1.11 Livet som småbarnsförälder.

Likt de alla småbarnsföräldrar vande Sophia sig med att snabbt vakna om någon om tvillingarna var vakna. Det ledde ofta till att hon fick sova i korta intervaller men hon skulle aldrig byta bort det.

Snart skulle hon vara tillbaka på jobbet igen, och hon hade varit i kontakt med en som skulle sitta barnvakt åt henne men hon hade helst velat stanna hemma. Men hon behövde pengarna. Hon ville att barnen skulle få växa upp i ett fint hus.

¨
Danielle var duktig, snabblärd och högljudd. Hon tyckte om att få all uppmärksamhet och fick hon inte det, så såg hon till att hon fick det. Barnens tillväxt hade börjat avstanna något så att de nu växte i en takt som var mer normal.

Danielle var väldigt snabb på att lära sig att använda pottan, vilket var skönt så att Sophia slapp lägga ut lika mycket pengar på blöjor.

Decan var inte lika snabblärd som Danielle och kunde få problem med även enkla saker som byggklossar. Detta ledde snabbt till att hon blev arg och gav ifrån sig ett morrliknande ljud. Men hon var aldrig högljudd som sin syster.

Om frustrationen blev förstår började hon tyst snyfta och sökte sig till sin mamma. Men annars höll hon sig gärna lite för sig själv. Danielle försökte hela tiden vara si samma rum som sin mamma medan Decan kunde vandra iväg.

Danielle var extra förtjust att leka med den lilla xylofonen. Även om hon i mellan åt mest tuggade på klubban. Men det var inte lätt med växande tänder och även om Sophia försökte få henne att sluta så åkte klubban in i munnen så fort Danielle var själv.

Sophia märkte också att Danielle var väldigt duktig på att spela xylofonen, det verkade som hon tidigt utvecklat ett bra gehör.

Sophia var glad att se att tvillingarna spenderade en del tid med varandra. Hon kunde inte låta bli att oroa sig över att Decan hela tiden drog sig undan.

Hon visste själv vad utanförskap kan leda till och ville inte att det skulle drabba Decan, även om Decan inte verkade vantrivas med att vara själv.

Danielle verkade ha ett bra inflytande på Decan som visade henne små knep när Decan behövde hjälp. Sophia hade pratat med Sara om detta, som sa att det var bättre om de lärde varandra än att hon gick in och hjälpte till. Decan tog bara lite extra tid på sig, det var inte mer med det.

Decan och Danielle verkade även börja utveckla ett tvillingspråk och tjattrade glatt med varandra, men Sophia hade läst att det inte var ovanligt och inte heller något att oroa sig för.

Men allt var inte frid och fröjd hos familjen Mwari, eftersom Sophia inte hade råd med att köpa annat än det billigaste av allting gick allting sönder hela tiden. Det positiva var att Sophia upptäckte att hon blivit duktigt på att laga saker! Men detta var en av anledningarna till att hon behövde komma tillbaka till jobbet.

Hon ville ha ett hem där saker fungerade.

Även om det tog lite extra tid började Decan också förstå grejen med pottan vilket gjorde Sophia väldigt stolt. Hon kände att hon hade två olika typer av stolthet för sina barn.

Hon hade en ständig stolthet över Danielle som verkade lyckas med allt hon försökte sig på, och hade en känsla att hon skulle kunna bli vad hon ville.

Och för Decan blev hon stolt för varje gång Decan lyckades. Hon hade en känsla av att Decan kommer lyckas lika bra som Danielle bara att det kanske tog lite extra tid, och att hon skulle få hitta sin egen väg dit.

Decan är verkligen en ursöt liten unge.

Danielle var överlag lätt att hålla reda på. Hon hade inga större problem med att sitta i sin spjälsäng och leka med sin nalle.

1.10 Är allt som det ska med tvillingarna?

Pengarna Sophia vunnit och sparat ihop försvann snabbt när hon byggde ut huset. Hon ville att tvillingarna skulle få ett eget rum. Hon hade även tankar på att bygga ut huset ytterligare i framtiden, därav den konstiga formen på huset.

