3. Aurora får veta sitt ursprung och gör ett val.

Solen stiger och Decan vaknar med ett ryck.

När hon går ut ur sovrummet ser hon att Xi somnat i soffan med telefonen i handen. Haruka sitter på golvet och ger henne en menande blick.

-Vad?

-Gå upp. svarar Haruka trött, efter att Decan hade somnat hade hon letat efter Aurora i natten, hon kände sig alldeles för gammal för sånt här.

Decan gick upp och såg sin dotter ligga i sin säng i en balklänning.

En våga av lättnad och avslappning svepte över henne mer ersattes snart av ilska.

-VART HAR DU VARIT?!

Aurora vaknade med ett ryck och såg sig förvirrat omkring. Hennes mamma var arg, mer än arg. Ursinnig.

-jag. eehh..

-Har du en ANING om hur länge vi letat efter dig? Polisen är indragen! Det lilla skydd du hade är nu förstört.

-Jag var ute.

-VART? Förstår du inte hur farligt detta är? Och vart har du fått kläderna ifrån?

-Jag köpte den, på nätet. Jag var på bal. Med Sam.

-På bal? PÅ BAL? Hur kan du göra något så omoget? Alla har varit utomsig av oro på grund av dig!

-Ja, det var omoget! FÖR JAG ÄR OMOGEN! Jag är en tonåring, hela mitt liv har jag varit i detta huset och på denna tomten. Jag vill leva! 

-Men det är för farligt!

-Vem bryr sig! Pappa har berättat om hur du rymde till Shang Simala och hur din familj var orolig, så du ska inte säga någonting!

Decan blev tyst.

Det var sant.

Hon hade gjort exakt samma sak, och hon rymde ut på kvällarna nästan varje natt. Men det är skillnad! Eller?

Xi hade vaknat av skriken och sprungit upp och fått syn på sin dotter.
Med ögonen fulla av tårar hade han kramat henne hårt.

-Förlåt pappa.. viskade Aurora
-Schh, det är okej. Vi tar det sen.

Decan tittade på dem och insåg att hon grät. Hon gick ner och satte på kaffe.

Vad är de för liv de lever? De kan inte alltid leva så här.

Aurora smög ner och tog lite mat från kylskåpet.
Hon hörde sina föräldrar gräla i rummet bredvid så hon smög.

Hon hade fått utegångsförbud. Inte för att det gjorde någon skillnad. Hon antog att det var det enda hennes föräldrar kunde komma på.

Telefonen vibrerade i hennes ficka, det var Sam som skickat ett sms. Han skrev att han var ledsen över allt som hänt men det var inte Aurora.

Hon hade varit på bal. Som alla andra i hennes ålder.
Det var värt tusen utegångsförbud.

Dagen efter stod bussen och tutade utanför.

Aurora försökte smita ut med hennes föräldrar stod utanför dörren och väntade så hon gick in igen och satte sig och surade. Det var inte rättvist! Det finns inga "monster" i världen, vad är det ens som är så farligt? Alla andra får ju gå ut!

Xi och Decan pratade med varandra, de kom inte fram till någon direkt lösning.

-Hon kan inte vara instängd för alltid, du vet det. Hur hade du känt dig?

Decan suckade och tittade in i Xis ögon. Han hade rätt, men vad ska de göra då?

-Vi måste berätta allt. Om min förbannelse och din...

-Förbannelse. Det finns inga andra ord för det. Min mamma blev lurad. 

Xi såg ledsen ut. De bara stod där och tittade på varandra. De visste inte vad de skulle ta sig till.

Dagarna gick på som vanligt...

Tills det hade gått en vecka efter vad som hänt, Aurora satt mest och surade i sitt rum. De lät henne smsa och prata med Sam i telefon, så länge i alla fall. Tills de kommit på vad de skulle ta sig till.

Det blev Decans födelsedag. Aurora var fortfarande lite stel mot sin mamma men kunde inte vara sur på sin mammas födelsedag.

De åt sushi till middag, som alla älskade, och innan Decan blåste ut ljusen sjöng Xi för henne. Aurora skämdes lite över sina föräldrar men Decan log mot Xi och kysste honom, hon var lycklig. Hon älskade sin familj.

Decan blev väldigt lik sin mor när hon blev äldre, hon fortsatte att fläta håret så att öronen inte syntes, men hennes orangea hår hade nu blivit gråare än Xis, men det gjorde inget. Hon var fortfarande lika stark som innan.

När alla satt sig för att äta tårta så uppstod det en tystnad.
Decan suckade och tittade sedan på Xi.

-Det är dags.

Xi nickade och Aurora kollade frågande på sina föräldrar.

