2.15 Auroras födelsedag.

Det är lunch och Decan och Aurora sover middag. Xi är ensam uppe och lagar makaroner med ost! Det var längesedan det åt något sådant men det är trots allt Auroras födelsedag så de tänkte slå på stort idag.

Dock är Xi något ofokuserad och helt plötsligt börjar det brinna. Xi känner rädslan över att förlora sin familj, men han har egenskapen Modig, så han tar ett djupt andetag innan han släckte elden.

Decan stod i dörröppningen med ett yrvaket och skräckslaget uttryck.

-Vad händer?!

-Det är ingen fara, men det brann. Vi måste nog försöka investera i en ny spis snart.

-Och dusch.

-Aaaah, just det. Xi suckade.

Duschen gick sönder igår, och han lyckades inte fixa den. Spisen verkade okej dock så dusch fick gå före. 

Men han suckade bittert över den brända förstörda maten.

Xi hade dock en överraskning.
-Hämta Aurora så ska jag ta fram den.
-Ta fram vaaaad? Decan var galen av nyfikenhet och ville knappt gå in i sovrummet men eftersom Xi vägrade berätta gick hon och väckte en väldigt sömndrucken Aurora.

När hon kom ut gjorde hon ett litet utrop.
-OH! EN TÅRTA! hon kände hur det vattnades i munnen.

Hon tog fram Aurora och blåste ut ljuset åt henne, hur kunde det vara dags för födelsedag redan?

 Aurora, är både lik sin mamma och pappa. Hon har något gula ögon och ljusbruna/gula slingor som antagligen kommer ifrån hennes mamma.

Auroras egenskaper:
Tungsovare
Älskar naturen



Måste säga att hon blev väldigt söt, ska bli spännande att se hur hon ser ut när hon växer upp.

Aurora fick också lite tårta och gick sedan och lekte medan hennes föräldrar fortsatte att äta en stund. De njöt av varje tugga av tårtan.

-Vilken fin docka, har du köpt den? frågade Xi när han upptäckte vad Aurora lekte med.

-Nej... Jag trodde du gjorde det? sa Decan och tittade förvirrat på Xi, han ryckte på axlarna till svar. 

Ingen av dem visste vart den kom ifrån men när de undersökte den verkade den inte vara annat än en vanlig leksak så de lät henne ha den. Aurora blev nämligen väldigt ledsen när man tog den ifrån henne.

Aurora lekte en stund till innan hon började bli sömnig.

Aurora i sin spjälsäng och Decans gamla teddybjörn.
Även om Xi som inte hade något emot att ta hand om Aurora när hon vaknade nattetid, tyckte att de skulle bli skönt med några extra timmars sömn nu när hon blivit äldre.

Deras säng var ganska billig och knölig så man fick inte så bra sömn som det var.

Dagen efter spenderade Decan med sin trädgård och fiskandes, de behövde pengar. Hyran kommer idag.

Xi räknade på det hela och tänkte att de borde ha råd med ett nytt badkar, vilket är bra då Aurora nu var för stor för att badas i vasken.

Haruka hade följt med Decan idag, antagligen för att hon kände att Decan var ledsen över att hon mest vakade över Aurora nu. men hon fick med sig en överraskning hem.

Loppor.

När Decan och Xi insåg det var det inget snack om saken så de köpte ett badkar och tvättade rent Haruka som inte var speciellt förtjust i varken bad eller loppor.

Medan Haruka och Decan var i badrummet potttränade Xi Aurora som var väldigt duktig.
Han klappade hennes hår och rättade till hennes rosett.

Han kände att han skulle göra allt i sin makt för att hon skulle ha det bra. Men hur det skulle bli med skolgång? De var rädda för att släppa iväg henne långa stunder varje dag men samtidigt måste ju hon få utbildning.

Xi sköt bort tanken så länge, det var lång tid kvar tills att hon fyllde år.

 Xi tog ut Aurora på baksidan och Decan bestämde sig för att laga lite middag men, vad händer? Spisen börjar brinna igen. Decan bara skrek rakt ut i panik och Xi slet till sig Aurora och sprang mot dörren men när han såg röken ropade han på Haruka som var precis bakom honom. Han satte ner Aurora och Haruka ställde sig bredvid henne.

Han tvekade en sekund men han visste att Decan litade på Haruka med sitt liv så han lämnade henne och sprang in och tog tag i Decan och drog henne bakomsig. Hon stod helt stel i kroppen.

