1.19 Att få ansvar och vara ansvarsfull är inte samma sak.

Det är morgon i Monte Vista och tvillingarna gör sig i ordning för skolan. Danielle kommer och sätter sig och samtidigt reser sig Decan. Sophia som gick förbi trodde att det berodde på en tillfällighet, men sanningen var tyvärr tråkigare än så.

Det var väldigt kylig stämning mellan tvillingarna. Danielle som blev allt mer populär kände att Decan kom i vägen. Alla skulle alltid fråga om hennes konstiga tvillingsyster med det eldröda håret och konstiga öronen.

Denna skoldagen var likt de andra. Decan satte sig längst bak och pillade med sin mobil medan Danielle satte sig längre fram och väntade på att hennes vänner skulle komma på.

Efter skolan gjorde Danielle sina läxor och satte sig och pluggade lite extra, hon skulle försöka få ett stipendium så hon kunde läsa på universitetet och hennes lärare sa att hon låg bra till.

Decan däremot smet ut så fort hon lämnat sina saker.

 Varje dag var olika för Decan. Men för det mesta gick hon omkring och undersökte skogarna och parkerna i staden. Samlade in saker hon hittade, klättrade i träd och allmänt njöt av att vara i fred.

Hon trivdes inte så mycket med att ha blivit äldre, hon saknade att leka med sin syster men samtidigt tyckte hon det var skönt att få lite eget ansvar, även om hon kanske inte skötte det så snyggt.

Decan förvarade alla sina skatter i en av lådorna i sitt rum, även om det bara var stenar, frön och torkade blommor så gillade hon att de var gömda. Det var hennes egna lilla hemlighet.

Hon sparade saker som hon visste att hon kunde sälja för hon ville åka utomlands och upptäcka spännande platser och skapa sig sitt eget äventyr.

Decan hade precis stängt igen lådan när hon hörde att det knackade på dörren.
-Decan? Kan jag komma in? ropade Sophia
-Ja
-Vad gör du för något?
-Äsch, bara, grejer du vet. Som man gör.
-Oookej. Du har inget fuffens för dig va?
-NEJ mamma, alltså, ge mig lite creed, jag gör inte alltid olagliga saker.
-Vem och sagt något om olagliga saker!? Sophia spärrade upp ögonen och betraktade misstänksamt sin dotter som nu skrattade lite nervöst och sa:

-JAG SKOJAR! Ehehehe, men var det något speciellt du ville?

Sophia såg förvirrad ut ett ögonblick, eftersom hon blivit distrahera av Decans beteende men så kom hon ihåg varför hon gått hit.

-Jag ska iväg på utbildning för jobbet, det är väldigt viktigt och ett väldigt, väldigt stort steg i min karriär.
-Okeeeej?
-Det är i Hidden Springs, så jag kommer vara borta i två dagar...
-Woho!
-Nej, nej, lugna dig nu! Jag litar på att ni två kan sköta er, ni måste lova att göra det annars kan jag aldrig lämna er ensamma igen. Lovar du?

-Jaaaaaaa. sa Decan på med en irriterad ton som bara tonåringar kan få.

Bra. Jag litar på er, okej?

"Du litar på Danielle menar du" tänkte Decan när hennes mamma gick ut.  

På kvällen smiter Decan ut, det är sent men hon tar en genväg för att ta sig till festivalparken där det fortfarande är höstfestival. Det är nästan tomt på människor vilket passar Decan perfekt.

Decan går in i spökhuset inte bara en utan två gånger då hon älskar skräck och allt som har med det att göra. Hon fick ganska mycket festivalbiljetter och ville köpa paraplyn till henne själv och resten av familjen men ensamvarg som hon var har hon svårt att interagera med främmande människor.

Hon grips av lite panik och springer där ifrån och när hon ska gå tillbaka ser hon en låda stå vid ett par höbalar som fångar hennes uppmärksamhet. Hon öppnar den och finner flera sprayburkar. Decan lyser upp och bestämmer sig för att testa dem.

