2.4 Decans flykt.

De satt alla samlade vid köksbordet. Decan hade hittat en bit tårta som hon åt till frukost, Siri skrattade lite åt det men inte på ett elakt sätt. Hon såg inte elakt ut när hon skrattade mer som om hon tyckte att det var lustigt.

Det var många som tyckte Decan var lustig, men hon hade vant sig vid det. Decan harklade sig innan hon försökte tvinga ut orden.

-Jag måste komma iväg lite.

-Vart ska du? frågade hennes syster.

-Jag vet inte, bort...

-Har du varit hos alkemisten? Där finns ju massa spännande saker.

Decan insåg att hennes syster inte förstod vad hon menade, men hon tänkte lyda hennes råd. Hon hade följt med deras mamma dit många gånger, det var ett trevligt äldre par som ägt den förut men nu hade deras dotter tagit över.

Alkemiststugan låg bara några gator bort, men Decan väntade tills det var lite senare på kvällen innan hon gick. Hon gillade inte hur folk i staden tittade på henne. Det hade blivit värre sedan hon slutade skolan, det var som om hon blivit mer mystisk när hon inte längre var synlig för allmänheten.

När hon öppnade stod det en ung blond kvinna där inne. Decan hade glömt av vad hon hette, men hon var ägarnas dotter.

-Hej! Välkommen, är det något speciellt du söker eller vill du bara titta? Kanske låna våra verktyg?

Decan lyfte på axlarna. Hon kände sig inte så bekväm, hon ångrade sig. Hon såg Haruka igenom fönstret, hon hade följt efter henne som vanligt. Hon brukade tycka om det men just nu ville hon bara vara helt själv.

-Jag. Jag blir galen av att vara hemma men jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bara komma iväg.

Kvinnan bakom disken lyssnade tålmodigt och bad henne komma närmare.

-Har du funderat på att resa?

Decan kliade sig nervöst i nacken, klart hon hade funderat på det. Men hon vågade inte.

-Jag har tänkt väldigt mycket på det men jag vet inte om jag vågar. Jag har aldrig lämnat denna staden.

-Vet du vad du behöver? Du behöver en putt i mot rätt håll. Vet du vad? Du får denna för halva priset. Den kommer ge dig lite extra styrka.

Drycken var onödigt dyr även på halva priset men Decan kände hur de kröp i skinnet på henne, hon måste iväg.

Hon köpte den och mötte sedan Haruka på utsidan.

-Du jag tänker ta en taxi till parken, vill du med?

Haruka kliade sig bakom örat och nickade sedan.

När de kom fram till parken försvann Haruka. Decan kunde höra hennes prassel men kunde inte se henne. Det fanns mycket spännande för en grävling här.

Decan tog fram sin lilla kasse med sprayflaskor och passade på att spraya lite. Det var skönt och befriande. Samtidigt fick hon fjärilar i magen av det, hon kunde åka fast.

Hon stannade upp när hon hörde en bil, det var en mörk bil som kom rakt emot parken och började sakta in. Decan tog föregivet att det var polisen och försvann snabbt där ifrån med Haruka i hälarna.

Men det var inte polisen. Det var en mörk bil med tonade rutor.

Decan vaknade sent dagen efter, hennes syster och Siri var båda hemma men hade varit ensamma länge.

Decan satt i köket med flaskan framför sig.

Hon tittade på den. Länge. Men tillslut  drog hon ett hårt andetag och såg sig omkring, ingen var där. Förutom Haruka som såg trött på henne. Hon tyckte inte om hennes ide alls.

Hon ställde sig upp och korkade upp flaskan och svalde snabbt dess innehåll. Det var sött och oljigt men inte kväljande. Det kändes varmt i kroppen och hon kände sig pigg och stark.

Hon visste vad hon skulle göra.

Hon gick till datorn och hittade ganska snabbt vad hon sökte. Det var som om drycken inte bara gjorde henne stark utan även gav henne tur. Hon lyckades hitta vad hon behövde billigt och ringde sedan efter en taxi.

Hon ropade på sin syster men fick inget svar. Hon kom på att de åkt för att handla, men det kundes inte göras något åt. Hon var tvungen att agera nu.