Han tog upp brandsläckaren och släckte elden igen. Men denna gången gick inte spisen att rädda.

Decan hyperventilerade och han tog henne i sin famn tills hon började slappna av.

-Vi kastar ut spisen nu. Vi får.... vi får fixa det på något sätt...

Xi gick ut och hämtade räkningarna. Pengarna räckte inte. Han och Decan gick igenom saker som fick säljas, Auroras gungstol, sovrumsmattan, den trasiga duschen, sängbordet, sina plantor, allt som Decan samlat in som de tänkt äta. Då räckte det nästan.

Decan kollade tidningen och såg en annons.
-Kan du ta hand om Aurora själv ikväll? Har hittat något.
-Xi nickade frånvarande, han försökte få ekonomin att gå ihop.

Aurora gick runt i sin gåstol och Xi städade det lilla huset, han snubblade över Haruka som låg och tuggade på en leksak.
-Gah, hjälp. Kan du inte ligga i din säng istället?

Haruka tittade på honom och fnös. Hon hade aldrig sagt ett ord till honom, men Decan hade fulla samtal med henne. Men Decan var speciell på många sätt så han accepterade det bara som det var.

Decan dök utanför konstmuseet där det var en utställning fokuserad på spraykonst. Hon pratade med en som jobbade där.
-Är det okej om jag sprayar något här utanför?
-Kan du spraya! sa kvinnan hon pratade med glatt.

Decan nickade till svar och kvinnan tänkte efter en stund och sa sedan:
-Vet du vad, du får betalt om det blir fint!

Decan gick ut och sprayade det bästa hon kunde och var nöjd med resultatet, och det var också konstmuseet. 1000 simdaler fick Decan som hoppade av glädje!

Hon skyndade sig hem och hon och Xi köpte en spis, lite dyrare denna gången. De investerade även i en brandvarnare denna gången, det räckte med bränder för ett tag nu.

2.14 Ekonomiska problem.

De upptäckte snabbt att det inte var en bra ide att inreda hemma före kylskåpet. Maten höll på att ta slut och de hade nästan inga pengar kvar alls.

Det var tur att Xi var sparsam och kunde klippa ut kuponger och hålla kolla på ekonomin, Decan hade aldrig behövt tänka på ekonomi innan.

Xi bestämde sig för att ta sig till biblioteket och läsa lite om teknik och logik, han funderade på att skaffa jobb sedan när Aurora vad större. Han förstod att Decan älskade sin dotter men hon hade inte den naturliga föräldrarinsikten som Xi hade. Han förstod med en gång om Aurora var hungrig eller sällskapssjuk. Decan blev stel och orolig och visste inte riktigt vad hon skulle göra.

Men hon gjorde sitt bästa.

Aurora sov tungt i Xis famn, hon sov väldigt mycket, men det gör väl alla småbarn?

Decan hade också tagit sig in i stan med Haruka men mötes av stirrande blickar och viskande röster. Hon hade aldrig förstått att hur folk än stirrade på henne hemma i Monte Vista så visste de flesta om Decan och var ganska vana vis hennes utseende. Men här hade de aldrig sett något liknanxde.

Hon hade precis kommit in till centrum när hon kände hur paniken växte. Det var för mycket folk. Det var för mycket stirrande blickar. Hon sprang iväg och gömde sig bakom hus och buskar. Hennes många år av att smyga omkring nattetid hjälpte henne och hon tog sig hem relativt osedd. Men hon ville aldrig besöka staden igen.

Xi var den som vanligtvis tog Aurora när hon vaknade på nätterna. Decan drömde om äventyr med Haruka och Haruka drömde om äventyr i soppor.

Men Xi, han höll det lilla knytet i sin famn och sjöng vaggvisor hans mamma sjungit för honom. Hur trött och irriterad han en var när han vaknade så släppte det när han höll i Aurora.

Men Decan försökte verkligen sitt bästa. Xi hade gått upp flera gånger den natten så när Aurora vaknade och behövde tröstas var Decan där. Han betraktade sin familj.

Allt hade gått så fort, de hade inte känt varandra alls länge men nu hade de en familj. Det var en skrämmande men också underbar känsla. Känslorna han kände för Decan svalnade inte, de växte i takt med att Aurora växte. Han älskade att se deras drag i deras dotter.