-Det hela började långt innan du var född. Det började med min mamma, Sophia. Sophia föddes i en familj i Appaloosa plains. Hennes föräldrar kom från olika länder men träffades och blev förälskade. Hennes pappa var duktig med hästar så det flyttade till Appaloosa för att kunna tävla med dem. De fick två barn, Abeje och Lamar.

-Men mormor Sophia då?

-Precis. När Sophia föddes döptes hon till Lamar för att hennes föräldrar trodde att hon var en pojke. För att på utsidan såg det ut så. Den enda som förstod Sophia som barn var hennes mormor som kallades Nan. När Nan dog blev det för mycket för Sophia, ingen i hennes familj förstod sig på henne, och hon ville leva sitt liv som den hon var. Inte den de trodde att hon var.

Hon flyttade till Monte Vista, där hon genomgick en operation som gav henne en utsida som matchade sin insida och tog namnet Sophia.

-Men. Hur kunde du födas då?

-Jag kommer dit. Det kom en läkare som gav Sophia en dryck som skulle göra så att hon reproducerade sig med sig själv, men det var inte hela sanningen. Det var även gener från en befolkning från en annan planet. Sophia födde två döttrar, tvillingar. Mig och min... Min syster, Dani.

-Syster?

-Ja, Danielle. Hon har bara vår mammas gener, och gifte sig med en underbar kvinna som hette Siri och adpoterade en son. Vi skulle inte kunna få barn så vår läkare, men i efterhand vet vi inte om hon bara ljög... Jag träffade Xi och vi blev gravid med dig. Då berättade min mamma att det var folk ute efter dig och mig, på grund av våra gener. Du verkar inte ärvt mina öron, men det är mitt blod i dina ådror så vi var tvungen att fly hit.

Aurora satt tyst en stund.

-Det är mycket att smälta in... jag börjar nu förstå er rädsla och allt men de kan ju inte hitta oss här? Eller hur?

-Det är inte allt. sa Xi. Aurora tittade stumt på sin pappa när han fortsatta sin berättelse.

-Min farmor... Hon blev tillsammans med fel man. En annan kvinnas man rättare sagt. Kvinnan var en häxa och kastade en förbannelse över henne och sa att varje flicka som föds med hennes blod kommer att förbannas på det ena eller andra sättet och möta ett svårt öde. Vi vet inte om det är sant, för hon fick bara söner och min pappa lika så. Så... ja. Vi har gjort allt för att skydda dig, men vi kan inte skydda dig för alltid.

Aurora reste sig och gick till sitt rum och såg att hennes föräldrar höll om varandra. Det var så mycket som hon förstod nu.

Dagen flöt på och det var tyst i huset.
Morgonen efter tränade i Kampsport när han hörde en harkling bakom sig.
-Lär mig, jag vill kunna försvara mig. sa Aurora.

Xi nickade glatt, hon hade aldrig visat direkt intresse för kampsport innan och ville lära henne allt han kunde. Det skulle få honom att känna sig mycket lugnare om han visste att hon kunde slåss.

Efter någon timma kom Decan ut. 

-Vad sägs som en match, GUBBE? sa hon utmanande.

-Haha, kom an du bara! sa Xi och de ställde upp sig emot varnadra.

Aurora kollade en stund när de sparrade mot varandra, och även om hennes mamma hade tränat mycket var Xi mycket mer erfaren och vann.

Hon gick in för att äta lunch och hennes föräldrar stannade kvar. Decan smekte Xis kind och tittade in i hans ögon.

-Jag trodde aldrig jag skulle träffa någon som dig. sa hon.

-Låt oss spara detta ögonblick, sa Decan och tog ett foto på dem.

Xi som var lika förälskad som första gången svepte ner Decan i en djup kyss.

Efter en stund tog Decan sig loss och tittade allvarsamt på Xi.

-Det är dags för något jag aldrig trodde skulle hända.

Decan gick ner på knä och Xi titttade förvirrat på henne när hon tog upp en ask.

-Vill du gifta dig med mig? och Decan hann knappt avsluta frågan innan Xi svarat Ja och tog henne i sin famn för att kyssa henne igen.

Aurora stod och såg allt i sitt rum. Hon kände en tår längst med kinden.
Skulle hon aldrig få uppleva detta?

Hon tänkte på sin familj, och hur starka kvinnor som funnits i den, hon gjorde ett val.
Hon skulle kämpa. Hon skulle leva. Kosta vad det kosta vill.

Aurora tog upp telefonen och slog in Sams telefonnummer.
-Hej Sam, vill du komma hit? Det är dags att du får träffa mina föräldrar.

2.26 Aurora försvinner.

Våren är i full blom och Xi fortsätter att träna hårt, kampsport var något han älskade att göra. Det påminde honom om sin barndom och hur hårt han slet när han var liten.

