2.2 En fruktansvärd dag.

Det började bli mörkt, men Decan behövde komma iväg. 

Dagarna flöt på, allt var som vanligt men ändå inte. Hon hade gått ut skolan, så spenderade dagarna hemma med Haruka eller ute i trädgården och tittade på stjärnorna eller havet. Hennes mamma har sagt till henne att försöka hålla sig hemma.

Så fort Decan skulle någonstans blev hennes mamma orolig men hon berättade inte riktigt varför.

Allt hon visste var att hennes mamma hade sagt att hon hade en vän som hette Xcina som sa att Decan var bevakad.

Decan förstod inte. När hon frågat varför svarade Sophia att om hon skulle få barn, så är det barnet speciellt. Och att det är några som är ute efter att se till att hon får detta speciella barn.

Men det var omöjligt. Sophia berättade för länge sedan att varken hon eller Danielle kan får några barn, eftersom de inte är som "andra". Danielle var människa, och Decan var.. Nästan människa.

Hon hade i vart fall fått nog, hon ringde en taxi och smög sig ut. Hon skulle besöka en av sina favoritplatser.

Decan hoppade av en bit i från kyrkogården då taxichauffören skulle bli nyfiken på varför hon skulle dit vid den här tiden på dygnet. Hon gick som vanligt igenom träddungar och över kullar för att komma dit hon skulle. Det var inte första gången hon var här. Allt kändes bekant och spännande på samma gång.

När hon nästan var uppe vid kyrkan så var det något som inte stämde.

Hennes öron lade sig bakåt och hon insåg att hon hörde steg.

Hon tog upp sin megafon och tänkte försöka skrämma bort inkräktaren, hon var rädd. Hennes mammas ord ekade i huvudet.

-FÖRSVINN DITT KRYP! skrek Decan in i megafonen. Mannen som följde efter henne log ett obehagligt leende.

-Försvinn sa jag! Decan sänke megafonen. Hon gillade inte den här personen.

Han tittade på henne på ett slugt obehagligt vis och började sedan skratta rått. Decan backade undan. Hon gjorde sig reda för att ta ett språng och sprang så fort hon kunde.

Skrattet ekade bakom henne, hon trodde först han skulle följa efter henne men allt han gjorde var att ropa på henne.

-Spring du bara, men du kan inte gömma dig, vi har redan påbörjat projektet. Det kommer du märka snart nog.

Decan kom hem. Smög sig in och insåg att Sophia satt i soffan. Hon hade finkläder på sig, och Decan insåg att hon varit ute och säkert insett att hon var borta när hon kom hem igen.

-Förlåt jag... förlåt.

Sophia log och kramade henne.

-Du är ung, du vill leva. Men du måste vara försiktig. Jag ska berätta mer i morgon, okej?

Decan gick in i rummet och satte sig på sängen.

-Vad är det med dig? Du är uppskrämd. Haruka hade samma morrande och monotona röst som alltid. men Decan kunde urskilja oro också i hennes röst.
-Kyrkan bara.
-Du borde inte gå iväg utan mig så där! Vad hände?
-Inget! Jag... Det var något kryp där bara, Han skrämde mig.

Haruka morrade lågt.

Hon satte sig i fotöljen och betraktade Decan medan hon la sig för att sova. När hon börjat somna smög hon sig ut. Hon gick förbi Sophia so

Haruka gillade inte vad Decan hade berättat så hon bestämde sig för att vakta huset. Hon hörde ett ljud och morrade långt ner i strupen. Då fick hon se en ung man i ljus hatt smyga sig närmare huset. Hon skällde och sprang emot honom, i ren förvåning tappade han något.

Haruka gick närmare och såg att någon metalmanik låg kvar på gräsmattan. Hon visste inte vad det var för något, men hon ville inte att mannen som tappat det skulle få tillbaka det. Så hon gömde det i buskarna.

Sophia satt i soffan och tittade på tv när hon hörde ett igenkännbart ljud.
-Inte igen! suckade hon och reste sig upp. 

Sophia gick förbi spegeln i hallen och insåg att hon fortfarande hade sin finklänning på sig, men det var inget att göra åt. Hon visste precis hur man skulle fixa diskmaskinen.  Hon hade gjort det tusen gånger förut.