Decan är ute senare än vad hon tänkt och glömmer tiden när hon sprayar tills att hon känner någon som knackar henne på axeln.

Det var en polis.

Decan sprang därifrån men polisen ropar efter henne.

-Tro inte att jag inte vet vem du är! Alla i den här staden vet vem du är och du kommer inte undan!

Decan var orolig men skyndade sig hem men när hon ska smyga in möts hon av sin mamma i dörren.

-VART HAR DU VARIT!? Vi har pratat om detta! Du får inte gå ut själv på kvällen, inte så här sent! Och dessutom har du sprayat graffiti i festivalparken! 1000 simdaler har vi fått i böter! Du sa att jag kunde lita på dig! Varför kan du inte gå ut på dagen som normalt folk!

Decan morrade mot sin mamma och sprang och låste in sig i sitt rum.

Hon sparkade mot dörren och skrek:

-JAG VILL INTE VARA NORMAL! Jag är inte som er och kommer aldrig bli varför ska jag då ens försöka! GAH!

Danielle har hört när polisen hade kommit och knackat på och frågade sin mamma om hon fick gå ut på trädgården en stund. Sophia hade nickat medan polisen pratade med henne om Decan.

"Decan, Decan, Decan! Hon ska ALLTID FÖRSTÖRA!! Nu kommer vi säkert inte ens få vara ensamma! Varför är hon alltid så DUM!!" Danielle var arg och började krafsa löv i brist på annat att göra. 

Decan slängde sig i sängen och försökte sova och märkte inte när en liten häxa smög sig ut ur hennes jacka...

Det var tidigt tidigt på morgonen. Sophia väckte Danielle som såg väldigt trött ut.

-Hej gumman, det är ingen fara jag vill bara prata med dig snabbt, okej?

Danielle satte sig upp och nickade samtidigt som hon försökte kväva en jäspning.

-Jag åker i alla fall, jag vet att Decan är som hon är men jag tror det är viktigt för henne att få försöka visa att hon kan hantera ansvar. Samma med dig, du har alltid varit väldigt duktig och du ska inte behöva drabbas av vad som hände igår. Jag vill att du ringer mig varje kväll och hör av dig om Decan hamnar i trubbel okej?

Danielle nickade och kramade sin mamma innan hon gick ut ur hennes rum. Danielle somnade om med ett leende på läpparna. Hon skulle minsann se till att Decan betedde sig.

Sophia gick ut till taxin och satte sig i bilen. Hon var väldigt nervös, men hon måste försöka lite på tvillingarna. De måste lära sig ta hand om sig själva, även om de alltid kommer vara hennes barn så börjar de bli vuxna.

Sophia hade lagat flera middagar till tvillingarna som de enkelt kunde värma. Hon visste att Danielle och Decan hade haft hemkunskap men ja. Det har ju brunnit i hemmet förrut, och hon vill inte att det ska hända igen.

Danielle och Decan satt tysta bredvid varandra och tillslut bröt Danielle tystnade.

-Se till att sköta dig nu okej? Jag tänker ha över en kompis i morgon kväll och hon skulle kanske ta med sig sin kompis så om du är hemma då så kan du väl... du vet. bete dig? Du behöver bara hälsa och säga att du är upptagen eller något, men gå inte ut och spraya ner och bli gripen igen okej?

-Jag blev faktiskt inte gripen. sa Decan ner i tallriken.

-Du vet vad jag menar. Detta är viktigt för mig, du är min syster och jag älskar dig, men du måste växa upp nu. Det är dags.

Decan var tyst resten av måltiden. Att bråka med sin mamma kunde hon ta, men det var jobbigt när hennes syster påpekade hennes brister. Hon visste att hon hade rätt, men hon kunde inte hjälpa att hon var som hon var.

När tvillingarna kom hem från skolan märkte Danielle hur nedstämd Decan var och hon ångrade sina hårde ord så hon ropade efter henne när hon skulle gå in i sitt rum.