Och bara för att man är gammal så betyder det inte att man inte kan vara i god form!

Decan stod och tittade ut över havet, hon älskade denna tomten. Hon älskade detta landet, detta klimatet.

Hon var trött på Monte Vistas kvava värme och njöt av att se vinden och se havet kasta sig mot klipporna.

En skarp smärta fyllde Decans bröst. Hon saknade Danielle. Hon undrade hur det var med Siri och deras son David. Hon visste att detta var det bästa för alla men hon undrar ibland om detta verkligen var enda sättet. Det verkar ju inte som om de var i någon fara.

Kunde hennes mamma haft fel?

Decan var inte den enda som var i djupa tankar.
Aurora stod i köket och var något förtvivlad.
Hon hade köpt en klänning och ett par skor på faktura för balen. Men hon har inga pengar så hon kan inte betala den. Så hennes föräldrar kommer se räkningen och hon vet att de inte har råd egentligen...

Skulle hon verkligen göra detta? Vad skulle hennes föräldrar säga om de visste vad hon planerade?

Aurora skakade på huvudet. Hon har gjort sitt val, hon tittade på klockan och såg att det snart är dags och hon får passa på medan hennes föräldrar inte var inne.

Det är inte helt och hållit hennes fel! Det är klart att hon vill leva! Alla andra ungdomar ska ju på balen varför skulle inte hon få gå?

Hon tittade sig i spegeln. Hon rättade till sitt bruna hår. De ljusa nästan orangea slingorna syntes inte så tydligt längre, de syntes mer förr, när hon var liten. Aurora såg både sin pappa och mamma i sitt utseende. Hon fick dålig samvete, mest för sin pappas skull. Hon hatade att ljuga för honom.

Men hon vill vara som alla andra. Hon vill vara fri.

Utanför stod en limousin, Sam hade tydligen slagit på stort! Hon hoppade in i och insåg att hon var ensam, så klart blev hon hämtad först.

Mängder av känslor strömmade över henne men främst spänning och iver. Hon ska på bal!
MED SAM!

Klockan var mycket.
Decan såg ut över tomten.
Vart var Aurora? Hon hade inte sett henne på nästan hela dagen, det är ju inte helt ovanligt men hon hade en känsla i magen av obehag.

Decan gick ner till stranden och insåg att Aurora inte var där. Hon sprang tillbaka upp och ropade och kollade hemma igen men ingen var där. Xi var på biblioteket.

Hon försökte ringa Auroras telefon men det var ingen som svarade. Hon gick ut i sin trädgård och försökte ta det lugnt, hon petade i rabatten och ringde Xi istället.

-Hej, jag ska snart...
-Aurora är borta.
-Va? Sen... är hon inte på str..
-Jag har SJÄLVKLART kollat på stranden hon är inte där. Och det ser inte ut som hon varit där heller. Vad ska vi göra?
-Jag ringer en taxi och börjar åka runt i staden. Stanna du hemma och vänta ifall hon kommer hem, jag kontaktar polisen också.

Decan gick fram och tillbaka i rabatten ett tag till tills att hon gjorde mer skada än nytta. Hon gick och satta sig i sängen med Haruka brevid sig.

-Tror du hon är okej?
-Det måste hon vara, förlåt, jag hörde inte när hon smög ut...
-Det är inte ditt fel gamla grävling sa Decan och klappade Haruka.

Haruka har blivit gammal, Decan med för den sakens skull. Hon kunde inte hålla reda på allt.

Efter många timmar somnade Decan och Haruka sida vid sida.
Xi åkte fortfarande runt i cirklar och polisen hade nu slagit följe med honom.
De hade frågor angående att de aldrig hört talas om henne innan, och undrade varför hon inte gick i skolan men Xi sa att det fick vänta.

De måste hitta deras dotter nu.

Det hade precis börjat ljusna och Decan sov djupt, stressen och oron hade gjort både henne och Haruka helt utslagna.

Xi satt på polisstationen och gick igenom bitar om varför de flyttat dit och varför Aurora inte gick i skolan.

Aurora hade precis blivit avsläppt efter att ha spenderat natten med Sam. Under balens gång hade de dansat allt närmare och till slut kysst varandra. Berusad av nya känslor och sin första kyss glömde Aurora av tiden. Hon var så trött när hon kom hem att hon knappt tog sig upp för trappan och slängde sig på sängen.

Hon hade inte en aning om hennes föräldrars oro.

På sin byrå ställde hon fotot som fotografen tagit på dem och log när hon somnade med klänningen på.

Om hon visste vilka problem hon ställt till med hade hon nog inte somnat så lätt...
Eller om hon visste vilka konsekvenser denna kvällen skulle ge.