Vill du se mer bilder på huset kolla HÄR!

Sophia som hela tiden ville hålla sin stil uppdaterad (läs mer om det här!) tyckte det var underbart skönt att komma ur mammakläderna och in i sina vanliga kläder.

Eftersom det var vår valde hon kläder som var lite svalare men ändå fungerade både i regn och solsken.

Hon valde också att låta håret vara utsläppt. Det var ovant att ha det utsläppt men hon trivdes väldigt bra med det, det var skönt att slippa kamma ner det hela tiden.

De första dagarna var väldigt påfrestande och händelselösa för Sophia. Hon försökte sova, äta och duscha i barnens sovpauser men de var inte långa.

Danielle var ganska högljudd av sig och ville ständigt ha uppmärksamhet. Decan skrek aldrig, utan gnällde istället. Hon verkade inte alls vilja ha lika mycket uppmärksamhet som Danielle men åt lika mycket som sin syster.

Och de åt MYCKET.

Sophia och Danielle. 

Sophia som var yngst i sin familj hade inte mycket erfarenhet om barn, så hon pratade mycket med både Giovanna och Sara.

Giovanna berättade om alla småtrix som är bra att veta som förälder. Att man ska försöka mata barnen samtidigt så att de sover ungefär samtidigt och liknande. Dock tyckte Giovanna också att mängden mat barnen åt var väldigt mycket. Samt takten de växte i.

Sara var väldigt intresserad av det hela och lyssnade noggrant till vad Sophia berättade.

-Men ska de verkligen växa så här fort?
-Sophia, dessa barnen är... speciella. Jag har pratat med vår... gemensamma vän, som säger att det kommer att avta. Det verkar som om han sett detta förut. 

Sophia kunde ändå inte låta bli att vara orolig för sina barn.

Trots att barnen kanske var speciella så var inte livet som ensamstående småbarnsförälder det. Sophia upplevde samma saker som många andra föräldrar gör. Stress, sömnsvårigheter och snabba duschar.

Sophia levde i stort sett bara på snabbmat och tupplurar.

En dag kom Jeremiah på besök.

-Kom igen, vad sägs som en snabb liten dejt? Du kan ringa efter barnvakt.
-Jeremiah, jag har sagt nej. Jag vill inte lämna mina barn till någon främling för att jag ska smita iväg för lite nöjes skull.

Jeremiah såg irriterad ut, hans charm var som bortblåst när han var irriterad men Sophia förstod det hela. Han verkade uppriktigt vilja vara med henne.

Men hon kunde inte. Speciellt inte nu.

-Jeremiah jag... Vi måste prata om det här. Jag tycker om dig, du är väldigt trevlig och så men jag kan inte göra det här just nu. Det fungerar bara inte. Mina barn behöver mig och jag vill att de ska ha det så bra som bara möjligt.

Jeremiah tittade ner i golvet. Han såg lite sårad ut, men han log när han mötte hennes blick igen.

-Jag förstår det Sophia. Jag tycker vara det är tråkigt. Jag tycker om det men vet inte om jag vill gå runt och vänta på dig för alltid.

-Det förstår jag, och jag ber dig inte att vänta på mig. Ut i världen! Träffa nya människor och ha kul, men jag måste göra det här.

Ett par dagar senare...

Eftersom omständigheterna var som de var så var det svårt att avgöra hur de skulle fira tvillingarnas födelsedag. Sophia hade bjudit hem Sara dagen innan som hade undersökt barnen och sagt att de skulle växa upp vilken dag som helst.

Så Sophia tänkte att det vara bara att köra på. Hon visste att folk skulle undra varför barnen växte så fort, vad Decan hade för fläck på näsan samt den stora frågan. VEM var fadern?

Men Sophia ville att barnen skulle få så normal uppväxt som vanligt.

Hon bjöd sina arbetskamrater, Sara, Jeremiah och några av sina stamkunder.

Sophia var orolig att ingen skulle komma men det kom ganska många! Och som tur var kom alla väldigt bra överens så det var ingen som frågade om barnens ursprung eller tidiga födelsedag.