Även om förändringen var jobbig för Decan och även Xi. Xi var inte riktigt van vid klimatet i landet och hade ibland svårt att första vad vissa sa men eftersom han hade en naturlig charm fungerade det mesta. Haruka däremot, stormtrivdes. Detta var ett land med rätt klimat. Det var svala vindar och en mjuk hetta istället för den torra hettan i Monte Vista.

Hon hade aldrig trivts riktigt i Monte Vista, hon befann sig där för att hon behövdes, inte för att hon ville.

Dagarna gick och hungern växte. Nästan all mat var slut och Decan fick en snilleblixt. Efter många år av att betrakta naturen visste hon hur man kunde hitta både det ena och det andra. Hon planterade lite frön hon hittat och hoppades att de skulle växa snabbt. Tillsammans med Xis sparsamhet behövde de aldrig svälta även om de var hungriga.

De åt en enkelsallad av grönsaker Decan funnit och Xi köpt på rea. De hade ätit sallad i flera dagar men ingen av dem klagade. De var trygga här, de hade tak över huvudet och de fanns något att äta. De visste att de kunde ha det värre.

-Xi, jag har tänkt på en sak.. sade Decan vid middagen och Xi tittade upp och lyssnade på henne.
-Jag behöver nog smälta in mer, de kommer hitta oss annars. Men jag vet inte hur. Jag är född sån här, men om jag inte smälter in mer så kan jag nog inte lämna hemmet alls.

Xi tittade på Decan och såg ledsen ut. Han visste att det hon sa var sant.
-Jag älskar dig för den du är, och jag blir arg på världen som hänger upp sig på att vi ibland ser olika ut.
-Du är bra. sa Decan. Det var en enkel mening men Xi visste att hon menade det, det var ord som värmde hans hjärta.
-Du är bäst. svarade han och höll hennes hand.

Ibland var de bara de nyblivna och förälskade paret de faktiskt var.

Bredvid dem hade Aurora somnat i sin stol, Xi var lite orolig över att hon sov mycket, men ho var ju en Tungsovare och bebis. Hon behöver väl all energi hon han behöva för att växa.

Dagen efter stod Decan och stirrade ut över havet och fick ännu en snilleblixt över hur hon kan tjäna pengar utan att jobba, vara ledig men enda bidrag med mat.

Hon ringde stadshuset.
-Behöver ni fiskare?
-Ja faktiskt! Det är ganska få egenföretagare som fokuserar på fiske så är du intresserad är det bara att komma och skriva på papperna med en gång!

Decan lade på luren och tänkte inte en tanke utan begav sig direkt mot staden.

Decan var så uppe i varv att hon inte tänkte på sekreterarens konstiga blickar på hennes öra och nos, det var inte förens när hon gått ut ur stadshuset och såg hur en pappa med barn stirrade på henne hon insåg att hon lämnat tomten.

Hon hade tur och såg en taxi som körde hem henne till tomten snabbt.

Xi var hemma med Aurora medan Decan bestämde sig för att utforska stranden bakom huset närmare. Hon blev förvånad när Haruka sa att hon inte ville följa med men kände att hon behövde komma ut lite så hon gav sig iväg ändå.

Hon hittade fina eldflugor som hon lekte lite med. Hon funderade på att fånga dem och sälja dem men de var så fina att hon kände att hon struntade i det.

Istället fiskade hon en lång stund och fick flera fiskar som hon tänkte sälja.  När hon blev kall och tänkte återvända hem såg hon flera träd och en planta i ena hörnet av stranden och upptäckte att det var limeträd och en vattenmelonplanta!

Hon skördade dem allihop och gick hem med stolta steg, nu hade de råd med både hyra OCH mat!

När Decan kom hem sov nästan hela familjen, men Haruka trippade upp för att se vem det var som kom.
-Där är du. Fångst?
Decan höll upp sin fångst av fiskar och frukt och Haruka skrattade sitt morrande skratt och högg lekfullt efter fisken.

När Decan packat ordning allt satte hon sig och borstade igenom Haruka något som de inte gjort på länge.

Det var trevligt för dem båda att ha en stund för sig själva, och det kändes nästan som om de var hemma i Monte Vista och allt var som vanligt.

-Du kommer vaka över Aurora nu va? sa Decan med lite sorg i rösten.
-Du är ingen valp längre. Måste ta hand om valpen.

Decan nickade. Hon förstod. Men det var inte roligt för det, hon hoppades bara att deras äventyr inte var över för alltid.