2.25 Auroras tonårsfest!

Aurora var själv för första gången och det kändes först väldigt konstigt men också spännande och nytt.

Ett av villkoren till att Aurora skulle lämnas själv var att hon tog hand om trädgården. I form av att skörda och vattna i alla fall. Hon såg att vissa växter behövde beskäras men hon vågade inte röra dem. Precis när hon försöker klura ut hur sprinklern fungerar ringer hennes mobil och hon svarar.

-Sam?

-Hej! Är du ensam hemma nu?

-Ja! Det känns så konstigt... oh, OJ!

Sprinklern satte igång och blötte ner henne.

-Är allt okej?

-Ja, jag... Jag snubblade bara! Oh nej var för sa jag så?! Tänkte Aurora.

-Men vad sägs om att ha en liten fest?

-Fest? Men jag känner inga andra än dig!

-So? Vi kan ha en fest!

Aurora funderade på det och det var verkligen en superbra ide!

-Ja! Men kom hit om två timmar!

-Bra då ses vi då?

Aurora skyndade sig in.
-Oh nej! Hon såg att handfatet hade gått sönder igen och skvätt vatten över hela golvet och insåg att hon inte ens städat badrummet.

-Detta är ingen bra ide. sa Haruka som stod och tittade på när Aurora kämpade med att fixa handfatet.

Aurora ryckte till, hon hade aldrig riktigt pratat med Haruka innan. Haruka pratade lite med henne när hon var barn men det var länge sedan nu. Hon trodde bara Haruka pratade med hennes mamma.

-Nej det är det inte.
-Jo det är det, du borde inte släppa in honom du vet inte vem han är. Eller vad han är för den sakens skull.
-Vad menar du med det?

Haruka tittade stumt på henne ett ögonblick innan hon gick ut i trädgården.

Vad menade hon med "vad han är"? tänkte Aurora och försökte skrubba rent handfatet och torka av golvet samtidigt.

Men det spelade ingen roll hur mycket hon skyndade sig, helt plötsligt ringde det på dörren och hon sprang och öppnade.

-Hej Sam!
-Så jag ska äntligen få se ditt hem!
-Ja, välkommen!
-Jag tyckte mig se en grävling i trädgården? Ni kanske ska ringa någon som tar hand om det?

Aurora skrattade och förklarade att det var Haruka, och att hon bodde med dem. Om Sam tyckte det var konstigt så dolde han det väl. Det är ju inte så vanligt att man delar hem med en grävling.

Efter att de pratat och ätit pannkakor så satte Aurora på stereon och Sam började dansa och Aurora gjorde honom sällskap.

Hon hade inte märkt att det blivit blött på golvet men Sam skojade om att det var som att dansa i en vattenpöl och skvätte omkring vattnet, Aurora skrattade och gjorde likadant. Hon hade aldrig haft så här roligt förut!

Efter ett tag var det inga fartfyllda låtar kvar utan kom en långsam melodi och Aurora tog tag i Sam och drog honom emot sig.

Han verkade inte bry sig om att hon råkade trampa honom på tårna eller det faktum att det var hon som förde. De var upptagna med att fnissa och titta på varandra.

Helt plötsligt kom Haruka inspringande och skällde. Aurora tittade surt på henne.
-Haruka! Haruka sluta! Du skämmer ut mig!
-De kommer. sa Haruka och Sam tittade skrämt på henne, men Aurora förstod att hon inte hade tid att förklara just nu.

-Sam, du måste gå nu. Snälla spring.
-Men varför, kan jag inte bara få träffa dina föräldrar så kanske de förstår...
-Nej! Sam du måste gå. GÅ! Nu! Hon puttade Sam mot dörren och när han såg hur pressad hon var kramade han bara hennes hand innan han sprang.

Aurora såg sig om.

Hon hade inte städat. Hon hade lovat att städa för då skulle de äta pizza när hennes föräldrar kom hem. Och om de kom hem och sett att hon inte städat kommer de undra vad hon gjort hela dagen!

Hon torkade snabbt av golvet och handfatet i köket och städade klart badrummet så snabbt hon bara kunde.

Innan hon var klar körde det in en taxi som stannade vid tomten.
Hade Aurora städat klart? Skulle hennes föräldrar märka det?
Såg det Sam som cyklade förbi dem på vägen?

2.24 Decan och Xis resa.

Decan stod i sin trädgård och njöt av dagen. Hon var nervös inför morgondagen men hon försökte att inte tänka på det just nu.

All fokus på plantorna, de behövde det. Och familjen behövde pengarna plantorna tjänade in.

I morgon skulle och Xi åka bort. De skulle vara borta i två nätter för att åka och lämna över örterna Decan hade planterat.