Sophia var ändå glad att Sara skulle vara där. Barnen var ju nästintill som vilket barns om helst, men Sara såg ändå spänt på när de skulle växa upp.

Man visste ju aldrig.

 Först ut var Decan som var äldst. Hon har rött i håret som hela tiden verkade bli ljusare, ljusa ögon och något slags födelsemärke på näsan som påminde något om en nos. Men det kunde väl inte bara möjligt?

Barnens hår växte också väldigt fort, så Sophia såg till att fläta det så att de inte fastande överallt.

Decans egenskaper:
Ensamvarg
Klumpig

Favoriter:
R&B, Masala-curry och Svart.

Danielle var lik sin syster, men ännu mer lik sin mamma. Hon var mörkare än sin syster och hade sim mammas hårfärg (i alla fall den naturliga, Sophia var ju inte riktigt så ljushårig naturligt) och ögonfärg.

Danielle hade en förmåga att få allas uppmärksamhet bara genom att vara i ett rum. Decan verkade ta tillvara på detta som höll sig undan.

Danielles egenskaper:
Vänlig
God

Danielles favoriter:
Vissångare,  varmkorv och brun.

1.9 En kaotisk tid.

Sophia var hemma från jobbet eftersom hon fortfarande mådde dåligt. Hon spydde flera gånger per dag och var allmänt yr och sliten.

Hade hon vetat om det var bra eller dåligt så hade det känts enklare, men som tur var kom svaret     snabbare än vad hon kunnat tro.

Efter hon spenderat en långstund i badrummet somnade hon och sov länge, när hon vaknade kände hon sig annorlunda.

När hon reste sig upp förstod hon varför. Hon lät handen glida över magen och kände en bula. Hon var medveten om att det hade kunnat vara något annat. Att experimentet hade kunnat gått snett, men hon visste. Hon visste att hon var gravid. Hon kände det på sig.

Hon smekte magen och log för sig själv.

-Vem du än är, så ska jag göra allt för att göra dig lycklig.

Hon kände att hennes rygg värkte av magen, något som gjorde henne något konfunderad. Var inte magen lite stor? Det gick väldigt snabbt. Hon tänkte att en varm dusch kanske skulle få smärtan att lätta lite.

Hon stod i badrummet och kramade vatten ur håret när hon hörde något.

-Hallå? Är det någon där?

Hon hörde att det var någon som rotade om kring i hennes hem men då greps Sophia av en känsla hon inte känt förut. Det var en rädsla, och inte bara för sin egen skull, utan för barnet i hennes mage.

Hon stannade kvar i badrummet och kom på vad hon kunde göra, hon hade sin mobil i kläderna som låg på toalettstolen och ringde efter polis.

-Hallå? Jag behöver polis det är någon i mitt hem!

- Vi skickar en bil på en gång, är du i fara?

-Nej jag har låst in mig i badrummet.

- Bra, stanna där tills polisen kommer, kan du ge mig din adress?

Sophia gav adressen och öppnade inte dörren fören hon hörde sirener.

När hon kom ut såg hon att dörren var uppbruten och att hennes nya tv saknades. Hon kände sig förkrossad, men rädslan släppte när polisen kom in i hennes hem.

-Är rånaren kvar här? Jag såg spår utanför, som gick både till och från huset.

-Nej, tror rånaren är borta... med min tv.

Polisen tittade medlidsamt på Sophia.

-Jag är ledsen att jag inte kom fram i tid, men jag ska göra mitt bästa att ta fast rånaren. Det kanske är en klen tröst men jag kan fixa dörren åt dig, nytt lås och sådär?

-Åh, tack. Annars kommer jag aldrig våga sova igen.

Men Sophia somnade så fort polisen lämnat huset. Hon sov väldigt mycket och tänkte att det var bäst att träffa Sara och få en undersökning. Så att allt stod rätt till med barnet.

När hon vaknade var  hon dock väldigt förvirrad, för även om hon hade sovit, så hade hon sovit oroligt. Ett tu tre så inser hon att spisen står i lågor.

-Du måste SKÄMTA med med mig?! Sophia sprang ut ur huset och ringde brandkåren som kom inom några minuter.

