-Jag med, oh jag med. Jag vill ha barn. Vi har ju ett extra rum...
-Menar du din mammas? Men.. Är du säker?
-Ja, jag tror inte Decan bryr sig heller...

-Så vi gör detta? frågade Siri fylld av förväntan.
-Det gör vi!

-Decan, vi behöver prata. sa Danielle och Decan kände sig påkommen. Hade hon gjort något dumt nu?

-Vi, vi har bestämt oss för att skaffa barn.
-Eh... hur? Decan tittade förvirrat på dem.
-Genom adoption! sa Siri glatt
-Oh, så klart. Decan förstod att det är klart att de skulle adoptera.

-Vad säger du om att bygga om mammas rum? fortsatte Danielle.

Decan ryckte på axlarna. Hon brydde sig inte så mycket, det var mest bara ett tomt rum nu.

-Okej, men... då vet du! Vi kommer få vår son om ett par dagar!

Decan log stelt till svar. Klart att hon var glad för deras skull men hon gillade inte barn. Hon förstod sig inte på dem alls. Hon var lättad över att hon inte själv kunde få barn. För det hade doktorn sagt till henne redan som barn. Livmodern fungerade inte som den skulle och det var lika bra!

Senare på kvällen ringde Decans telefon igen. Hon blev stel. Är det bara någon som kommer lägga på igen?

Hon svarade och hörde först bara brus, hon tänkte lägga på när hon hörde en röst i andra änden av luren.

-Decan! Hör du mig?
- XI! Oh, ja! Jag hör dig!
-Bra! Det är lite dålig täckning, jag har en glad nyhet! Eller, jag hoppas du tycker det är en glad nyhet i alla fall. Det är så att jag berättade om att jag jobbar som professor i Historia? Ja? Och du minns de statyetterna du hittade? Ett museum i en stad nära din vill kolla på dem! Så jag ska åka med dem dit! och jag får några dagars ledighet så om du vill..

Decan tyckte om att han rabblade och pratade mycket, för då slapp hon. Hon skrattade åt hans många frågor och svarade
-KLART! Jag vill jättegärna se dig! När kommer du?
-Eh. I morgon! Xi skrattade på andra sidan luren.

De fixade de sista som behövdes planeras och bestämdes att de skulle ses i parken utanför Xis hotell.

De satt alla samlade vid bordet och åt frukost tillsammans. Danielle skulle iväg till jobbet och Siri skulle förbereda inför att barnet skulle komma!

-Vad ska du göra idag Decan? frågade Danielle.
-Jag ska träffa Xi.
-VA!? Varför har du inte sagt något? Vi vill också träffa honom! Siri nickade intresserat, de var verkligen jättenyfiken på denna man som fångat Decans intresse.

Decan var så nervös så hon stod redan i trädgården när Xi ringde och sa att han var klar, hon ringde snabbt efter en taxi och skyndade sig till parken.

Decan var väldigt nervös till en början, men Xi gick fram och gav henne en hård kram.
-Vad har du under tröjan? frågade han och Decan tog fram en bukett hon hade köpt i en affär vid parken.

-Oh, vad fin du är, tack! De är underbara!

De gick runt i parken hela dagen tills att solen stod högt på himlen.

De betedde sig som kära gör mest, fnittrade och pratade om allt mellan himmel och jord. När de började bli uttråkade av att bara stå och titta på varandra tog Decan fram sin säckboll och de sparkade den till varandra. Xi hade aldrig sparkat säckboll innan men visade sig vara ganska duktig på det ändå!

Det börjadede bli dags för Xi att dra sig tillbaka till hotellet när Decan kom på något.

-Min syster och hennes flickvän är väldigt nyfikna på dig.
-Jaså? Det är inte så konstigt dock, ta en bild på oss innan du går så har du något att visa upp!

Decan tog fram sin smartphone och skulle ta en bild, precis efter hon tagit den kysste Xi henne och hon lät handen falla tillbaka och var bara fokuserad på ögonblicket.

Hon valde sedan att gå hem. Flera gången vände hon sig om och Xi stod kvar på samma plats och såg efter henne.

Han.
Han var bra han.