Men denna gången var det inte som förut.

Hon fick en stöt.
Hon skrek högt när elen träffade henne och båda hennes döttrar sprang ut i köket.
Men det var för sent.

Hon han knappt se dem komma innan hon sjunkit ihop på golvet.

Rummet blev kallt och Danielle och Decan skrek högt av sorg när de insåg vad som skett. Det kom ett moln av rök och från ingenstans dök Liemannen ut.

-res. dig. det var en kall, viskande röst som fick alla hår att ställa sig på ändå på tvillingarna.

En skepnad reste sig från Sophias kropp.

-Nej! Inte redan! sa Sophia förtvivlat.
-kom. med. mig.

Sophia vände sig om och tittade på sina döttrar.

-Jag älskar er båda innerligt, och ni kommer lyckas med vad ni än vill göra här i livet.
Danielle, du kommer lyckas i karriären det lovar jag, men glöm aldrig att leva och älska. Och Decan, min kära Decan, var försiktig. Och glöm inte heller du att älska. Jag älskar er.

Sophia kände hur hon upplöstes.

Decan sjönk ihop på golvet.
Danielle stirrade blint framför sig.

Hon var borta.

Deras mamma var borta.

Danielle slängde bort tvättmaskinen, men inte innan hon granskat den. Det såg ut som någon kapat elsladden och lagt den på golvet, men det var inte möjligt. Det måste skett när hennes mamma lyfte ut locket eller något.

Hon tog moderns urna och ställde den på hallbordet och återvände sedan till köket där Decan fortfarande satt på samma sätt.

Hon hjälpte sin syster upp, men Decan ville inte in i sitt rum. Hon gick och lade sig i sin mammas säng. Danielle lät henne göra det.

Det hade börjat ljusna. Danielle tog mer urnan ut och gick fram till en av träden i ena änden av tomten. Hon satte uppe en gravsten för sin mamma. Hon tog fram ljus och satte dit buskar och blommor. 

Sedan bröt hon ihop.

Hon stod och grät först tyst, men tillslut väldigt högljutt. Solen steg upp men Danielle kände ingen värme.

Danielle hörde steg bakom sig. Hon vände sig om och fick syn på sin syster. Hon var alldeles blek, men hon hade en känsla att också hon var blev efter nattens händelser.

Danielle öppnade sina armar och Decan mötte hennes omfamning. De grät ihop. Det var som när de tröstade varandra när det var riktigt små. Innan allt blev förändrat.

Innan de börjat skolan och se sina olikheter. Danielle ångrade allt hon inte sagt till sin mamma, allt hon sagt till sin syster och... massa andra saker.

Vad som än hänt så stod de nu bara där. Och bara var. 

När de kom in igen gick Decan åter igen och lade sig i deras mammas säng. Danielle såg hur hon stängde dörren efter sig och gick sedan in i sitt eget rum.

Hon ville att hennes mamma skulle vara med på hennes bröllop. Hon ville att hon skulle se hennes och Siris hus. Få se deras framtida barn och...  

Hon tog upp sin telefon och ringde Siri.

-Ha-hallå? Dani? Är det du? Har det hänt något? klockan är... Danielle avbröt henne,

-Siri, min mamma har dött.

Det var tyst på andra sidan luren.

-Stanna där du är, jag kommer. 

2.1 Dags att fira examen och träffa Borgmästaren!

Solen stiger upp över Monte Vista och familjen Mwaris nyutbyggda hem. Det är två dagar sedan det var fest och idag är ännu en stor dag! Det är nämligen dags för examen, samt Sophia har blivit ombedd att träffa borgmästaren efter att examen är slut. 

Vad borgmästaren vill Sophia vet hon inte riktigt

Titta HÄR för att se hur insidan av huset ser ut!

Familjen åker tillsammans till stadshuset. Danielle pratade glatt om allt som hade hänt när hon sökt jobb, hon hade fått en anställning på stadshuset så hon hade lärt sig mycket om dess funktion och historia.

Själva examensceremonin vad väldigt traditionell. Sophia var rörd till tårar när hon såg sina döttrar. Hon var så stolt över deras framgångar. Danielle vann flera priser och varje gång tog Sophias hjärta ett skutt av lycka.