-Decan, jag... jag ska till biblioteket och låna datorn, vill du följa med?
-Okej.  svarade Decan, varken intresserad eller ointresserad.

De tog en taxi och Decan tröttnade snabbt på att sitta bredvid sin syster och gick iväg. Danielle suckade men slappnade av. Det var svårt att koncentrera sig med sin syster hängande bredivd sig.

Danielle ansökte till efterskolan aktiviteter och passade på att kolla lite på lägenheter och universitet. Hon hade velat flytta redan nu, men hon var tvungen att gå klart skolan först.

Decan hade smitit upp på övervåningen och hittat en ledig dator. Hon fnittrade för sig själv när hon hackade sig in i datorn och gjorde så att nästa person som använde den skulle få sig en rejäl överraskning.

Hon visste att både hennes mamma och syster skulle bli sura om de visste men det är ju kul! Det var roligt att se när folk blev chockade och rädda, varför kunde de inte ha lite mer humor?

När de kom hem tittade de på en film tillsammans och de kändes nästan som förut, men det var fortarande lite stelt. Det hade vuxit åt så olika håll. Danielle la sig tidigt och Decan smet ut och gick runt i trädgården en stund för att bli trött.

Hon gillade verkligen inte att lägga sig så tidigt.

Hon la sig i sängen men kunde fortfarande inte sova utan stirrade mest i taket.

Men, då fick hon en ide! Hon flög upp ur sängen och började göra en spraymålning på väggen i sitt rum, hon blev väldigt nöjd. Hon hade äntligen hittat något hon faktiskt var riktigt duktig på.

Hade hon tittat ut hade hon sett en man som stått och betraktat huset länge, och när hon gick i trädgården hade han följt hennes minsta steg.

När hon gått in tittade han in igenom fönsterna och efter en stund av snokande gick han därifrån med ett leende.

Vem var han? Varför hade han så konstiga kläder på sig?

Dagen efter så gick de på bussen som vanligt. Det var frost på marken och luften luktade kyla. Danielle gick på först och satte sig på samma plats som alltid, men denna gången hindrade hon Decan att gå förbi. Hon tittade menande på sätet och Decan satte sig bredvid henne.

-Du är väldigt duktig på det där.
-På vad? frågade Decan och såg upp på sin syster under sitt stora hårsvalll.
-På att spraya. På riktigt. Du kanske kan söka en konstutbildning eller något? De kräver bra betyg, men det tror jag du fixar eller hur?

Decan tittade tacksamt på sin syster. De må vara olika som dag och natt, men de var fortfarnde systrar.

Dagen gick fort och Danielles kompis Siri följde med hem och hon hade med sig sin kompis Raquell.

De fyra tjejerna åt middag tillsammans och såg sedan en film tillsammans. Sedan satte Danielle på stereon på högsta volym och började dansa med Siri och Decan och Raquell kollade lite generat på varandra.

Decan hade svårt att titta in i Raquells ögon, hon fick en konstig hisnande känsla i magen varje gång hon gjorde det så det stod mest och småpratade lite till en början.

Efter en stund hade börjat bli mer avslappnat mellan Decan och Raquelle och när Decan fick en impuls att göra en rolig min mot Raquell så gjorde hon det. I ett ögonblick tittade Raquell bara på Decan men tillslut började hon skratta och Decan skrattade tillsammans med henne.

Efter det började de ha roligt tillsammans. Decan visade roliga videos på sin telefon och de pratade hela natten. Decan kände att hon tyckte om Raquell så hon gav henne en liten gåva.

Det var inget speciellt bara en extra fin sten hon hittat nyligen men Raquell blev jätteglad och satt länge och kände på stenens lena yta.

De pratade så länge att Siri hade somnat på golvet bredvid den och när Decan då tog fram en magefon för att väcka henne kunde Raquell nästan inte hålla sig för skratt.

Äntligen hade Decan hittat någon som delade hennes humor. Men Siri tyckte dock inte det var det minsta roligt.