Men det betydde att de var tvungna att lämna Aurora ensam.

I två dagar.

Aurora var så upptagen med sina känslor att hon inte tänkte sig för, så när Sam ringde så svarade hon även om hon stod i hallen.

De pratade och skrattade och fnissade att hon inte först märkte att hennes mamma öppnade dörren men hon slängde snabbt på luren.

-Vad.. vem pratade du med? frågade Decan och tittade på sin rodnande dotter.

-Jag pratade med... med mig själv. 

-Med dig själv? Decan såg misstänksam ut.

-Ja, alltså. Jag låtsades att jag pratade med någon... Jag hade tråkigt det är fånigt jag vet...

-Nej men förlåt, det var inte meningen att störa dig! sa Decan lättat. 

Den kvällen gick Aurora återigen till stranden men det var inget konstigt med det. Men hon fick kämpa hårt för att inte avslöja sin glädje.

När hon kom ner stod Sam där och hon sprang fram och de kramades snabbt och klumigt.
-Hur var det i skolan? frågade Aurora.

Sam berättade om det vanliga skollivet som inte intresserade honom men Aurora insöp varje ord och ställde frågor om vad alla gjorde, hade på sig eller såg ut.

-Det är väldigt stjärnklart i kväll. sa Sam och tittade upp på himlen. Hans ögon fylldes av något som såg ut som längtan när han betraktade himlen. Aurora tittade också upp. Det var en vacker kväll men hon förstod inte vad han såg som var så fantastiskt.

Sam satte sig ner för att kunna titta utan att bli yr och Aurora satte sig på stranden bredvid honom. När hon satt sig ner märkte hon hur satte handen på Sams hand och de tittade på varandra och rodnade.

De satt tillsammans så en stund och när kylan blev allt mer påtagligt satte de sig närmare varandra.

Efter ett tag kände båda att det började bli dags att ta sig hem även om ingen vill gå.

Sam böjde sig fram och började viska i Auroras öra.

-Vill du göra något helt galet?
-Vad?
-Vill du gå på balen med mig?

Aurora ställde sig upp och tittade ut mot havet och tuggade på sin läpp medan hon tänkte. Vad skulle hennes föräldrar säga om de fick veta detta? Men, tänk att gå på bal, med Sam!

-Ja, ja det vill jag. Sa Aurora och vände sig om.
Sam kramade henne hårt och nära.

-Du har gjort mig väldigt lycklig. sa Sam lågt in i Auroras hår. Hon log och höll honom hårt. Hon ville kyssa honom men vågade inte riktigt.

Den natten kunde Aurora knapps sova alls, och var lite snuvig efter att ha varit ute så länge i kylan, När Xi ropade på henne och inte fick svar gick han upp och såg att hon sov som en stock och nös till i sömnen.

Han pussade sin dotter på pannan innan han åkte.
-Gör inget dumt nu, vi är så oroliga för dig.

Decan stod ute på trädgården och tittade upp mot Auroras rum.
-Hon kommer klarar sig va?
-Jag är här och vaktar henne. svarade Haruka.
-Du? Haha, du är bara en skruttig gammal grävling!

Haruka morrade halvt på skoj och halvt på alllvar och nafsade efter Decan.

Decan lyckades precis få undan benet och skrattade tillsammans med sin bästa vän.
Hon skulle sakna Haruka på resan men visste att det var bäst om hon var med Aurora.

Decan och Xi satte sig i taxin och körde iväg, nu fick det bära eller brista.

2.23 Aurora får en ny vän.

Decan stod och förberedde frukosten och fnittrade åt något Haruka sa till henne när Aurora snabbt gick förbi dem och raka vägen in i badrummet.

Decan tänkte fråga vad hon hade för planer för dagen men såg att Aurora vaknat på helt fel sida och tänkte att det var bäst att låta bli.

Aurora gjorde sig i ordning tog på sig kläder, Hon gick ut och ställde sig på verandan.

Det regnade, så hon väntade tills hon fick syn på skolbussen.

Hon kunde höra Vicke ropa på henne, men hon var trött på att andra sade till henne vad hon skulle göra så när bussen kom sprang hon ut till den.

Bussen var tom som vanligt men hon var ändå väldigt nervös. Hennes plan var att bara stanna till lunchtid innan hon skulle ta sig hem och äta så att hennes föräldrar inte misstänkte något. 

Men vad hon inte räknat med var att hon skulle träffa någon...

-Du är inte ny, visst har du varit här förut? sa en kille med långt hår som hela tiden föll i ansiktet på honom.

Aurora stelnade till på skolgården. Hon trodde att hon alltid lyckats vara där obemärkt.