Decan vann inte några priser, men såg ändå ut som om var nöjd med att ta examen. Hon hade haft en del problem med betygen så hon var faktiskt lite orolig över att inte lyckas.

Utanför stadshuset fortsatta firandet. Några av de andra eleverna från Decan och Danielles skola och deras föräldrar stod och betraktade det hela. Borgmästaren stod nämligen med full utstyrsel ute på gården och det var ballonger upp satta på gården.


Sophia kände en våg av nervositet. Danielle som stod och pratade med sin flickvän märkte det inte men Sophia såg att Decans gröna ögon var fixerade vid henne.

-Du klarar det, du är den modigaste jag vet. sa Decan tyst och kramade sin mamma snabbt. Sophia ville hålla kvar sin dotter, men eftersom hon visste att hon inte var så förtjust i närhet släppte hon henne.

Hon gick fram till borgmästaren.

-Vi har samlats här idag för att ge Sophia en stadsnyckel på grund av sina många år av service i staden. Hon har klättrat från botten till toppen av karriären och alltid funnits där för alla som behöver stylistråd. Hon har även hjälpt oss på stadshuset med våra arbetskläder.

Borgmästaren skakade hand med Sophia och alla applåderade, sedan fick hon ett inslaget paket som hon antog vad stadsnycklen. Vad det betydde var hon inte säker på, hon antog att det var något symboliskt.

Väl hemma var det glad och högljudd stämning. Decan och Danielle kastade sina diplom medan Sophia hurrade på!


-Oh, äntligen ut i arbetslivet på riktigt. Jag vill ut och jobba nu helst igår! Vad ska du göra nu Decan? sa Danielle och tittade på sin syster.

Decan blev överrumplad av frågan. Vad skulle hon göra nu? Hon ville helst spendera tiden med att vara i fred och rädda djur. Men det hon ville mest var nog att resa. Hon tänkte en stund innan hon svarade.

-Resa!

Danielle log och kramade sin syster. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till med henne, hade hon inga ambitioner här i livet?

Systrarna höll varandra hårt. Det var inte ofta de kramades nu för tiden, eller ens umgicks. Danielle var fullt upp med att hinna med allt hon ville lyckas med och Decan, ja. Decan var Decan.

Sophia bet sig i läppen när hon hörde Decans svar. Hon kunde inte resa, hon var betraktad och behövde vara bevakad och se till att vara skyddad. Men hon ville inte förstöra stämningen så hon sa inget just nu.

Dagen i ära hade Sophia lagat tvillingarnas favoriträtter, Det var heta räkor till Danielle och varma mackor till Decan. Själv åt hon lite av varje. Hon betraktade sina döttrar och tänkte på att de snart kommer vilja fly boet, och det skrämde henne. Hon ville att de skulle bo kvar för alltid.

Hon tänkte också på sitt arbete, hon började bli gammal och ja, hon kunde väl inte arbeta för alltid? Vad skulle hon göra med livet?

En examenshälsning från Decan!

-Öppna paketet! sa Decan plötsligt och Sophia ryckte till av chock, hon hade varit någon helt annanstans i sina tankar. Hon skrattade när hon förstod vad hon menade.

Sophia tog upp det rektangulära paket och öppnade. När de fick se innehållet skrattade de allihop, för vad de än tänkt sig så hade de nog inte tänkt att det skulle vara en FAKTISK nyckel, men det var det. Vad man ska med den till visste de inte, men fin var den!

Genaration 2. Tvillingarna blev vuxna!

Det var dags. Det var tvillingarnas födelsedag.
Sophia tittade på telefonen och kände en klump i magen. Vad skulle hända nu?

Hon bjöd in alla sina jobbkompisar och vänner till familjen men trots att det var kul att prata med dem var klumpen i magen kvar.

Eftersom det var söndag var folk där ganska snart. Dock var det en gäst som Sophia snabbt kände igen som hon inte hade bjudit. Det var den mystiska kvinnan som berättat om Decan, och vad som kan ske.

Kvinnan hade gjort ett försök att klä sig fint och som en vanlig människa på jorden men det gick inte så bra. Men Sophia hälsade henne lika mycket välkommen som alla andra. När Sophia såg att hennes vänner och bekanta kastade förbyllade blickar åt deras håll så bad hon om ursäkt.