Siri väckte Danielle som somnat på en stol och kom överrens att de skulle beställa en taxi som skulle hämta Siri och Raquell och köra dem hem.

Men de borde ha tittat ut. För utan för var en mörk som saktade in väldigt mycket och förare talade i telefon samtidigt hen körde.

Bilen stannade och tittade in på tomten,  men när Siri öppnade ytterdörren körde den iväg i ilfart.

Vad var det på gång egentligen?

Hus och hem!

Ni missat väl inte att ni kan gå in under "Hus och Hem" här till vänster och se hur huset utvecklas?

1.18 Att växa upp är inte alltid roligt.

Det börjar bli kallt och mörkt i Monte Vista, och i familjen Mwaris hus byter tvillingarna om till maskeradkläder.

De ska nämligen ut på lite "bus eller godis" tillsammans och hade bestämt sig för att åka nu så att de skulle komma tillbaka i tid till middagen. Sophia hade nämligen ordnat en liten maskerad.

Utanför deras hus stod en zombie och sjöng karaoke, som de så ofta gör?

-Haha, vad är du utklädd till Decan? Danielle som satsat på pirat förstod sig inte alls på Decans utstyrsel.

-Det är en KOPLANTA ser du väl! Det är mystiska varelser som fanns förr i världen.

-Men det är ju bara en myt! Precis som enhörningar, troll och magi!

-Tror du ja! Sa Decan lite surt. Hennes syster må vara klok och kunna mycket men det där med äventyr och magi hade hon aldrig förstått sig på.

Så begav de sig runt i kvarteret, och till sist cyklade de till och med nästan hela vägen till stan för där fanns ett stort upplyst hus som Danielle fått höra av en kompis, alltid gav mycket godis. och det var sant, när de var klara vid det huset hade de så mycket godis att deras påsar var fulla. Så de var det dags att bege sig hem.

Danielle tyckte det var lite obehagligt att vara ute när det var så mörkt men Decan lugnade henne med att skämta om hur länge godiset skulle hålla och vilka maträtter de kunde göra med GODIS i!

I det lilla huset hemma hade Sophia bytt om, det blev tiger i år igen. Hon hade inte riktigt råd att köpa en ny då att varje öre hon tjänat skulle gå till att överraska tvillingarna med egna rum. Hon var stolt över att hon samlat ihop 6000 simdaler! Hon hade helst velat bygga om hela huset, men det fick vänta. Nu var prio ett att de skulle få egna rum.

Sophia visade gästerna runt och de började slå sig ner där det fanns plats. Det var inte så många som hade kommit men Sophia vad överlycklig över de som kommit hit.

Någon hade tagit med sig dessa fantastiska chokladtomtar. De var mycket populära på festen!

Har ni sett såna här förut? Vet ni om simmarna kan göra dem själva? Helfestliga tycker jag.

Det är fullt upp med dans när tvillingarna kommer hem och de högg direkt in på choklad tomtarna. Sedan Drog sig Decan undan lite men Danielle kom och hämtade henne efter en stund. Hon skulle inte sitta ensam på en fest!

Någon hade tagit emd sig fyrverkerier vilket blev festens högpunkt! MEN, efter att några smällt av börjar ena v dem brinna och det blev totalt kalabalik på festen.

Sophia lyckades dock hålla huvudet kallt och sprang in och hämtade en filt som hon snabbt blötte ner i duschen och slängde på elden så att den slocknade.

Uppståndelsen blev dock för mycket för Decan som svimmade och fick bli inburen på soffan för att vila lite.

Sophia avslutade där med festen men klockan var ändå mycket och hela familjen skulle upp tidigt. Det var nämligen fest två dagar i rad, för i morgon var det tvillingarnas födelsedag!

När Decan vaknade satt Danielle bredvid henne.
-Dumsnut, jag trodde du skulle klara lite eld! sa hon retsamt
-Äsch, det var nog inte elden. Det var så mycket människor att... det blev bara för mycket.