-Det är lugnt, jag ska inte berätta din hemlighet. Jag har ingen att berätta det ändå... han skrattade nervöst.

Aurora tittade upp på killen och såg att han såg annorlunda ut, hon kunde först inte sätta fingret på vad det var förrens hon insåg att han hade väldigt stora ögon. 

Han slog ner blicken och lät håret falla fram igen.

-Vem är du? frågade Aurora.

-Ingen alls egentligen. Men den stora frågan är vem du är?

-Aurora. svarade hon och vände sig om. Hon ångrade sig, detta var inte en bra ide och hon måste hem nu.

-Vänta, snälla...

Det var något i killens röst som fick henne att stanna och vända sig om.

-Får jag träffa dig igen?

Aurora tänkte efter. Detta var inte en bra ide, henne föräldrar hade blivit väldigt arga om de fick veta... OM, de fick veta.

-Okej, möt mig vid stranden längst ut på den norra udden. Vet du vart det ligger?

-Vid den gamla övergivna Sea Side-tomten?

-Den är inte övergiven! sa Aurora något förnärmat och skyndade sig hem.

Hon hade tur och lyckades komma hem innan någon hade lämnat hemmet. Haruka sneglade på henne och Aurora visste att hon visste att hon gjort något hon inte får. Men böjde sig ner och kliade henne på magen tills blicken mjuknade. Haruka var för gammal för att orka bry sig om allt här i världen.

-Vart har du varit? frågade Xi över tidningen.
-På stranden, jag har kollat på stenar och snäckor, till ett slott jag bygger. Jag ville simma men det är för kallt...
-Oh ja, du får nog vänta ett tag till så du inte blir sjuk.

Aurora slängde i sig lite lunch och gick sedan mot ytterdörren
-Ska du ut igen?
-Jaaa pappa! Jag vill bygga klart!
-Har du gjort dina läxor?

Aurora suckade. "SKIT! Det hade jag glömt av" tänkte hon. Hon försökte komma på något att säga medan hon tuggade på insidan av kinden.

-Äsch, gör dem i kväll då. Men bara för idag! sa Xi. Aurora kramade honom, hennes älskade lättlurade pappa!

När hon kom ner till stranden stod han där.
Och hon kände ett pirr i magen som hon inte känt förut.

När hon stod bredvid honom räckte han fram handen.
-Mitt namn är Sam
-Mitt är Aurora.
-Vilket annorlunda och fint namn. sa Sam uppriktigt och Aurora rodnade och tittade ner i marken.

De båda tonåringarna pratade länge om allt och inget och kom sedan in på serietidningar något som Aurora tyckte om att läsa på plattan, det visade sig att Sam också var ett stort fan av serietidningar.

-Brr. Det börjar bli kallt sa Sam.
-Ja förlåt att vi inte kan gå in, jag... får inte ta hem folk.
-Det är okej, jag gillar inte att ta hem folk heller, min pappa är... speciell.
-Hur så
-Äsch, vi kan ta det en annan gång.

Aurora som satt i sanden bredvid Sam tittade ut över havet och var tyst en stund. Det började bli dags att gå hem.

-Min mamma är inte heller som andra. Så jag tror jag förstår.
Sam nickade.

-Aurora?
-Ja?
-Hur kommer det sig att du inte går i skolan?

Aurora kramade sina knän och tänkte efter. Hon hade insett att det inte fanns några faktiskta monster i världen, att det snarare är så att hennes föräldrar var överbeskyddande över henne av andra anledningar. Fast efter att ha läst tidningar har hon märkt att människor också kunde vara monster, kanske var det de som de menade?

-Ja... Jag gör bara inte det. Egentligen får jag inte lämna tomten alls. Förutom att jag får komma hit då. Jag har spendera större delen av min barndom vid denna stranden.
-När du inte smitit iväg till skolan då? sa Sam.
-Haha, ja förutom de dagarna.

Aurora reste sig upp och Sam förstod att det var dags att gå.

-Får jag träffa dig igen?
Aurora rodnade och nickade.

De bytta telefonnummer innan Sam tog en omväg därifrån.

Aurora hade precis kommit innanför dörren när Xi kastade en sträng blick emot henne och hon förstod vad han menade och gjorde sina läxor med en gång. Dock var hennes tankar någon helt annanstans.

När hon var klar och ätit middag drog hon sig tillbaka i sitt rum med plattan. Hon bestämde sig för att kolla upp några serier som Sam hade tipsat om.

Det var precis efter att Aurora hade bytt om till pyjamas när hennes telefon plingade till hon kastade sig över den och visst var det Sam som smsade och sa att han hade haft det trevligt idag.

-Du borde inte göra det där. hördes en röst bakom henne.