Hon skrev ett kort brev.

Kära Dani och Siri.

Jag måste bort.

Har beställt biljetter och är inte säker på när jag kommer hem.

Snälla ta hand om Haruka.

Med kärlek

Decan

-Jag gillar inte det här. Det är farligt. 

-Jag måste. Det brinner i alla fibrer i min kropp. Jag kan inte vara kvar.

Decan lyfte upp och kramade och pussade på Haruka. Hon brukade morra och bita efter henne men nu lät hon henne hållas. Om än mer för Decans skull än för Harukas.

Men när taxin rullade fram och tutade kramade Decan henne en sista gång och Haruka slappnade av.

Så lågt att Decan inte kunde höra viskade Haruka ord som hon ändå inte förstått. Decan kände det som om en varmvind gick igenom kroppen.

-Var försiktigt. Decan nickade till svar.

Decan kände tårarna bränna när Haruka skällde efter henne. Haruka var arg, eller snarare frusterad över det hela. Hon hade lovat att inte lämna hennes sida men hon kunde inte stoppa henne. Hon var inte en dum tvåbening som kunde brotta ner henne.

Decan grät tyst i taxin och visade flygbiljetterna för chauffören som fattade vinken och körde till flygplatsen.

Snart var det för sent för att ändra sig.

Kapitel 2.3. Danielle har en dag fylld av glädje.

Siri var nästan alltid hemma hos familjen Mwari nu för tiden, Danielle trivdes i att ha henne nära och det var skönt att ha någon där.

Decan och Danielle träffades sällan. Decan spenderade dagarna i sitt eller deras mammas rum och nätterna var hon ofta ut och gick med Haruka. Danielle oroade sig lite, hon visste att Decan lätt... hamnade i trubbel.

Även om hon inte vill erkänna det själv var hon inte bara orolig för sin systers skull, utan även för sin egen. Hon klarade sig bra som politiker och ville bli borgmästare en dag, då kan man inte ha skandaler i släkten.

Decan visste att hennes syster försökte prata med henne, men hon kände inte för det. De var systrar, men de var länge sedan de var vänner. Hon älskade sin syster och trivdes med att ha henne i närheten men det räckte så.

Hon tyckte att Siri var trevlig också även om hon fick en konstig känsla i maggruppen när hon tänkte på hur ofta hon var här. Hon kände på sig att det kommer ske en förändring snart och hon var inte redo för det.

-Jag är hemma! ropade Danielle. Decan svarade inte. Hon var fokuserad på att tvätta en morrande Haruka. Haruka var inte förtjust i att bada men hon stank.

-Stilla då!

-BAH! Morr. Hmph. Är jag inte ren ännu?

Efter badet gick de en promenad. Det gjorde det nästan varje dag, eller ja, varje dag och varje natt. Haruka visste var man gick för att slippa människor och Decan föredrog Harukas sällskap fraför en människas.

Danielle stod framför spegeln och övade på morgondagens tal, om det lyckades skulle hon bli befordrad. Hon visste det.

Hon kände sig pressad. De hade pengar, det var inte det som oroade henne egentligen, det var att pengarna kunde ta slut. Alla pengar som deras mamma hade hade satts in på ett separat konto. Danielle sa det inte högt men det var Decans konto. Danielle förstod att det skulle bli svårt att hitta ett jobb till systern så hon behövde dem.

Danielle hade lite pengar undangömt, men de var inte tillräckligt för att köpa det huset hon och Siri ville ha. De ville så gärna bo ihop men det var så mycket med allt just nu.

Danielle hörde dörren gå igen, hon kunde äntligen slappna av. Hon kollade på klockan. Klockan var bara halv 1, så hennes syster hade nog kommit ihåg att hon skulle upp tidigt dagen efter.

Decan smög sig in. Hon var säker på att Danielle sov och inte hörde hennes smygande steg.

Haruka hade visat ett ställe i skogen där det fanns massvis med frön som Decan plockat på dem. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra med dem men hon sparade dem. Det var spännande att ha massa hemliga frön som ingen visste vad de var.