Dagen efter åkte Xi och Aurora in till staden för att sälja allt som Decan samlat in. Xi hade erbjudit sig att göra det och Decan var tacksam.

Hon såg när Haruka smög efter Xi och visste att hon kommer smyga sig efter taxin och ta en genväg in i stan för att sedan ta en omväg hem.

Det var så hon brukade göra.

Decan njöt av ensamheten. Hon gick in i badrummet och tog tag i en borste och borstade ner sitt stora hår. Det tog tid men tillslut lyckades hon få ordning på det hela.

Hon vek in öronen och flätade håret hårt och tog sedan fram en foundation som egentligen var Danielles men som hon råkat få med sig i flytten. Hon tog på ett tjockt lager och betraktade sig själv.

Hon såg så konstig ut. Som en helt annan person.
Bra.

Hon tänkte fortfarande låta håret och öronen vara fria hemma, men nu kan hon gå ut och känna sig säkrare.

Xi tappade hakan totalt när han kom hem och Decan skrattade åt hans min men skrattet tystnade när hon kände sig osäker.

-Gillar du det inte? frågade hon och tittade ner i golvet.
-Du är lika vacker som alltid! sa Xi och Decan började fnittra. Han stämde upp i sång och Decan lyssnade när hans fylliga mörka röst fyllde hemmet.

-Du måste inte göra det här, vi kan tvinga staden att vänja sig. sa Xi och den lättsamma stämningen gick över i en mer allvarsam.

-Jag vet, men jag vill. Vi har inte bara oss själva att tänka på. Decan tittade mot Haruka som åt ur sin matskål och tyckte att hon såg nöjd ut med vad hon sagt.

De unga föräldrarna höll varandra hårt och länge.

Vad gör man inte för familjen?

2.13 En helt ny start.

För att vara på den säkra sidan så åkte det med en taxi till änden av stan, Haruka satt längst fram och höll ställningarna. Chauffören verkade tycka att det var lite konstigt med en grävling i bilen men Xi gav honom lite extra dricks så han sa aldrig något.

De hoppade av i en skogsdunge och passade på att sträcka på benen, de hade en lång resa framför sig.
-Hej jag vill beställa en taxi från Monte Vista. Ja jag vet att det är långt, men vi betalar. Kontant. Okej, då ses vi om ett tag. Xi lade på luren och tog Aurora i sin famn.

-Kommer dem? frågade Decan
-Ja, de skulle skynda sig.

Stjärnorna stod högt på himlen när taxin kom. De gick alla in i bilen och Aurora och Xi somnade ganska snabbt.

Efter en stund somnade Haruka som låg i Decans knä också. Men Decan tittade ut och tog farväl av sin stad. Hon åkte över samma bra som Sophia gjorde när hon anlände till staden, levandes i en ful gammal husvagn.

Hennes syster och hennes familj skulle leva kvar här. Hon tänkte att Danielle utan tvekan skulle bli borgmästare i den här staden. David skulle säkert växa upp till att bli en fantastisk dansare, eller vad han ville göra.

Men hon skulle inte vara en del av det. En tår föll från hennes kind.

De tittade ut över Sunset Valley. Här skulle de slå sig ner. Aurora måste vara säker här, men för säkerhetens skull skulle de göra allt för att skydda henne.

De stod i skuld efter att ha tagit lån för att köpa tomten men med pengarna de hade lyckades de bygga en liten stuga. De hade inget annat än det absolut nödvändigaste och tapeterna släppte nästan från väggarna och golvet flisade sig, men det var ett hem.

Deras lilla hem.

De sov alla i samma rum, Aurora, Haruka, Decan och Xi. Det var ett mysigt och trevligt rum med mörka och jordnära färger. Aurora som spenderade den mesta av sin sovande verkade dock trivas i sin spjälsäng.

Haruka var mest där Aurora var och verkade nästan vaka över henne.

Kök, matsal, hall och vardagsrum, varför göra det svårt? Mycket smidigare att ha allt i ett och samma rum! Eller ja, det får fungera när man inte har råd med mer än det. De hade tur att hittade lite av möblerna begagnat, annars hade de nog aldrig kunnat köpa så mycket!

De har även, om ett ett väldigt spartanskt, badrum.

Men hur ska de överleva? Xi kan inte direkt återgå som sitt jobb som professor då han varken kände för det, hade möjlighet eller vågade. De hade bestämt sig att ha en total nystart så det skulle bli svårare att hitta dem.