-Förlåt för mina vänner, jag ska säga till dem att..
-Nej det är ingen fara, många av dessa vet inte ens om att det finns såna som mig. Det är okej. De kommer ändå glömma av det sen.
-Glömma?
-Haha, vi har teknologi din art bara kan drömma om. Men nog om det. Jag är här för att tala med Decan men jag märker att hon är upptagen, jag väntar.

Sophia tog kvinnans hand i sin.
-Jag är så tacksam för allt. Men jag vet inte ens ditt namn?
-Mitt namn är Xcina.

Danielle som var helt uppe i festligheterna märkte inte ens vad som hände omkring sig. Hon tittade in i Siris ögon som strålade av lycka. Snart skulle de ha ett hem ihop. Snart skulle de vara bara dem två.

Danielle böjde sig fram för tårta och blåste ut ljusen under hurrarop.

Danielle är nu vuxen, men har behållit sin sportiga stil. Hon föredrar bekväma kläder framför snygga.

Hon har även bestämt sig för att hon ska bli den fria världens ledare som är hennes livs önskning.

Danielles egenskaper:

god 

disciplinerad 

ivrig 

vänlig 

oemotståndlig

Decan log för sig själv. Hon såg inte fram emot att fylla år egentligen, men det var vad födelsedagen innebar som gjorde henne glad. Nu var hon snart vuxen. Då får hon göra vad hon vill, hon kan lämna denna platsen för gott.

Det var Decans tur att blåsa ut ljusen och Raquell stod bakom henne och sjöng för fulla muggar. Decan var inte så glad över att hon var där men hennes mamma hade bjudit in henne så det var inte mycket att göra åt nu.

Deccans ögon är grönare än någonsin och hon växte upp till en väldigt fin vuxen.

Decan som alltid hållit sig undan från andra människor bestämde för att viga sitt liv åt djur, hennes livsönskan är: Djurräddaren, hon vill rädda så många djur som möjligt.

Decans egenskaper:

övernaturligt fan

oturlig

gillar inte barne

ensamvarg

klumpig

Sophia och Danielle fortsatte att festa en stund innan Sophia skulle iväg till jobbet och Danielle åkte iväg för att söka jobb.

Decan smög sig undan tillsammans med Haruka ganska snabbt. Haruka vägrade lämna Decans sida men det gjorde inget. Sällskapet uppskattades av dem båda.

1.25 Vårkänslor

Det är en speciell dag för Sophia för idag fick hon ett samtal av stadshuset, hon hade vunnit ett pris för sina många år i branschen!

Sophia har uppfyllt sin livsönskan och uppnått nivå 7 inom stylistyrket!

Hemma i familjens Mwaris hus var Decan och Haruka upptagna med att lära varandra trix. Även om det mest var Decan som lärde Haruka trix.

Efter en stund av skoj så tittade Haruka på Decan med en allvarlig blick.

-Varför är du inte i skolan? Du har varit hemma ganska mycket de sista.
-Vet inte. Vill inte gå dit.
-Det är väl viktigt med skola för er?

Decan nickade. Hon trivdes inte i skolan. Hon har aldrig trivts där.

-Jag är trött på skolan,jag är trött på den här staden!

Haruka satte sig bredvid hennes ben och lutade sig mot det. Decan satte sig på golvet bredvid Haruka. Hon trivdes med henne, hon var en av de få personer hon vill vara med, den enda utanför sin familj.

Decans telefon ringde.
-Skit! Det är mamma, hur vet hon?

Haruka utstötte ett ljud som lät som en blandning mellan en grymtning och ett morr, Decan kollade förvånat på henne och insåg att hon skrattade åt henne.

-Skadeglad man kan vara då! *hmpf*. sa Decan innan hon svarade.

-Jag vet att du inte är i skolan för att jag är i skolan nu. sa Sophia. Hon lät mer ledsen är arg, vilket är värre.

-Din systers ceremoni är idag.
-Skit! sa Decan igen
-Svär inte unga dam! Men se till att skynda dig hit.

Danielle har länge varit med i debattföreningen och fick ett pris för sitt deltagande, hon var överlycklig! Hon lät inte sin systers suriga humör förstöra stämningen, för allt gick bra för henne nu!