Sömnen tog övertaget innan Decan ens lägga ner huvudet på kudden, men hon vaknade till flera gånger. De senaste dagarna hade hon haft en känsla av att hon blev iakttagen, men eftersom det aldrig någon där.

Eller?

Men Decan hade rätt i att känna sig iakttagen.

Sophia svävade omkring i huset. Ibland gjorde hon saker som hon gjorde när hon levde, som att torka av bänken eller plocka undan böckerna. Men ibland stod och bara och betraktade sina döttrar.

Även efter döden var hon orolig för dem, men så är det nog med alla föräldrar.

Haruka morrade åt spöket.

-Haruka, det är jag! Sophia! rösten lät långt borta.

Haruka tittade misstänksamt och gick sedan fram och luktade. Hon sa inget, hon hade säkert inte förstått vad hon sagt ändå men de tittade på varandra i samförstånd och nickade lätt innan de skiljdes åt.

 Tvillingarna satt och åt lunch, det var rester från dagen innan då de beställt hem mat. Ingen av dem var varken speciellt duktiga eller intresserade av matlagning. Som tur var hade de en hel del mat i frysen.

- Decan, jag och Siri vi.. hon tystnade. Hon visste inte hur hon skulle få fram orden.
- Du vill att hon ska flytta in. sa Decan kort.
- Ja, hur visste du det? frågade Danielle men Decan mara ryckte på axlarna. Hon gillade det inte riktigt men gjorde det hennes syster glad så kunde hon väl stå ut.

- Är du okej med det?
- Det är ditt hem också.
- Det är inget svar Decan.
- Nej, nej men det gör inte mig något.

Det var inte helt och hållet sant men hon hade ändå egna planer att tänka på.

Danielle gick och lade sig, hon hade inte fått svar från jobbet i fall hon blivit befodrad eller inte ännu, de skulle ringa henne i morgon.

Hon lade sig i sängen och tänkte, att det är nog sista gången. Hon hade tänkt åka och köpa en dubbelsäng som hon visste att Siri gillade i morgon. Som en present i fall hon ville flytta in.

Oh jag hoppas verkligen hon vill, vet inte vad jag gör om hon säger nej. tänkte hon oroligt.

 Danielle vaknade med ett ryck när telefonen ringde, hon flög upp ur sängen och kollade på mobilen, det var jobbet.

- Det är Danielle. Danielle bet sig i läppen och höll handen hårt knuten av nervosistet.
- Hej, jag stör inte va? Danielle hörde att det var chefen och skrattade nervös åt vad hen hade sagt.
- Nej, nej så klart inte jag... jag väntade på att det skulle ringa.
- Bra, bra, ja men jag ville bara meddela att ditt tal var utmärkt, du får en befordran!

Danielle tackade och så fort hon lagt på skrek hon ett lycka tjut och hoppade upp och ner av gläjde.

När hon fått på sig kläderna mötte hon Decan, hon var fortfarande påklädd och eftersom hon inte var någon morgonperson misstänkte Danielle att hon varit vaken hela natten.

- Jag har blivit befordrad! sa hon högt till sin syster.

Decan log tillbaka men såg lite konfunderad ut vad hon skulle säga, hon sa grattis och gav henne en klumpig och ovan kram. Danielle kramade tillbaka och höll sin syster hårt en kort stund.

Det var dessa stunder hon saknade sin syster som mest, även om de bodde i samma hus träffades de sällan.

 

De släppte varandra när det knackade på dörren. Decan gjorde ingen ansats till att öppna utan gick in och lade sig i sängen med kläderna på, Haruka orkade inte ens hoppa upp bredvid henne utan somnade på govlet.

Det var Siri. Danielle berättade nyheten och Siri hoppade också av glädje! Danielle tänkte att det bara var en sak som kunde göra dagen bättre så hon tog allt mod till sig och frågade om Siri vill flytta in.

Siri rodnade och svarade så tyst att Danielle inte först hörde, skräckslagen tittade hon på Siri som nu sa "JA" med högröst och hoppade in i henne famn.

-Låt oss ta en bild! sa Danielle och tog upp sin mobil.
Första bilden på dem som sambos.

De skulle bo ihop.
På riktigt. Danielle trodde att hon skulle svimma, detta var den bästa dagen sedan innan hennes mammas bortgång.