Decan hade aldrig jobbat, vart skulle de få pengar ifrån?

2.12 Tvillingarna tar farväl.

Det var dags. De hade sålt alla Deacans saker, till och med skatterna hon fann i Shang Simala. Innan där splittade det på de pengar som fanns i hushållet så när Decan flyttar så har hon 10.000 simdaler. Det är mer pengar än vad hon någonsin sett. 

Xi hade köpt tomten på lån, så det väntades en räkning ganska snart, men de hoppades att de hade råd att betala den ganska snabbt (1.300 simdaler)

Hon stod och samlade in sina betyg och tavlor. 

"Den som minst troligt lämnar hemmet". Decan kunde inte låta bli att skratta. De hade haft rätt under andra omständigheter, men nu lämnar hon hemmet, med råge.

De samlades utanför för att ta farväl. Danielle suckade när det började regna och Siri fällde upp ett paraply men Decan som älskade regn och vatten log. Hon såg det som ett bra tecken. Det var sent, de hoppades att de kunde flytta mer obemärkt på natten och lite oväder hjälper bara till ytterligare.

De sade farväl ganska stelt och sakligt. Som om de skulle ses igen om ett litet tag. Men i luften hänge en känsla av sorg, Siri försökte hela tiden le men hade tårar i ögonen. Danielle sa först hejdå till Xi och främst Aurora medan Siri och Decan sa farväl.

-Du tar hand om dig nu va? Och skriv, om du kan. Men inte om det inte känns säkert. Har du mackor med dig? Och glöm inte...
-Det är okej. Tack, du behöver inte alltid tänka på allt. Ta hand om dig nu, lycka till med studierna.

Siri suckade och tårarna svämmade över när hon kramade Decan hårt.

Decan har alltid otur, och som om idag inte var en dag jobbigt nog så slog åskan ner, inte bredvid eller i Siris paraply utan rakt i henne.

-Vad!? Alla stirrade chockat på henne tills det insåg att hon var okej började alla skratta.
-Jag ska bara, duscha av mig snabbt, ge mig en minut. sa Decan och sprang in igen.

Xi passade på att prata extra med Danielle.
-Jag ville bara säga att, du är hennes gudmor, eller ja. Ni båda är det. sa Xi och log mot Siri. Detta var tydligen droppen och Siri brast i gråt på riktigt och gick in i huset.

-Tack, vi uppskattar det verkligen. Du håller ett öga på henne va?
-Aurora?
-Decan.
Xi skrattade,
-Jag förstod det, ja det kommer jag göra. Jag vet att hon är som hon är. Men det är viktigt för henne att känna sig fri och jag har inga problem med att vara hemma med Aurora och så, det löser sig. Det lovar jag.

Danielle kramade hans axel och gav sedan honom och Aurora en sista kram.

Taxin hade kommit och eftersom Decan nu var klar gick han i förväg med Haruka och Aurora och lät tvillingarna ta farväl ifred.

-Ta hand om dig.
-Ja, du med.
-Jag menar det Decan, du kan inte bara sticka iväg så där igen, tänk på din dotter.
-Förlåt för det Danni.

Danielle suckade lite irriterat men kramade sin syster stelt, men snart slappnade de båda av och höll varandra hårt.
-Jag kommer sakna dig.
-Jag kommer sakna dig med Decan, förlåt för allt.

De stod där ett tag, i varandras famn. Som när de var små.

Decan gick in i taxin och Danielle tittade efter dem och Decan lade handen mot fönstret och Danielle vinkade.

När taxin körde iväg tittade Decan på sitt barndomshem för, kanske sista gången. Danielle vände sig om och gick mot huset, hon gick in till sin familj, som nu krympt rejält i storlek.

2.11 Barn och post på väg!

Xi Yuan, Decans pojkvän har varit med ett tag, men eftersom de ofta pratar ensamma så har det inte framgått så mycket om honom som person.

Han är uppvuxen i Shang Simla med sina föräldrar och en lillebror. När Xi blev gammal nog flyttade hans föräldrar ut och han bodde ensam med sin lillebror tills att han gifte sig. Han bror flyttade ut till ett litet hus medan han bodde kvar i föräldrarhemmet.

Xi jobbar som professor i historia på stadens museum och jobbar delvis med att hitta och värdera artefakter i området. Han har stora kunskaper om kampsport och mediterar gärna. Han är lugn och stillsam som person och gillar att prata.