Danielle nickade och hjälpte sin syster upp.

-Du Decan. sa hon till sin syster som skulle gå och duscha av sig.

Sedan gick hon fram och kramade sin syster.

Sophia kikade in igenom dörren och såg sina döttrar och kände hjärtat svälla av kärlek och stolthet. Hon hoppades att hennes döttrar alltid skulle vara så nära vänner.

Men vad hon inte visste var att de inte umgicks alls mycket längre, speciellt inte i skolan.

Tvillingarna gick upp tidigt nästa morgon för redan vid 12 skulle gästerna komma. De fick äta vad de ville till frukost men Danielle hade redan börjat tröttna på godis, vilket Decan INTE hade. Hon hade sparat den sista chokladtomten och åt upp hela till frukost.

-Du kommer få hål i tänderna, sa Danielle.
-Döh, lite tandtroll har väl aldrig dödat någon? svarade hennes syster

Danielle suckade.

-Du måste verkligen växa upp någon gång, det finns inga tandtroll.

Decan log mot sin syster eftersom hon hade skämtat, men när hennes syster inte mötte hennes blick så blekande hennes leende och hon fortsatte med sin chokladtomte.

Sophia hade hjälpt sina döttrar fixa frukost men sedan gått in i badrummet. Hon hade bestämt sig. Det var dags att sluta färga håret, hon ville ha tillbaka sin naturliga hårfärg.

Hon använde först en avfärgning och lade sedan på en toning och fick nästan exakt sin naturliga hårfärg. Och var hon inte fin i det säg?

Tvillingarna lekte i sitt rum i väntan på att gästerna skulle komma. Decan höll sig undan sin syster efter vad som hade hänt vid frukost och av någon anledning var det en kylig stämning mellan dem som hade börjat dyka upp allt mer ofta.

De var för olika. Danielle var logiskt och rakt på sak, medan Decan var mer... diffus och en öppen själ som välkomnade allt utan andra människor.

 Men snart blev det dags och de första gästerna började dyka upp. Sara hade kommit förbi, men hon sa att detta var nog sista gången de sågs. Hon ville träffa tvillingarna en sista gång då hon kände sig lite ansvarigt över dem. Hon hade varit med att skapat dem, på ett sätt.

Danielle stod framför sin tårta och såg lycklig ut. Snart skulle hon bli mer vuxen och tagen mer på allvar. Hon hade funderat på att skaffa ett deltidsjobb också, och det kunde man inte som barn, men som tonåring kunde man!

Sedan var det Decans tur. Decan var inte alls lika glad över det hela. Hon såg inte alls fram emot att bli mer vuxen. Hon trivdes med att leka och hitta på bus och att bli vuxen betydde mest mera läxor och en ny skola.

Och hon var ganska säker på att eleverna på den nya skolan inte skulle vara speciellt mycket trevligare än på den hon gick nu.

Men man kan inte stoppa växandet, även om tvillingarnas växande som tidigare var ganska snabbt, hade avstannat lite.

Danielle var nu mer allvarlig och förståndig än tidigare. Hon såg framemot att börja i en ny skola och var ambitiös och komma långt i livet. Men vad hon skulle jobba med hade hon ännu inte bestämt!

Danielles egenskaper:

Disciplinerad
Ivrig

God

Vänlig

Decan var samma gamla Decan, om än i ett större format. Dock inte mycket större, då hon var en bra bit kortare än sin syster. Men det löste hon med ett par platåskor.

Hennes hår (likt Danielles) växte väldigt snabbt och eftersom hon inte orkade sköta om det blev et snabbt en vild man.

Men är hon inte söt?

Decans egenskaper:

Ensamvarg

Oturligt

Gillar inte barn

Klumpig

1.17 Decans äventyr.

-Deeecaaan! Sophia skrek rakt ut i frustration. Decan ställde till med oreda var hon än gick. Både hemma och i skolan.