Siri och Danielle spenderade dagen med att packa Siris saker, Siris föräldrar verkade glada men också ledsna över att deras dotter skulle flytta.

På vägen tillbaka hämtade de upp dubbelsängen och Siri tappade verkligen hackan när hon såg vilken det var.

Den var dyr, för dyr egentligen. Men det var det värt när hon såg Siris lycka.

Men alla delade inte deras glädje.

Utanför hemmet satt Decan och pratade med låg röst med sin mammas gravsten.
Haruka var inte med henne. Här ville hon vara ensam.

Haruka satt i Decans fönster och betraktade henne på avstånd.

- Så ja. Nu har jag sagt allt och lite till. Det var bara en sak till. Jag åker snart. Så snart som möjligt. och jag vet inte om jag kommer tillbaka.

2.2 En fruktansvärd dag.

Det började bli mörkt, men Decan behövde komma iväg. 

Dagarna flöt på, allt var som vanligt men ändå inte. Hon hade gått ut skolan, så spenderade dagarna hemma med Haruka eller ute i trädgården och tittade på stjärnorna eller havet. Hennes mamma har sagt till henne att försöka hålla sig hemma.

Så fort Decan skulle någonstans blev hennes mamma orolig men hon berättade inte riktigt varför.

Allt hon visste var att hennes mamma hade sagt att hon hade en vän som hette Xcina som sa att Decan var bevakad.

Decan förstod inte. När hon frågat varför svarade Sophia att om hon skulle få barn, så är det barnet speciellt. Och att det är några som är ute efter att se till att hon får detta speciella barn.

Men det var omöjligt. Sophia berättade för länge sedan att varken hon eller Danielle kan får några barn, eftersom de inte är som "andra". Danielle var människa, och Decan var.. Nästan människa.

Hon hade i vart fall fått nog, hon ringde en taxi och smög sig ut. Hon skulle besöka en av sina favoritplatser.

Decan hoppade av en bit i från kyrkogården då taxichauffören skulle bli nyfiken på varför hon skulle dit vid den här tiden på dygnet. Hon gick som vanligt igenom träddungar och över kullar för att komma dit hon skulle. Det var inte första gången hon var här. Allt kändes bekant och spännande på samma gång.

När hon nästan var uppe vid kyrkan så var det något som inte stämde.

Hennes öron lade sig bakåt och hon insåg att hon hörde steg.

Hon tog upp sin megafon och tänkte försöka skrämma bort inkräktaren, hon var rädd. Hennes mammas ord ekade i huvudet.

-FÖRSVINN DITT KRYP! skrek Decan in i megafonen. Mannen som följde efter henne log ett obehagligt leende.

-Försvinn sa jag! Decan sänke megafonen. Hon gillade inte den här personen.

Han tittade på henne på ett slugt obehagligt vis och började sedan skratta rått. Decan backade undan. Hon gjorde sig reda för att ta ett språng och sprang så fort hon kunde.

Skrattet ekade bakom henne, hon trodde först han skulle följa efter henne men allt han gjorde var att ropa på henne.

-Spring du bara, men du kan inte gömma dig, vi har redan påbörjat projektet. Det kommer du märka snart nog.

Decan kom hem. Smög sig in och insåg att Sophia satt i soffan. Hon hade finkläder på sig, och Decan insåg att hon varit ute och säkert insett att hon var borta när hon kom hem igen.

-Förlåt jag... förlåt.

Sophia log och kramade henne.

-Du är ung, du vill leva. Men du måste vara försiktig. Jag ska berätta mer i morgon, okej?

Decan gick in i rummet och satte sig på sängen.

-Vad är det med dig? Du är uppskrämd. Haruka hade samma morrande och monotona röst som alltid. men Decan kunde urskilja oro också i hennes röst.
-Kyrkan bara.
-Du borde inte gå iväg utan mig så där! Vad hände?
-Inget! Jag... Det var något kryp där bara, Han skrämde mig.

Haruka morrade lågt.