Han och hans bror har glidit ifrån varandra men när han flyttade gav han huset till honom och hans fru för att följa Decan och deras barn.

Egenskaper:

• Modig
• Flörtig
• Händig
• Atletisk
• Sparsam

Favoriter: Fransk musik, Karlssonbonara, svart.

Xi hade bara stannat en dag när det helt plötsligt var dags, Decan var på väg för att äta frukost när det hände och Danielle och David hade precis åkt iväg. Siri försökte var lugn men försökte övertyga Decan att åka till sjukhuset.

-Vi måste åka, ingen föder hemma nu för tiden!

-Jag kan inte! Vem vet vem som kommer vara där! De kan ta barnet ifrån oss.

-Men tänk om något händer!

Xi försökte vara lugn men, ja, det gick inte så bra. Han var alldeles för uppstressad och hoppade mest omkring.

Som tur var gick allt bra och strax höll Decan sin dotter i sina händer. Hon kände kärlek inför sitt barn, men kände sig inte som en moder. 

-Aurora, ska hon heta. sa Decan. Hon var inte säker på vart hon hört namnet men tyckte att det passade.

Auroras egenskaper:

• Tungsovare
• Älskar Naturen

En förlossning är ansträngande för kroppen så hon gav snabbt Aurora till Xi som höll henne nära sig. Hon var precis på att börja gråta när Xi lade henne i sin famn och själv en vaggvisa hans mamma sjöng för honom när han var liten.

Aurora tystnade och tittade på honom. Xi kände en värme i kroppen han aldrig känt förut. Han kände hur han skulle göra allt i världen för att skydda henne. 

Han kunde inte låta bli att tänka på den där förbannelsen, men det var säkert inte sant. Det var ju ingen som visste eftersom alla barn som fötts efter den kastades var pojkar, men han brukade inte tro på sånt.

Senare på eftermiddagen klev Decan upp, hon smög ut i köket och drack direkt från juicepaketet och tittade ut igenom fönstret. Allt såg ut som vanligt tills....

De hade fått post.
Hon hade en känsla av att det var viktigt.

De hade alla kommit överrens över att hon skulle hålla sig inne tills de bestämt sig hur de skulle göra men nu struntade hon i det. Hon tittade sig snabbt omkring och sprang ut till brevlådan.

Bland posten fanns ett kuvert med hennes namn på, hon kände att det var något där i men kunde inte lista ut var det var men så fort hon sprungit in slet hon upp det och fann ett foto med adress. Hon förstod med en gång.

Det var detta hennes mamma pratade om.

Xi som satt och mediterade i rummet där Aurora sov hörde först inte när hon ropade på honom men ryckte till när hon höjde rösten.

-Oj, jag var visst långt borta. Har det hänt något?

Decan räckte fram kortet och han stirrade förvirrat på det.

-Vad... vad är det? Jag förstår inte?

Decan förklarade sin plan, och berättade om hur den ursprungligen kom från hennes mamma och hur utomjordingen Goel också var med på det hela.

Xi nickade.

-Det är enda sättet va?

-Jag tror det. på så sätt kan vi alla vara trygga...

När Danielle kom hem satte de sig alla vid bordet. David var på baletträningen men det var lika bra. De kom snabbt överens om att det var enklare att förklara för honom i efterhand.

Danielle och Siri avbröt inte när Decan berättade hur deras mamma sagt att hon fixat allt och att svaret skulle komma på posten.

-Vad kom på posten? frågade Danielle stelt. Hon gillade inte vart samtalet ledde.

Decan lade fram fotografiet som visade en vacker men nedgången tomt i en stad långt, långt borta.

Danielle tog upp och tittade på kortet.
Siri grät.
Danielle klappade henne på axeln.

-Finns det inget annat sätt? frågade hon men hon visste svaret. Hon frågade inte vad staden hette eftersom de visste att ju mer de visste ju sämre hade det varit.

-Kommer vi aldrig ses igen efter detta? frågade Danielle när de hade lämnat bordet och tvillingarna var ensamma.
-Jag hoppas det.
-Jag med, jag kommer sakna dig.

De omslöt varandra i en kram innan de gick åt olika håll. Det var saker som behövdes förbereddas inför flytten.