Det hjälpte inte hur många gånger hon pratade med henne, hon lovade att sluta, men efter ett tag så började hyssen igen. Sophia och Decans lärare hade pratat om att sätta henne i någon aktivitet efter skoltid men Decan var helt ointresserad. 

När ungarna åkt iväg till skolan åkte Sophia iväg till jobbet, när hon kom in berättade Giovanna att hon hade fått en kund som ville att hon skulle göra ett hembesök.

Sophia suckade, hon hade börjat tröttna på hembesök och hade sett fram emot en dag i salongen.
-Vem är det då?
-Din kompis, du vet, läkaren.
-Oh..

Sophia blev förvirrad, hon trodde att hon hade flyttat eller något. Sara hade sagt att hon skulle lämna staden och inte hört av sig sedan dess. Men hon åkte hem till Sara och det var ett kärt återbesök och de kramades till och med när de sågs.

-Sara, jag trodde du hade.. åkt?
-Jag vet, jag borde gjort det för länge sedan, men jag var tvungen att säkerställa lite saker. Och jag ville att du skulle veta... sanningen om dina barn.

Sophia drog efter andan och satte sig i soffan, Sara slogs sig ner i fåtöljen bredvid.

-Du har nog listat ut att min kollega inte är från... denna planeten?

Sophia nickade.

-Dnat som hjälpte till att skapa dina barn är från en planet där befolkningen dött ut, i Danielles fall vann ditt dna i Decans...

-Vann det andras? Sophia förstod inte helt men förstod ändå vart Sara ville komma.

-Vi hade ingen aning om var det var för befolkning och det var en sån dum risk från min sida men jag var så uppe i arbetet att jag inte tänkte på konsekvenserna. Vi tror att barnen.. att de båda är..

-ÄR VAD? Sophia klarade inte av att försöka tänka ut vad Sara skulle säga och Sara verkade inte vilja berätta det.

-Vi tror att båda är sterila, ingen av dem kommer någonsin kunna få barn.

Sophia tappade hakan. Hon var lycklig att det inte var en dödsdom Sara hade gett dem men detta var fortfarande väldigt illa.

Hennes barn skulle drabbas av samma öde som henne själv, men hon hade turen att träffa Sara, skulle de ha de ha samma tur som henne?

På andra sidan staden sprang Decan mot bussen som redan hade börjat köra, den tvärnitade när hon sprang farligt nära kanten. Busschauffören skällde på Decan som inte brydde sig utan bara stack ut tungan, men Danielle som satt bredvid en i sin klass skämdes.

Ett par flickor framför henne skrattade och pekade på Decans öron och viskade. Danielle ville säga något, precis som alla dagar men hon vågade inte.

Hon hade pratat med Danielle, om att dölja öronen, men hon hade bara ryckt på axlarna.

-Jag är sån är, så varför ska jag gömma dem? Låt dem viska.

Men Danielle ville inte att de skulle viska.

När de kom hem från skolan var Sophia redan hemma vilket var ovanligt, men hon hade redan börjat med maten och när de kom in så skyndade hon sig emot dem.

-Om ni sätter igång med läxorna med en gång så kan åka till höstfestivalen och äta picnic, hade inte det varit trevligt?

Danielle nickade och drog med sin syster till bordet för att de skulle börja med läxorna. Om sanningen skulle fram var Danielle nästan klar med sina läxor, hon hade blivit klar i skolan tidigare än de andra eleverna och gjort dem då, men hon tänkte att hon skulle vara som ett stöd som Decan. Ju snabbare Decan blev klar ju snabbare kunde de åka.

Sophia packade ner smörgåsar, pannkakor, frukt, juice och en liten behållare med kaffe till sig själv. Hösten hade kommit snabbt och till och med i varma Monte Vista hade kylan blivit allt mer påtaglig.

Hon ville få ut ungarna och ha lite rolig, Decans lärare hade ringt och berättat att Decan hade hamnat i lite trubbel i skolan eftersom det var några andra elever som retade henne. Till slut hade Decan velat gå därifrån men de hade tagit tag i hennes väska, då hade Decan kastat sig framåt och eleven som höll i väskan hade blivit så förvånad att hon hade ramlat och slagit illa handen.