Hon satte sig i fotöljen och betraktade Decan medan hon la sig för att sova. När hon börjat somna smög hon sig ut. Hon gick förbi Sophia so

Haruka gillade inte vad Decan hade berättat så hon bestämde sig för att vakta huset. Hon hörde ett ljud och morrade långt ner i strupen. Då fick hon se en ung man i ljus hatt smyga sig närmare huset. Hon skällde och sprang emot honom, i ren förvåning tappade han något.

Haruka gick närmare och såg att någon metalmanik låg kvar på gräsmattan. Hon visste inte vad det var för något, men hon ville inte att mannen som tappat det skulle få tillbaka det. Så hon gömde det i buskarna.

Sophia satt i soffan och tittade på tv när hon hörde ett igenkännbart ljud.
-Inte igen! suckade hon och reste sig upp. 

Sophia gick förbi spegeln i hallen och insåg att hon fortfarande hade sin finklänning på sig, men det var inget att göra åt. Hon visste precis hur man skulle fixa diskmaskinen.  Hon hade gjort det tusen gånger förut.

Men denna gången var det inte som förut.

Hon fick en stöt.
Hon skrek högt när elen träffade henne och båda hennes döttrar sprang ut i köket.
Men det var för sent.

Hon han knappt se dem komma innan hon sjunkit ihop på golvet.

Rummet blev kallt och Danielle och Decan skrek högt av sorg när de insåg vad som skett. Det kom ett moln av rök och från ingenstans dök Liemannen ut.

-res. dig. det var en kall, viskande röst som fick alla hår att ställa sig på ändå på tvillingarna.

En skepnad reste sig från Sophias kropp.

-Nej! Inte redan! sa Sophia förtvivlat.
-kom. med. mig.

Sophia vände sig om och tittade på sina döttrar.

-Jag älskar er båda innerligt, och ni kommer lyckas med vad ni än vill göra här i livet.
Danielle, du kommer lyckas i karriären det lovar jag, men glöm aldrig att leva och älska. Och Decan, min kära Decan, var försiktig. Och glöm inte heller du att älska. Jag älskar er.

Sophia kände hur hon upplöstes.

Decan sjönk ihop på golvet.
Danielle stirrade blint framför sig.

Hon var borta.

Deras mamma var borta.

Danielle slängde bort tvättmaskinen, men inte innan hon granskat den. Det såg ut som någon kapat elsladden och lagt den på golvet, men det var inte möjligt. Det måste skett när hennes mamma lyfte ut locket eller något.

Hon tog moderns urna och ställde den på hallbordet och återvände sedan till köket där Decan fortfarande satt på samma sätt.

Hon hjälpte sin syster upp, men Decan ville inte in i sitt rum. Hon gick och lade sig i sin mammas säng. Danielle lät henne göra det.

Det hade börjat ljusna. Danielle tog mer urnan ut och gick fram till en av träden i ena änden av tomten. Hon satte uppe en gravsten för sin mamma. Hon tog fram ljus och satte dit buskar och blommor. 

Sedan bröt hon ihop.

Hon stod och grät först tyst, men tillslut väldigt högljutt. Solen steg upp men Danielle kände ingen värme.

Danielle hörde steg bakom sig. Hon vände sig om och fick syn på sin syster. Hon var alldeles blek, men hon hade en känsla att också hon var blev efter nattens händelser.

Danielle öppnade sina armar och Decan mötte hennes omfamning. De grät ihop. Det var som när de tröstade varandra när det var riktigt små. Innan allt blev förändrat.

Innan de börjat skolan och se sina olikheter. Danielle ångrade allt hon inte sagt till sin mamma, allt hon sagt till sin syster och... massa andra saker.

Vad som än hänt så stod de nu bara där. Och bara var. 

När de kom in igen gick Decan åter igen och lade sig i deras mammas säng. Danielle såg hur hon stängde dörren efter sig och gick sedan in i sitt eget rum.

Hon ville att hennes mamma skulle vara med på hennes bröllop. Hon ville att hon skulle se hennes och Siris hus. Få se deras framtida barn och...  

Hon tog upp sin telefon och ringde Siri.

-Ha-hallå? Dani? Är det du? Har det hänt något? klockan är... Danielle avbröt henne,

-Siri, min mamma har dött.

Det var tyst på andra sidan luren.

-Stanna där du är, jag kommer.