Fotografiet som kom med brevet:
På baksidan står det:

"Här är tomten, ni får den billigt då den stått tom länge. 
Släng eller sälj skräpet."

2.10 Till världens ände.

Hösten var här. Haruka var inte den enda som var överlycklig, Siri älskade också hösten. Danielle älskade Siri, så var glad bara hon var glad och Decan brydde sig inte särskilt mycket om årstider. Det var positivt att det inte var lika kvavt, men det var allt. 

Siri och Danielle var inte bara lyckliga över hösten, utan även för att David var hos dem. David var lite blyg och stel i början men slappnade av ganska snabbt och var som barn är mest. Lekandes, skrattandes och överallt hela tiden!

Här är David i sitt nya rum! (Sophias gamla)

David tyckte att skolan var okej, men tyckte läxorna var tråkiga. Siri brukade sitta med honom så att de blev gjorda. 

De upptäckte snart att det gick bättre att göra läxorna utomhus än inomhus, kanske för att man kom ifrån den tråkigamiljön. Siri som själv älskade att dansa var glad att David också gjorde det. Hon hade själv aldrig dansat balett men tyckte det var kul att titta på honom när han tränade och försökte göra samma sak som honom.

Mycket var frid och fröjd, men inte allt.

Decan spenderade mycket tid i sitt rum. Hon mådde inte bra, varken psykiskt eller fysiskt.

En kväll gick Danielle in för att väcka Decan för det var dags för middag. Hon kom in precis när Decan var på väg upp men stannar och blir stel i kroppen.

-Decan vi ska äta n....

Hon stirrade ut igenom fönstret och såg en man där. När han såg att han var betraktat stack han snabbt därifrån. 

-Vad sjutton var det? sa Decan och Danielle ställde sig beskyddande framför sin syster medan hon spanade ut igenom fönstret.

-Jag vet inte, men han stirrade på det, ska vi ringa polisen?

Decan skakade på huvudet. Det var inte första gången någon spanat på henne. 

-Jag tror de vet.

-Vet vad? frågade Danielle och tittade sedan förskräckt på hennes mage.

Hon bet sig i läppen och man såg hur hon tänkte så det knakade. Decan betraktade och kände att hon verkligen tyckte om sin syster egentligen. De var bara alldeles för olika. Men, hon var den smartaste person Decan kände.

-Jag vet inte vad vi ska göra, men vi måste komma på något snart. Så fort barnet är fött är ni båda i fara, om inte innan där.

Decan åt med familjen och Siri sa inget om att hon var distraherad utan bara tittade på Danielle som gav henne en blick som sa "vi tar det sedan" och sedan skötte hon och David samtalet.
Danielle var väldigt intresserad av allt vad David sa. Hon dyrkade honom. Decan visste inte att Danielle tyckte om barn men nu var det väldigt tydligt.

Decan kände hur magen knöt sig.
Hon gillade inte barn.
Hon förstod inte hur man skulle bete sig eller vad de ville ha.

När hon ätit klart ringde hon Xi, hon var tvungen att berätta nu. Magen hade svällt ytterligare och det gick inte längre att dölja.

Om "de" nu var henne på spåren så var hon tvungen att göra något åt det. Xi var en bra person, när Decan sa att de var tvunga att prata tog han sig tid även om det var en hel tidszon emellan dem. När hon sa att det var viktigt lovade han att komma om några dagar, så fort jobbet tillät.

Decan som inte kunde få ro gick ut. Hon vågade inte lämna tomten men kände sig instängd inomhus.

Hon vandrade runt på tomtet när hon såg ett ljus och hörde ett konstigt ljud. Ett susande. Det lät bekant men hon förstod inte varför. Hon kunde verkligen inte placera ljudet, det lät nästan som en tekokare.

Hon gick runt huset och såg en konstig farkost, och.... en utomjording.

Hon har träffat utomjordingar förr, var det samma kvinna som hennes mamma kände? Kvinnan såg henne inte, utan fällde bara upp ett paraply och började utforska tomten.

Decan smög på kvinnan, och hörde hur Haruka i sin tur smög på henne. Haruka lämnade inte Decan sida för en sekund.

Kvinnan gick bakom hörnet men stannade sedan och sa:

-Jag vet att du är där. 

Rösten lät ihålig och annorlunda, men den lät inte arg.

-Förlåt, jag.. Vad gör du här? 

-Jag letar efter dig. Jag antar att din moder berättat om din bakgrund?