Dessutom, det var snart deras födelsedag.

-Nu går vi! Sa Sophia till Decan och Danielle, Danielle var nästan färdig men Decan hade glömt att gå och kissa innan så hon smet in medan de andra gick ut och väntade på taxin.

När hon var inne ringde telefonen från skyddat nummer igen. Decan tryckte på svara men sa inget.
-Katt-unge, katt-unge, katt-unge! skrek barn i kör i luren.

Decan suckade. La mobilen i fickan och torkade sig på kinden. Hon tog ett djupt andetag innan hon öppnade dörren och när hon stängde den igen log hon.

Decan lät Danielle sitta fram i taxin denna gången även om hon satte framme sist också, hon visste mycket väl att hennes syster tyckte det var jobbigt hur de andra barnen betedde sig emot henne, med viskningarna och de hånfulla orden.

Hon visste också att hon var klar med sin läxa men enda låtsades som om hon var tvungen att gå igenom den igen bara för att hjälpa henne. Men hon visste inte hur hon skulle tacka för sånt. Folk ville alltid prata och diskutera saker.

Decan var hellre själv och tänkte och undersökte. Prat kan väl knappast lösa allt!

Väl på festivalen spenderade familjen mycket tid med att plocka pumpor, gå i spökhuset och Danielle passade även på att skaffa sig lite nya vänner. Decan stod mest i bakgrunden när Danielle interagerade med de andra barnen. Hon gillade inte nya människor. Speciellt inte så många på en och samma plats på en gång.

Sophia passade på att vara med i en "Bobbing for apples"-tävling, och det gick riktigt bra. Sophia vann! Men hon vann dock inget mer än äran. Men det är ganska bra det med.

Danielle övertalade Decan att vara med i en pajätartävling. Men Decan tyckte det var jobbigt, mycket värre än när hon skulle vara med på korvätartävlingen.

Decan glömde dock av stressen av de andra människorna när hon började mumsa i sig pajen, vem gillar inte paj liksom?

Dock var det någon annan som vann tävlingen men tvillingarna tyckte ändå det var roligt att vara med och fick ju massa gratis paj.

Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text.

Det blev nästan lite för mycket paj för Decan som höll på att sätta i halsen under en stund, men som tur var så hade hon inte satt i halsen så illa utan lyckades hosta till så att hon fick luft igen.

När tävlingen var slut var det dags att åka hem, klockan var mycket och även om det var lördag i morgon så började det bli dags för barnen att sova.

När Sophia hade lagt barnen så bestämde hon sig för att laga sin telefon som hade varit sönder sedan... hon flyttade in i husvagnen. Det var skönt att äntligen ha en fungerande telefon, så hon var helt uppslukad av alla appar hon nu kunde ladda ner igen.

Decan smög upp ur sängen och petade på Danielle.
-Danielle! DANNI! Vakna! Kom det är dags att gå på äventyr.
-Va? Men Decan, gå och lägg dig det är mitt i natten!
-Jamen vaddå då? Det är nu det är perfekt att gå på äventyr. Kom igen nu då!

Danielle såg sin systers ögon som glödde av äventyrslust och hon kände att hon redan var övertalad. Hon ville nog inte egentligen men Decan var så fast besluten vid att det skulle bli ett roligt och fantastiskt äventyr att hon följde med.

De smög upp och tog på sig kläderna och smög sig sedan ut.

De gick inte så långt, bara till stallet som låg brevid deras hus men det var det längsta de hade gått själva utan lov, speciellt på natten.

De stod och viskade till varandra och diskuterade om de skulle försöka ta sig in i stallet. Decan tyckte att det var en underbar ide medan Danielle mest vill börja gå hem igen.

-Sluta vara så tråkig Danni! Det blir roligt.
-Men det är farligt, tänk om det kommer någon, det finns faktiskt folk som KIDNAPPAR barn.