Snart skulle de ta studenten, hon hade inte berättat det än men hon och Siri hade en plan. De ska flytta ihop efter studenten och söka jobb tillsammans. Men hon var inte säker på hur hennes mamma skulle ta det.

Men hon ville bli en politiker, och då behöver hon jobba hårt. Hur ska hon kunna göra det om hon inte ens har ett eget hem?

Danielle tog farväl av sin familj som åkte hemmåt, hon förstod att de antagligen skulle börja bråka så fort de kommit hem och var glad att hon slapp det.

Siri stod en bit bort och log mot henne. Hon älskade hennes leende!

-Är du reda för vår dejt? frågade Siri.

Danielle nickade stort och tog Siris hand.

De begav sig till festivalparken, eftersom det fortfarande var vår var det kärlek i luften. De skrattade och åt massa glass. De beslöt sig även för att undersöka hur bra par de var tillsammans!

"Ni är ett ganska bra par" 

Danielle tittade förskräckt på skärmen och Siri började skratta åt hennes reaktion.

-Men seriöst Danni, tror du den vet hur bra vi är tillsammans?

Danielle började skratta och kände att hon önskade att dagen aldrig skulle ta slut.

Kvällen började närma sig sitt slut och snart stängde parken. De spenderade den sista stunden med att dansa tillsammans.

-Det är snart din födelsedag, och snart tar vi studenten, vill du fortfarande fullfölja vår plan?

Danielle tog Siri i sin famn och lutade henne bakåt och såg djupt in i hennes ögon innan hon kysste henne.

-Är det svar nog? sa Danielle och log med hela ansiktet.

Siri bara fnittrade.

Paret tog ett kort i fotoautomaten tillsammans och när Danielle kom hem visade hon bilden för sin mamma.

Sophia tittade på bilden och hennes ögon fylldes av tårar. Hon var så lycklig att hennes dotter funnit kärleken.

Danielle skruvade på sig.
-Behåll det.
-Är du säker?
-Hundra. Jag vill att du ska ha det.

Sophia kramade sin dotter och kände sig stolt. Hon hade två starka döttrar och hon visste att snart skulle ena flyga ifrån boet.

Dock var det inte enda presenten som Danielle hade med sig. Hon hade funnit två dyrbara ägg när hon och Siri hade gått på äggjakt. I själva verket hade de funnit 4. De andra två (som var värda lite mer) hade Siri tagit med sig hem, de skulle bli starten i deras nya liv sedan.

Sophia var så glad att hon inte visste vad hon skulle säga, men detta var bara ett ytterligare bevis på att hon snart skulle förlora sin dotter.

Utanför huset hände andra saker. En nyfiken tvättbjörn hade tagit sig till deras tomt.
Haruka som låg i soffan satte sig plötsligt upp och gick ut och tittade på den på avstånd.

Sedan närmade hon sig misstänksamt.

-Angus. Vad gör du här?
-Oh, Haruka, bor du här? Jag visste inte att du var ett.. husdjur.. mehmehmeh.

Haruka morrade långt ner i strupen.

-Tyst med dig kattdjur! Du vet mycket väl varför jag är här.
-Klart jag gör, jag är väl inte dum.
-Så vad vill du då?

Angus gick retsamt fram emot soptunnan och välte den och skrattade igen.

-Det är saker i rörelse. De kommer snart komma hit. Du borde se till att ta bort din människa om ett tag. De kommer försöka fånga henne och ta henne här ifrån.
-När? sa Haruka, detta var inte nytt för henne. Hon visste att de skulle försöka skada Decan, hon skulle inte låta dem göra det.

-Vet inte säkert. Efter att hon blivit vuxen. Du kommer märka när i förväg. Var så säker på det.

Angus vände sig om och gick och Haruka morrade igen.

Hon hatade verkligen tvättbjörnar.

Haruka kom in igen och återvänte i soffan, Sophia satte sig bredvid henne.
-Du är inte en vanlig grävling är du?

Haruka spelade dum, som alltid. Sophia hade ändå inte kunnat förstå henne.

-Du är en duktig grävling. Och du gör Decan glad, det är det viktigaste. Hon är inte som andra och jag vill att hon ska vara säker.