-Vicke! Du skräms. Aurora hade inte märkt att Vicke stod precis bakom henne.
-Du borde inte smita iväg, dina föräldrar har sagt att du inte får.
-Men jag KAN inte leva instängd här längre, jag är snart vuxen jag vill leva!

Vicke såg ledsen ut.
-Förlåt Vicke, du är fortfarande min bästa vän.
-Inte länge till, du behöver mig inte längre. Det är nog dags för mig att dra mig vidare snart.
-Vicke, snälla

Vicke kramade Aurora innan hen gick tillbaka till dockform.

Att bli vuxen är inte lätt och Aurora kunde inte somna, hon låg bara och såg ut över havet.
Vad skulle hon ta

2.22 Ombyggnad och Auroras födelsedag!

Decan, Xi och Aurora kämpade hårt med att renovera huset. De fick köpa det billigaste möjligast. De köpte plankor på tippen som de själva filade ner osv. Men de var ganska nöjda till slut!

De hade velat ha en våning till men det får vänta tills att de hade mer pengar.

Något som var väldigt skönt var att de nu hade en hall, som gick direkt till badrummet och köket. Dock så var det ingen dörr som skärmade av utan bara ett valv, vilket fick huset att kännas luftigt. De hade dock inte råd att byta tapter i köket ännu och huset saknar fortfarande ordentlig matsal, men allt i sinom tid!

Vardagsrummet. Här var det Aurora som valde väggarna, hon ville ha en skarp kontrast till de övriga mjuka färgerna och valde en ljus och vårig grön.

Dessutom, så räckte pengarna till en tv! Till allas lycka!

Något alla vill åtgärda var att skaffa ännu ett badrum men detta fick räcka så länge, Xi valde fondväggen vilket verkligen för ett trevligt intryck i badrummet,

Aurora som snart fyllde år fick en garderob och spegel som hon önskade sig, hon fick även lite pengar över för att inreda rummet mer, så hon köpte flera planscher och en planta.

Hon valde även att byta tapeter då hon kände att hon började bli för stor för näbbmus i kläder, barn växer alltid upp för fort!

Och nu, åter till berättelsen.

Decan hade börjat förberedda maten, Aurora satt vid bordet och gjorde läxorna. Decan tittade på sin dotter, hon var orolig. Var hennes dotter det minsta lik henne själv så är risken stor att hon rymmer lika mycket. Hon suckade. Hon hade inte varit hemma mycket det senaste åren. Jobbat mycket med fiskandet och trädgården.... och ja. Hon var ute och gick mycket i skogarna.

Men hon känner sig snabbt så instängd, hon älskar sin familj men hade det inte varit för utflykterna så hade hon inte klarat av att leva så här.

-Xi! Tar du över maten jag ska plocka lite örter!

Xi kom ut från vardagsrummet och tog över middagen medan hon gick ut till sin nu ganska storvuxna trädgård.

När hon kom in igen hade Xi sölat över hela spisen, men vad gör det? Hon stod och insöp ögonblicket en stund.

Haruka tittade på henne, hon böjde sig ner och klappade henne allt mer gråa ansikte.

-Vi börjar bli gamla nu, inte sant grävling?
-Så sant som det är sagt tvåbening sa Haruka.

Dagen efter...

"Idag är det dags. Idag är min födelsedag" tänkte Aurora och tittade ut på stranden som hon kände lika väl som sitt hem.

Hon var spänd och orolig och nervös och glad. Allt på samma gång, var livet som tonåring annorlunda?

-Vicke, idag går vi till stranden tycker jag.

-Leka! Leka-leka-leka!

Aurora nickade.

Dock fann hon allt mindre intresse i barndomens lekar. 

 Aurora och Vicke spenderade dagen vid stranden. Medan Aurora byggde ett sandslott satt Vicke en bit bort och tittade på henne.

De pratade inte mycket, Aurora hade annat i tankarna.

Det började bli mörkt och hon visste att hon borde gå hem, hon hittade dock väldigt fina blommor som hon beslöt sig för att lukta på. De luktade som rosor även om de inte var rosor.

Rosor var Auroras favoritblomma.

Hon tänkte gå hem när hon slog tån i en sten som låg på marken.
En perfekt macksten.
Hon tog dem och samlade på sig några till innan hon gick och såg ut över havet.

Solnedgången färgade himlen rosa och blå, och såg inbjudande ut, hela världen såg inbjudande ut.

-Dumma dig! Dumma monster! Finns ni ens?! Jag vill bara gå i skolan och träffa folk och vara som andra! Aurora kände en plötslig ilska och frustration över allt och kastade argt stenarna mot vattnet.

Men efter ett par kast lät hon armen sjunka. Vad tjänade det till?