Hon kunde inte låta bli att följa efter den kvinnliga brandmannen och få panik över elden, ett väldigt dåligt val även om man inte är gravid.

-Det är ingen fara, dock är både handfatet och spisen förstörda, men du får 140 kr i från försäkringen.

-Men, det täcker inte ens handfatet.

-Jag är ledsen, var försiktig i framtiden. Du borde införskaffa en brandvarnare, speciellt om du kommer få barn.

Sophia nickade. Denna dagen började inte bra alls. När hon öppnade kylskåpet igen var det helt tomt. Hon hade använt det sista för att göra frukost som nu var en ångande hög.

Ringde Sara, åkte till affären på vägen.

köpte lott, för varför inte.

Inne på sjukhuset.
Sara säger: magen växer väldigt fort, men ja du är gravid.

mycket vila och mycket mat. sparsam träning är alltid hälsosamt.

Sophia vann på lotto! 1000 simdaler, perfekt till att bygga ut huset så att barnet får ett eget rum.

 Sophia dansar en glädje dans!

 Sophia lyssnade på Sara och spenderade sin lediga tid med att träna lite. hjläpsamt mot ryggsmärtan.

 efter ett par dagar av att sitta hemma så blev Sophia uttråkad.

-Men Sophia hej! Vilken mage! Tvillingar eller?
-Nej jag tror inte det? de såg bara ett barn på ultraljudet!

Det var härligt att träffa Giovanna igen, och de fick sig många goda skratt innan Giovanna behövde återgå till jobbet.

-Är det okej om jag hoppar in lite? Så trött på att sitta hemma.

-Ja visst, ta nästa kund bara, men överansträng dig inte! Annars kanske jag får köra dig till sjukhus denna gången!

 Sophia trivdes att vara tillbaka på jobbet, det var trevligt att hjälpa kunder. För att ha simfötter istället för skor mitt i vintern? Ingen bra ide.

Sophia kom hem och åt kvällsmat när värkarna kom.

Men det är alldeles för tidigt?

När hon såg på magen var den gigantisk, när hände detta?

Sophia ringde Sara som sa åt henne att komma in, hon väntade på henne i ett speciellt rum.

Sophia tog en taxi in som körde i ilfart till sjukhuset. Sara mötte henne med en rullstol och körde in henne i ett rum som låg väldigt långt in i sjukhuset.

Där inne stod den gröna mannen med ett anteckningsblock.

-Vad gör han här!? Sophia kände sig inte trygg med att han var där.

-Det är ingen fara, han är en del av experimentet, han ska bara anteckna det hela.

Förlossningen tog lång tid, det tog nästan ett dygn innan den verkligen kom igång. Sophia mindes inte mycket alls.

Men kom ut med inte bara ett barn utan två små barn.
Två döttrar.

Sophia var överväldigad när hon såg dem.

Hon lät doktorn och den andra... doktorn? döpa det första barnet som tack. Det var den gröne mannen som svarade.
-Decan. Hon kommer bli speciell. Konstigt ögonfärg. Konstig hela hon.

Den andra dottern såg ut som en kopia av Sophia. Sophia valde att döpa henne till Danielle, som var ett namn hon alltid tyckt om. Danielle var trevlig och mysig och gnällde en del. Men inte Decan. Decan var helt tyst.

1.8 Att dela med sig av hemligheter.

Sophia vaknade några timmar senare av att det knackade på dörren.
Hon satte sig mödosamt upp och reste sig upp genom att luta sig emot sängen. Det tog ett par ögonblick innan hon insåg vad hon gjorde på golvet.

Men så kände hon den vidriga smaken i munnen.

Hon mådde väldigt illa, men det var inte konstigt med all den smörjan hon drack tidigare. Hon förstod först inte var det var hon vaknade av, fören hon hörde att det knackade igen.

När hon öppnade dörren stod Jeremiah där.

Sophia kunde inte låta bli att skratta, vem skulle annars ringa på hennes dörr mitt i natten!

-Vad gör du här?