"Det vill jag med." tänkte Haruka. Hon kastade en sista blick på Sophia och gick sedan och lade sig i Decans rum. Hon måste skydda henne.

1.24 Ung kärlek.

När Sophia kom hem stod Siri utanför.

-Siri, dig har jag inte sett på ett tag! Är det ingen som öppnar?
-Jag har faktiskt inte hunnit knacka ännu.
-Är allt okej med dig? Sophia märkte att Siri undvek hennes blick och skruvade nervöst på sig.

Sophia öppnade dörren och ropade på Danielle.

Danielle satt i köket och spelade på sin telefon. När Siri kom in föll hon nästan av stolen. De hade inte talat med varandra sedan de kysstes. I skolan hade Danielle försökt hålla sig borta från henne.

-Danni, jag... Jag ber om ursäkt. Jag blev bara så överrumplad av allt som hände. Du är min bästa vän och jag vill inte förlora dig.

"Friend zooned" tänkte Danielle och log matt. Hon var glad över att hon var här, hon var hellre vän med Siri än att inte träffa henne alls.

Siri tittade ner i golvet och Danielle betraktade henne. Siri tittade upp och hennes kinder var rosig som om det vore varmt och hon flackade försiktigt med blicken.

Siri böjde sig sedan fram och kysste Danielle som blev väldigt chockad men glad över vad som hände.

Siri frågade till och med om Danielle ville vara mer än vänner, om de skulle vara ett par. De fnittrade och viskade i köket. Sophia som satt i soffan hörde dem och log åt deras unga kärlek och gick för att ta ett bad istället.

Decan som höll på att busa med Haruka i vardagsrummet stannade kvar. Hon var avundsjuk på sin syster. Hon ville också att någon skulle säga så till henne. Raquell hade inte pratat med henne sedan sist, hon trodde att hon tyckte lika mycket henne som hon gjorde men Raquell hade bara varit undvikande.

Ett rykte på skolan gick att hon hade skaffat pojkvän.

-Haruka. Jag önskar att jag inte såg ut så här. Jag önskar att jag såg ut som alla andra.
-Varför då ens? Du är ju finare än de allihop. Såna där tvåbeningar brukar ha konstiga platta ansikten utan ordentliga öron, du ser ju ut som en ska.
-Men jag är inget djur.
-Du är ingen människa heller.
-Delvis! sa Decan uppgivet.
-Bara delvis.

Decan gick in på sitt rum och när Danielle såg att vardagsrummet var ledigt så gick hon och Siri och satte sig och kollade på tv. De satt i var sin enda av soffan.

Siri tittade på Danielle med ett lyft ögonbryn.

-Är det inte nu du ska låtsas gäspa?

Danielle skrattade och la armen om Siri. hon var lyckligare än vad hon varit på evigheter.

När Sophia ropade att det var Danielles tur att gå ut med skräpet vände hon sig om ännu en gång och granskade Siri. Det var som en dröm. Hon hade tyckt så mycket om henne sedan första stund, och nu var de ett par.

När Danielle var ute så kom Sophia in och log mot Siri.
-Du ser gladare ut?
-Det är jag, jag är glad att du tar det så lätt.. att vi är liksom...
-Jag är bara glad att ni är glada, all kärlek är vacker.

Sophia skulle gå och läsa när Siri bad henne stanna.

-Förlåt, men. Du är stadens bästa stylist, inte sant?
-Haha, jag är tacksam för dina fina ord, men det vet jag inte. Men det är många som uppskattar vad jag gör. Känner du någon som behöver hjälp?
-Ja, jag har sparat ihop lite pengar, vet att det kanske inte täcker hela men..
-Du får det gratis, vänta ett ögonblick.

-Det enda skillnaden jag tycker du ska göra är att sätta upp ditt går så man ser ditt fina ansikte!
-Oh tack, det är den finaste frisyren jag haft. tack för din hjälp!

Sophia log varmt emot henne när hon gick ut för att säga hejdå till Danielle.

-Ja, ung kärlek alltså. Sa hon till sig själv.

Sophia hade äntligen byggt en ordentlig hall där man kan ta på och av sig ytterkläderna, hemmet är äntligen på väg att bli som hon vill ha det.