Hon var väldigt rakt på sak, men det var något Decan gillade. Hon hade aldrig förstått varför man skulle gå som katt runt het gröt.

-Ja, och nu har det skett. Det som inte skulle kunna ske.

-Vi vet. Men vi är inte dem enda. 

-Vad ska jag göra? Jag vill inte att barnet ska komma till skada, och jag vill verkligen inte utsätta min syster och hennes familj för skada. Kan du hjälpa mig? 

-Ja det kan jag.

-Men hur? Vad ska jag göra?

-Försvinna.

Decan tystnade och stirrade på kvinnan. Vad menade hon? Hur skulle hon... 

-Om jag lämnar staden kommer de söka efter mig, men kommer de lämna Danielle och hennes familj i fred? 

-Vi kommer självfallet hålla ett öga på dem. 

Decan skakade hennes hand och log.

-Tack, jag är tacksam men.. Hur ska jag försvinna? 

-Det får du fixa själv, men vi kommer sopa undan dina spår så de inte finner er.

 Samtalet började ta slut och kvinnans farkost kom tillbaka och Decan förstod att det började bli dags att ta farväl.

-Vad heter du? frågade hon

-Goel. Hon sträckte fram sin hand igen och skakade den. Sedan gick hon mot farkosten. 

-Vilka är "dem" förresten? ropade Decan efter henne.

Goel stannade upp en sekund och vände sig om.

-Dåliga personer. Mer svar än så fick hon inte.

Decan gick in och bytte om. Hennes kläder var dyngsura eftersom det hade regnat medan hon samtalat med Goel. Hon tänkte gå och lägga sig när hon såg en skugga i köket. Nej, det var inte en skugga, det var ett ljus?

Hon gick dit och såg en ande.

Hon var inte helt ovan vid andar. Hon hade hängt mycket på kyrkogården och sett många på avstånd eller när de spökade i föremål. Men aldrig så här nära.

Det var hennes mamma.

Hon sprang fram och kände hur ögonen tårades. Hon började berätta allt som hänt men var inte säker på om hennes mammas ande förstod. Andar var bara en vag avbild av den levande människan.

Sophia tröstade och lugnade henne men kommenterade inget över allt hon berättade.

-Mamma, vad ska jag göra? Goel sa att jag måste försvinna, men jag vet inte hur, jag vet inte vart.

-Jag har fixat allt. Jag har fixat allt. Vänta på posten. Sophias röst lät avlägsen.

-Vad menar du? Jag förstår inte...

-Vänta på posten. Där kommer svar.

Solen började stiga och Decan förstod att tiden snart var ute.

Sophia lade handen på Decans kind och tittade på henne.

-Jag kommer alltid vaka över er.

Sedan lade hon handen på Decans mage och viskade till barnet. Decan log, hon kände hur mycket hon saknade sin mamma och förbannade hennes död. Men nu kände hon sig ändå lugnad av att få träffa i alla fall hennes ande.

Sophia försvann i ett dis.

Decan tog ett djupt andetag.

Vad som en måste göras, måste göras. Hon var tvungen att skydda sin familj. Hela sin familj.

På andra sidan världen satt Xi i sin trädgård.

Han mediterade.

Han hade kommit till insikten att han var tvungen att lämna denna platsen, och han kommer aldrig komma tillbaka. Han bara kände det på sig. 

Han hade packat sin väska lätt och skänkt bort sina ägodelar. Huset som gått i arv, fick hans bror. De var bra vänner men hade glidit ifrån varandra det senare åren.

Det var dags. Han skulle vidare.

Kvällen efter där var han framme vid Decans hem.

Han såg henne bakifrån och tittade med ett leende på hennes stora hår.

Han gick fram emot henne, eftersom det snöat under dagen hörde hon hans steg och vände sig om. Han tappade hakan när han fick syn på henne.

På hennes mage.

Han släppte väskan och Decan tittade skamset ner i marken.

Han lyfte upp hennes haka och tog henne i sin famn. 

-Var inte ledsen, jag fixar allt som behöver göras, vi kommer bli en lycklig familj!

-Hade du lämnat allt om jag bett dig om det? Flytta till en annan plats och bara börjat om, utan att fråga varför?

Han tittade djupt in i hennes ögon.

-Jag har redan lämnat allt. Jag följer dig till världens ände.

Hans blick for till magen och han lade sin hand på magen,

-Er. Jag följer er till världens ände.