-Jaså, det är så man hälsar en gäst? Jeremiah log ett leende som fick Sophia att känna sig svag i knäna.

-Är det så här man hälsar en värd? 

-Jag är ledsen Sophia, jag vet att det är sent. Men jag har jobbat hela kvällen och hade vägarna förbi när jag skulle släppa av en jobbarkompis så jag kunde inte låta bli. Det är något med dig som fascinerar mig. 

-Hörru, ta det lugnt nu. Sophia tyckte onekligen att Jeremiah var attraktiv, men hon ville inte ha något seriöst. Om hon ens ville ha något alls.

-Det kommer ljusna snart. Om du inte vill bjuda in mig, så kan du väl åtminstonde kolla på de sista stjärnorna med mig en stund innan du går in?

Sophia tvekade. Mest för att hon inte ville ge honom några förhoppningar, men det hade varit trevligt med sällskap.

Sophia satte sig på marken och drog med sig Jeremiah ner.

De började prata och snart satt Jeremiah tyst medan Sophia berättade allt om hennes jobb och hem. Men när Jeremia lutade sig fram så reste hon sig snabbt.

-Du måste gå nu. sa Sophia och undvek hans blick.

-Varför? Jag trodde vi hade det trevligt? Det känns som om du döljer något för mig.

-Om så är fallet så är det min rätt, jag har ingen skyldighet gentemot dig. Sophia var arg på sig själv. Hon hade inte tid med sånt här just nu. 

-Du vet att ibland är det skönare att dela en börda med någon annan. sa Jeremiah och tittade på henne med de där gröna ögonen som hon hade svårt att säga nej till.

-Jag förstår inte varför du pressar mig så här Jeremiah! Vi känner inte ens varandra.

-Förlåt, jag kanske bara ville lära känna dig. 

-Ja, men här då. Jag är inte född Sophia. Jag är född Lamar! Jag föddes som MAN. Är du nöjd nu? Ska du inte sprida runt det så att alla i staden får veta det!? Sophia var ursinnig. Men kanske inte egentligen på Jeremiah, mer på allt annat i världen som var orättvist.

Jeremiah tappade hakan och vände sig ifrån henne och började gå. Sophia kände hur hennes hjärta gick i bitar. Nu skulle alla få veta. Varför kunde folk inte sluta hänga upp sig på biologiskt kön? Vad spelade det för roll att hon var FÖDD i en annan kropp?

Jermiah stannade.

Han vände sig om och gick emot henne.

-Du gör mig ledsen när du säger så. Varför skulle jag berätta för folk? Varför skulle jag ens bry mig? Du är uppenbarligen inte intresserad av något seriöst just nu, och ärligt talat, är jag nog inte heller det. Kan vi inte bara ha trevligt och njuta av varandras sällskap?

Jeremiah kramade henne och då kände hon hur kall han var. Helt igenom frusen och blöt av snön som smält på hans kläder.

-Men du är kall och blöt! Vill du låna min dusch?

Jeremiah tackade gladligen ja till duscherbjudandet och hoppade in i duschen så snabbt att Sophia inte ens han ge honom en handduk.

Dörren var öppen så hon öppnade den.

-Jag lägger handduk här, okej?

Han verkade inte höra.

-Hallå? hon tog ett steg in i badrummet..

-Hör du mig?

Hon tog ett par steg in till... och snart var hon indragen i duschen. Det var underbart varmt och hon skrattade högt åt att hennes kläder blev genomvåta. Vad spelade det för roll nu?

Den natten sov Sophia tungt. Hon vaknade och kände sig lyckligare än på länge. Jeremiah hade ätit lite frukost med henne hade han åkt hem och Sophia hade gått och lagt sig.

När hon dagen efter (eller ja, ett par timmar senare) så satte hon på tvn och njöt av att kunna ligga i sängen och titta på tv. Det var riktigt lyxigt!

Dock hade hon inte all tid i världen, hon hade en stamkund som hon skulle ta hand om lite senare.

Sophia är så himla söt, en av mina favoritsimmar alltså.

 När hon senare var hos kunden kom illamåendet tillbaka igen. Hon ursäktade sig och sprang till kundens badrum och försökte att ta djupa andetag för att få illamåendet att gå över.