När hon kom hem hade hennes föräldrar lagat sushi, och vårrullar och annan god mat från hennes pappas hemland.

Hon visste inte mycket om sitt kinesiska arv, men hon gillade sin pappas kläder och mat, det var så hemtrevligt och kärt för henne. Hon kramade sin pappa hårt.

Han försöker sitt bästa i alla fall.

När Aurora växte upp började Xi gråta förfärligt.

-Nej men, är det så förfärligt? skojade Aurora och tittade på sin opassande frisyr.
-Du är vacker, vackrast! Din pappa är bara en mes ibland.

Xi skrattade och puttade kärleksfullt till Decan.

Hur livet än såg ut för Aurora så älskade hon sin familj.

Aurora efter en klippning och lite klädbyten, är hon bekant? Hör och häpna för nu händer det något speciellt! Denna random legacy går över i en DISNEY LEGACY CHALLANGE!

Auroras egenskaper:
Älskar naturen
God
Tungsovare
Virtuös

Auroras livsmål:
Att bli en sångare!

Hur det nu ska gå när hon inte ens får lämna tomten?!

Aurora i hennes olika outfits! Hon älskar rosa och ljusa pastellfärger, och visst klär hon bra i det?

Decan och Xi myste i sitt sovrum, snart var det Xis födelsedag också. Vad hände egentligen med tiden?

Men det är inget de tänker på nu, idag har varit en bra dag och paret njuter av livet.

Våningen över skulle Aurora gå och lägga sig men inte innan hon format en plan.
Hon skulle minsann leva sitt liv som hon ville, även om det fick vara i smyg.

Det nya livet börjar i morgon...

2.21 Blåpanik!

Aurora öppnade försiktigt dörren och såg sin pappa framför spisen. Hon visste inte vad hennes mamma var men hon förstod att hon kunde komma hem när som helst.

Hon tog en chansning och sprang mot badrummet.

Hon tog en lång dusch och skrubbade sig hårt.

-Aurora maten är snart klar!

-Jag är inte hungrig

-Va? Du har ju varit borta hela dagen?

Hon tog på sig kläderna och ställde sig framför spegeln och tappade hakan. Färgen var kvar. Vad ska hon göra nu?

Vicke kom in i badrummet.

-Allt okej?

-Nej! Vad ska jag göra jag är alldles blå de kommer förstå att jag rymt igen...

-Spring upp på ditt rum!

Aurora förstod att Vicke hade rätt.

-Vad gör pappa nu?

-Han är upptagen med maten. Svarade Vicke efter hen tittat ut.

Aurora sprang emot trappora och trodde hon skulle komma undan när hennes mage kurrade högt av hunger.

-Inte hungrig va? Xi kollade upp på henne.

-Hörru du, stanna! Kom ner hit! Han lät inte arg mest förvånand.

Hon gick ner för trapporna men tittade diskret på sin hand, FÄRGEN VAR BORTA! Hade han sett det?

-Varför försöker du smita iväg?

-Jag, ehh.. Jag har disk på rummet om jag ville ta bort innan du såg det...

Xi suckade.

-Aurora, du måste sluta lämna disk överallt. Jag har köpt en diskmaskin nu. Jag ska installera den efter middagen. Din mamma talade om att vi kanske ska bygga ut huset lite så får se om när vi hinner med det.

Aurora tog en tallrik mat och glufsade i sig. Maten var faktiskt ganska god idag, hennes pappa blev allt bättre på att laga mat.

 De hade båda ätit upp och Xi hade installerat diskmaskinen även om Decan inte kommit hem. De diskmaskinen var väldigt högljudd och Xi suckade, men så fick han en ide, han sprang och hämtade beskriviningen och började läsa i den. Han täntke att han nog kan installera om den så den låter mindre!

Aurpra satt vid bordet och pluggade när decan kom hem och åt mat vid bordet.

-Jag har tänkt att vi ska gör huset lite större, men jag vet inte om vi borde vänta eller inte. Vad tycker du? Jag tänker att du kanske vill ha något nytt till ditt rum? Du fyller ju år ganska snart, är det något speciellt du önskar dig?

-Jag vet inte... kanske en spegel? En ny garderob och såå.

-Hm det ska vi nog kunna fixa sa Decan och man såg hur hon planerade det hela i detta nu.

Aurora var klar med läxan när Vicke kom fram igen.

-Tack Vicke, hade aldrig klarat det utan dig.

-Det var inget, vi är ju bästa vänner!

Aurora var glad över sin vän men törstade fortfarande efter andra i hennes ålder och efter äventyr.

Men det är inte många dagar kvar tills att hon blir tonåring, och då kommer det nog vara lättare för henne att smita ut.