-Då fräser vi bara och skrämmer bort dem! Så här!

Decan gjorde massa fula miner och Danielle kunde inte hålla sig för skratt. Men efter bara en kort stund hörde hon hur deras skratt ekade mot det nästintill tomma stallet och hon började nu känna sig illa till mods på riktigt.

-Nej men nu går vi hem snälla?

-Du är en sån fegis Danni, jag tänker springa bort till Alkemiboden och se om jag kan se något igenom fönstret. Mamma är ofta där men vi har ALDRIG fått komma dit, jag vill se vad som finns där.

-Decan, stanna! DECAN!

Men Decan lyssnade inte utan hade börjat springa iväg.

Då fick Danielle syn på ljuslyktorna på en bil som kom längst bort på vägen. Danielle fick en obehaglig känsla och kände att de måste hem, NU.

Danielle sprang så fort hon kunde och hann fram och fick tag i Decans hand. I sin rädsla rykte hon så hår i den att Decan föll och skrapade upp ena knät och smutsade ner sin klänning.

Danielle hjälpte henne upp men drog, nästan släpade henne efter sig medan hon sprang hem mot huset och bilen kom allt närmare.

-Danni vad är det med dig egentligen! Det är bara en vanlig bil, någon på väg hem från jobbet!

Men bilen som verkade fått syn på dem började gasa och Danielle sprang ännu snabbare och började gena igenom trädgården.

-Snälla Decan, skynda dig. Det känns inte bra alls, ser du inte hur bilen har börjat köra efter oss!? Skynda dig!

Decan vände sig om medan hon sprang och hennes gröna ögon spärrades upp av rädsla. Danielle hade rätt. Det verkade som bilen följde efter dem och nu försökte komma i kapp dem.

Barnen slängde sig mot ytterdörren och låste den snabbt efter sig och Sophia flög ut i hallen och tittade förvånat på dem. Men förvirringen ersattes snart av rädsla och ilska och hon började skälla på dem båda två, även om hon misstänkte vem det var som stod bakom det hela.

-Mamma, det var faktiskt min idé... erkännde Decan

-Decan detta måste få ett slut! Då MÅSTE börja tänka på konsekvenserna av ditt handlande! Tänk om ni gått vilse? Blivit skadade? Kidnappade? Förstår du hur rädd jag hade blivit när jag insett att ni var försvunna? Förstår du inte hur mycket jag fick kämpa för att få er!

Jag får inga mer chanser till fler barn, ni kommer alltid vara de enda!

Danielle och Decan tittade båda ner i golvet. Och Danielle började ursäkta sig och kramade sin mamma innan hon gick in för att borsta tänderna igen.

-Jag vet att jag har utegångsförbud, och jag förstår varför.Sa Danielle innan hon stängde dörren till toaletten och Sophia nickade innan hon återvände sin blick till Decan.

Decan tittade långsamt upp och mötte sin mammas blick.

-Förlåt jag... jag bara... glömmer av att tänka. Vill bara ut på äventyr.

-Du måste vänta tills du blir äldre, då kan du hitta på massor av äventyr men så länge ni är barn så är ni mitt ansvar och jag hade aldrig förlåtit mig själv om jag hade förlorat er..

Decan kramade sin mamma och Sophia kramade tillbaka hårt. Hon hade blivit argare än vad som var meningen men hon hade blivit så fruktansvärt rädd för vad som skulle kunna ha hänt.

Decan gick mot den andra toaletten för att igen göra sig i ordning för natten när hon vände sig och om tittade med huvudet på sned på sin mamma.

-Varför kan du inte få fler barn? undrade hon.

Sophia tänkte efter, hon borde kanske berättat för dem men de var fortfarande lite unga för att förstå. Hon var också orolig över vad de skulle ha att säga.

-Jag ska förklara allt det när tiden är inne, det lovar jag. Gå och lägg dig nu. Det är snart dags för kalas ju.