Men det fungerade inte och hon spydde. Hon mådde inte alls som hon skulle. Det måste betyda att det slog slint.

Experimentet fungerade inte.

Eller?

1.7 En chansning som kan kosta liv.

Sophia njöt av snön. Vilket var tur för medan hon väntade på att dagens första kund skulle öppna dörren så byggde hon en snögubbe. Hon han inte så långt och när kunden öppnade dörren insåg hon vad hon gjort. Påbörjat en snögubbe på någon annans veranda.

Som tur vad skrattade kunden bara lite och Sophia påbörjade med dagens jobb.

Tre olika typer av badkläder ville kunden ha, så där lagom mitt i vintern kan man ju tycka!

Strax innan Sophia ska ge sig iväg till nästa kund ringer telefonen och hon var säker på att det var Giovanna som skulle be henne ta sig an en extra kund men blev förvånad när det var hennes läkare Sara som ringde.

-Vill du fortfarnde det vi pratade om?

-Ja, har du hittat ett sätt?

-Ja, men det är lite... annorlunda. Och farligt. Du kommer få ett besök i natt som förklarar resten. Du måste förstå att detta är väldigt nytt, och det kan sluta illa.

-Men det kan också sluta bra?

-Ja. Sara lade på luren och Sophia kände att hon stod blixt stilla ett tag.

Hon ville inget annat än att ha barn, men... Var hon beredd att offra allt hon gjort för att komma dit hon var idag?

Hon åkte och köpte en tv på vägen hem från jobbet, och tur var väl det. Att försöka få igång den gamla tvn höll henne sysselsatt i flera timmar. När det plötsligt knackade på dörren kände hon att hon fick hjärtat i halsgropen.
Hon reste sig långsamt och gick emot dörren. Hon slog handen för munnen när hon såg vem som stod där. Det var en man, men med helt svarta ögon och grön hud. Hon försökte att inte stirra, men det var svårt. Han hade också en väldigt konstig klädsel.

-Är du Sophia? rösten var metalisk och hård. Den var inte som någon annan röst hon hört förut.
-Ja, ja det är jag. hon var nervös men ville inte visa det.

-Okej. Är du redo då? Efter du tagit steget vet ingen hur det går. Men har du tur borde det göra dig gravid. Det kommer göra ont och du får aldrig berätta för någon om vad som hänt.

Sophia nickade och bröt inte ögonkontakten. Hon ville det här.

-Och en sak till. OM det skulle bli en avkomma vet ingen hur den skulle bli. Den kommer skapas helt av ditt dna.

-Vad som helst.

-Bra. Här. mannen sträckte fram en flaska med gult glänsande innehåll. Sophia tog emot den och mannen, om han nu var en man, vände sig om och gick. Då fick hon syn på den konstiga farkosten som stod vid vägen.

Vad var det som hände egentligen? Var han en... utomjording?

Sophia gick in i sitt lilla hus och stirrade på flaskan.

Hon ställe ifrån sig den och backade undan. Men gick sedan fram till den igen och lyfte den sakta. Hon öppnade korken och luktade på innehållet. Det luktade lite som olja och... kemiska ämnen.

Hon fick ett impulsinfall och svepte drycken.

Drycken var seg och gled långsamt ner i halsen och smakade illa.

Sophia kände sig yr och illamående och stödde sig mot väggen när hon sakta närmade sig sovrummet. Hon mådde inte bra alls. något var fel.

Sophia skrek rakt ut av smärtan.

Det kändes som om hennes inälvor brann och snurrades kring varandra...

Hon var så nära sängen nu. Men hon ville inte ligga ner längre. Hon ville ha hjälp.

Hon struntade i vad mannen hade sagt och tog upp telefonen ur fickan men den gled ur hennes grepp.. Hon satte sig på sängkanten men gled ner mot golvet.

Hela världen mörknade och hon kände inte ens att hon slog i golvet, inte heller att hennes kropp skakade i kraftiga spasmer.

Men tillslut drog hon ett djupt andetag och kroppen slappnade av.